Som fackligt och politiskt aktiv autonom kunde jag inte låta bli att lägga märke till Hardqueers artikel på nyhetssidan yelah.net. Bloggen Kvinnor har redan svarat på artikeln i detta inlägg. Jag hittade direkt mycket att anmärka mot – saker som jag trodde att vi med hjälp av studiecirklar m.m. redan hade utrett i våra rörelser. Tyvärr verkar det vara dåligt med studietraditionen utanför de mest organiserade autonoma kretsarna, kanske t.o.m. bland politiskt aktiva som säger sig vara insatta i genusfrågor. Just därför får vi i min mening se en sån text som Hardqueers, som känns som en historisk upprepning. Jag har inte en utförlig kunskap i genusteori och intersektionalitet men grunderna har jag tillgodogjort mig genom studiecirklar, egen läsning och lärarutbildningen som jag går på. Kanske är det så att många genusstudenter kanske helt enkelt ironiskt nog befinner sig i en ekonomisk och social situation som gör det omöjligt för dem att förstå queer fullt ut? Jag vågar mig på att svara Hardqueer och försöka peka ut vad jag tror är ett problem med texten (och kanske också organisationen i så fall).
För det första: att skapa allianser mellan olika kamper är inget nytt. Dagskrav som fackliga strider, problem med trakasserier från rasister, bostadskonflikter m.m. har alltid samordnats av både kommunistpartier och lösare sammanhållna politiska rörelser. Att kamperna tar sig väldigt olika uttryck är inte heller en nyhet, och att de kräver ”olika aktionsformer”.
För det andra: intersektionalitet är ett perspektiv när vi analyserar maktförhållanden i delar av samhället. Jag tycker begreppet är mycket användbart, men de senaste åren har vi fått se en tendens till att blåsa upp begreppets betydelse och tillämpa det utanför sitt rätt så akademiska användningsområde. Att som många queeraktivister använda ordet för att beteckna den praktiska samverkan mellan olika kamper är att tillämpa ordet fel. Jag anser att just detta är mycket centralt och därför är jag mån om att diskutera det på riktigt och finna slutsatser. Att sätta ett akademiskt ord för att förklara det kanske mest centrala inom politisk organisering som finns, är ett cirkelresonemang. Intersektionalitet eller att arbeta med olika ”förtrycksordningar” är inte en definition i sig. Med andra ord riskerar ”intersektionalitet” att förhindra just det många vill att ordet ska lyfta fram!
Och för det tredje och viktigaste: det finns en god anledning till varför det upplevs som att ”den traditionella vänstern” (det är oklart vad vänstern i Hardqueers artikel egentligen innebär, men jag godtar ordet ändå) lägger större delen av sin kraft på klassfrågor och antikapitalism. Det är nämligen så att de allra flesta av oss någon gång möter uppsägningar, psykopatiska chefer, låga löner, diskriminering och hot på vår arbetsplats – det är i produktionen på våra arbeten som en stor del av våra problem samlas. Det handlar inte om någon ”gradering” av förtryck, utan om var vi konfronteras mest med kapitalismen eller patriarkatet. Och där vi möter mest problem, där hamnar den gemensamma kampens fokus. Därför står facklig kamp och i förlängningen politiska frågor som har med antikapitalism att göra högt på vår dagordning. Vi kan inte välja mellan fråga A eller fråga B eller gradera dem, du och jag måste käfta emot, organisera och göra motstånd var vi än trycks ner.
Sammanfattning: Hardqueers inlägg förtydligar inte mycket teoretiskt och blir knappast början till något nytt organisatoriskt heller. Det som förut kallades ”förtryckssamverkan” och ”triple opression” är kanske användbart som ord i akademiska sammanhang men begreppen måste utvecklas och bli mer praktiska om vi pratar om verklig organisering. Exakt hur alla olika kamper ska kopplas samman är något som många av oss funderar på dygnet runt, och det är det vi behöver diskutera. Att förtryck samverkar är vi överens om, och de sexister eller liknande som förnekar detta måste motverkas genom en bra kultur i våra rörelser och genom välorganiserad bildningsverksamhet. Den kapitalistiska produktionen på arbetsplatserna berör större delen av de flestas liv och måste därför hamna i fokus för många kamper, och att säga det innebär inte att mer eller mindre vikt läggs vid t.ex. queerkamp. Vi tar striderna där de uppstår i våra liv helt enkelt. Partier som t.ex. Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kanske kan skriva ett program med de 10 viktigaste punkterna, men vi skriver inte program utan vägrar helt enkelt att ta skit oavsett vilken “förtrycksordning” det kommer från.
/Plan
