Ursäkta

Hej, just nu är det lite för mycket att göra. Jag borde inte ens skriva det här inlägget, jag har bättre för mig. Det är all politisk aktivitet jag ägnar mig åt som tar upp så mycket tid att jobbet känns avslappnande i jämförelse. Jag ska nämligen hålla en massa skolföredrag, och det tar tid att få föredraget att fungera, ordna adresslistor till ungdomsgårdar, hårdträna på varans dubbelnatur o.s.v. Det är dags att skriva en “att göra”-lista känner jag.

Jobbet däremot börjar kännas väldigt soft. Jag kan numera både förmedla värderingar till tioåriga flickor, lösa konflikter mellan mellanstadiekillar och ha lugna stunder rätt så ofta. Ofta känns det här med pedagogik så otroligt skoningslöst på nåt sätt, när jag t.ex. står framför en klass så tolererar barnen absolut inga misstag eller någon osäkerhet. Men jag inser att jag, trots min brist på utbildning, nog lärt mig en hel del av det här året. Det försiggår alltid mycket under ytan på en skola, men jag har nog börjat få lite grepp på det. Och framför allt - fritidsledare känns verkligen som ett, på ett mystiskt sätt, avancerat jobb! Så just nu är jobbet verkligen rätt ok, enda problemet är väl att jag har så lite pengar.

Ett bra inlägg på Dagens Konflikt om “social rörlighet”. Just nu blir jag väldigt frustrerad på folk som tycker att allt som inte handlar om att arrangera gatufester eller spöa rasister är tråkig sossepolitik. Sedda som isolerade fenomen leder den sortens politik inte till någonting alls. Det behövs - från alla vi som driver våra speciella sakfrågor - större samarbeten, hårdare fackliga strider och fler som har en intelligent och medveten drivkraft att flytta fram positionerna politiskt!

Ska du eller jag skalla henne?

Förra inlägget jag skrev så hade jag precis blivit sjuk och var orolig över att min anställning inte skulle förlängas. Jag kom tillbaka på fredagen samma vecka efter två dagars frånvaro pga min sjukanmälan. Jag kände mig lite bättre men dök upp främst för att jag lovat chefen det och inte för att jag kände mig kry.

Denna sista arbetsdag innan helgen tog vid var seg och stressig för minuterna kröp i snigelfart medan jobben forsade in över oss paketerare. Jag gjorde massor av misstag, eller det kändes i alla fall som det, och det gjorde mig ännu mer irreterad än vad jag redan var pga förkylning, stress och trötthet.

Den sista timmen innan bilarna kom så hade vi massor av grejer kvar att packa. “Det här går aldrig” sa jag rakt ut, och de andra höll med. Men eftersom vi på mellanskift vet att om vi är klara i tid så får vi gå och de från kvällskiftet vet att de får rast när allt åkt iväg så stressade vi vidare.

Och tro det eller ej, men vi klarade det! Några minuters marginal till och med. “Jävlar. Vi gjorde det!” utbrast jag. “Vi borde få tårta!” hörs en arbetskamrat ropa längre bort med ett finurligt litet leende på läpparna.

Tantchefen (som inte är chef egentligen men sitter i ett kontor bredvid arbetsledaren och beter sig som en sån) svarar “Ja…det kan ni väl få”.

Jag har slutat för dagen och ränner upp till facklokalen för att snacka lite med mitt ombud. Han berättar att två av oss visstidare har fått fast anställning. Jobben gick till dom som hade störst behov av dom och var lite äldre. Förutom dom två var jag den ende seriösa sökaren. “Resten av er får förlängt till efter sommaren” säger gubben och jag pustar ut. Jag uppmanas att inte sprida nyheten eftersom allt inte är klart ännu men jag är ändå glad som en lärka. Vi ska få månadslön! Betald semester istället för semesterersättning och få rapportera våra tider via dator istället för gammelmodiga papper.

Jag trippar genom lagret på väg mot omklädningsrummet och möter arbetskamraten som ropade på tårta. “Blev det nåt?” Jajamen, det blev det. Jag åt tårta, lycklig som få och åkte sen till stan för att träffa ett par vänner för att gå på restaurang.
Vi hoppar en vecka fram i tiden, till idag.

Kvällskiftet är borttaget. Företaget tyckte inte att de tjänade nog med pengar på det och det var ändå ett ganska svalt intresse bland dom äldre arbetarna. Det betyder att vi har mer att göra på dagarna, men att vi också är fler som hjälps åt.

Chefen understryker att vi som jobbar mellanskift inte får gå hem en halvtimme tidigare som vi brukade göra. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Jaha, där rök den motivationen för att få klart allt i tid.

Vi har inte så värst mycket att göra och packar på riktigt bra. Vi blir klara tjugo minuter innan bilarna kommer och armar, rygg och händer värker som vanligt lite av de ibland tunga paketen.

En arbetskamrat, som är ungefär lika gammal som jag men lika bitter som trevlig, får en kommentar av tantchefen när han lägger det sista paketet på lastpallen med en suck, “Går det bra? Vad glad du ser ut!”. Hon skrattar och vänder sig tillbaka mot nån kvinna från kontoret som kommit ner för att snacka om nåt. Hennes skämt(?) har inte fått nån respons från oss, förutom att några himmlade med ögonen åt det häxlika skrattet. Imitationer av henne är populära när vi är på dåligt humör.

Den bittra arbetskamraten går fram till mig och säger med en trött men beslutsam röst, “Ska du eller jag skalla henne?”. Hans ilska är iskall och jag ler mot som ett tyst svar.

Den riktiga chefen kommer förbi. Som belöning för att vi varit så snabba så får vi jobba med morgondagens jobb och annat han kommer på. Vi beordras att plocka morgondagens jobb, städa, tömma papperskorgar osv. Jag och en ung fastanställd finne blir utskällda för att att vi snackar i mobil för ofta.

Jag har stått i snart två månader på samma packstation utan att få rotera till andra arbetsuppgifter som vi ska göra egentligen. Jag röker inte och går inte på toa ofta. Är det ett så stort problem att jag skickar iväg ett sms eller två då och då? Tydligen.

Nä, man kämpar vidare. Kommer hem trött efter jobb och träning, äter mat och går och lägger sig. Är detta ett liv eller slaveri?

…

 Läs mer!

Ny tankesmedja! Dagens Konflikt heter den och deras nättidning är riktigt läsvärd

Intressant?

 

Professionella tyckare…

Försenat inlägg… Jag lägger till det ändå, det här är en allt för bra dag för att blogga! Antagligen den gladaste dagen jag haft på flera år :)

Jag blir undanskuffad från mitt vanliga jobb nu på påskveckan, så jag jobbar på kontor på en teater, mitt “kulturarbetar”-jobb. Tänk om man skulle kalla sekreterare, folk på callcenter, marknadsansvariga, Bill Gates och receptionister för “kommunikationsarbetare” och hävda att dom är en egen, fullkomligt naturlig kategori som automatiskt skriver dryga kolumner i fina tidningar va? Jag är i alla fall en sån där kulturarbetare den här veckan, som mina föräldrar.

Jag tänkte först på typ Arbetaren-skribenter som Andreas Malm eller muppiga tyckar-liberaler som Blondinbella, Federley eller Louise P. Jag tänkte mej att jag skulle skriva om hur jobbigt jag tycker det är med “tyckare” som får en massa utrymme i media, inte uträttar ett dyft och ändå vet precis hur politiken, arbetet och världen ska skötas. Jag hatar att bli tillfrågad som en “tyckare” i varje småsak som dyker upp, bara för att jag är intresserad av min omvärld. Jag har ärligt talat ingen åsikt om t.ex. Kinas OS-arrangemang, jag orkar inte bry mig om allt när jag redan bryr mej om det mesta.

Sen slog detta mig: jag blir irriterad på “tyckare” på ungefär samma sätt som jag blir irriterad på miljöaktivister. D.v.s. jag är avundsjuk - för att de lyckats kämpa till sig en liten glimt av uppmärksamhet i tidningarna och på nyheterna. För de här “tyckarna” och medelklassvänstern är inget problem, helt ärligt. Att DN Kultur publicerar marxistiska artiklar är inte något självklart, att Aftonbladet släpper in Åsa Linderborg (som i.o.f.s. kanske inte är medelklassvänster riktigt) inte heller. Det är något som vunnits genom påtryckningar och genom det allmänna inflytandet som arbetarrörelsen faktiskt fortfarande har. Ändå är det bara en liten glimt, en minimal portion av allt som TVn och tidningarna spottar ur sig. Kapitalet har fortfarande makten över media genom sponsorer, journalister och nyhetsbyråer.

Hur kan det komma sig att alla hatar kulturell medelklass när det är folk som faktiskt har inflytande och ändå helt klart positionen att förstå och stödja radikala krav från arbetarrörelsen? Hur kan det komma sig, framför allt i jämförelse med den osmakliga, feta, fundamentalistiska och kriminella överklassen? Jag försöker bara vara öppen här - jag kan känna starkt hat mot t.ex. folk från läkarbakgrund eller de som jobbar med reklam, men är det skäl nog att räkna in medelklassen och dess kulturmaffia bland mina objektiva fiender?

Slutsatsen är att vi alla borde sluta irritera oss över att max ett par dussin småstroppiga vänstertyckare i hornbågade glasögon - de kan vara jobbiga, men i stort sett är dom till nytta för oss. Det är inte som att vi förlitar oss på dem - snarare är de en produkt av vårt kollektivt vunna inflytande. Jag blir bara så trött på tyckare och att tycka hela tiden. Jag vill göra istället. Jag misstänker att jag helt enkelt bara är trött på att höra mig själv prata. Jag borde dra och träffa folk, kanske shoppa lite.

Robotar

Som jag nämnt tidigare så går snart min visstidsanställning på lagret ut. I måndags upptäckte jag att det bara var en vecka kvar, inte “några veckor” som jag trodde. Detta fick mig att gå till jobbet igår trots hosta, huvudvärk och igentäppt näsa.

Detta dels för att jag fortfarande inte är 100% säker på att jag och mina visstidsanställda kollegor kommer bli förlängda och därför vill spara ihop så mycket pengar som möjligt inför den hotande arbetslösheten och dels för att om det råder några tvivel om vem som ska förlängas så ville jag inte göra ett dåligt intryck genom att sjukanmäla mig sista veckan.

Även om jag van att jobba trots att jag är sjuk (precis som alla som jobbat inom barnomsorgen) så höll det inte idag. Jag vaknade med en hostattack, en ännu kraftigare förkylning och en lätt huvudvärk. Instängd luft, damm och tunga lyft lär inte göra det bättre tänkte jag och sjukanmälde mig. Antagligen är jag frisk imorgon eller tills på fredag.

På vägen hem igår så gick jag och en arbetskamrat och snackade om allt möjligt. Vi kom till slut in på, som man gör, hur trötta vi är efter 8 timmar. Jag berättade hur skönt det hade varit att bara jobbat 7 timmar i måndags (lugnare stämning + högre lön därtill) och vi lätt tankarna vandra iväg i drömmar om en kortare arbetsdag. Sen pratade vi om robotar. Jag är så trött på alla naiva framtidsforskare och liknande som på allvar tror att vi i framtiden kommer behöva jobba mindre pga att robotar gör skitjobben åt oss.

Vem tror på allvar att en företagare som skulle kunna byta ut sin arbetstyrka på, säg, 100 man med 40 robotar som jobbar dygnet runt och 10 tekniker som sköter om dom sen skulle ge de resterande 90 människorna mer än en klapp på axeln och sen sparken?

Visst, facket skulle jiddra som fan och avgångsvederlagen skulle bli höga. Kanske skulle till och med de varslade gå ut i strejk i protest.

Men det enda som skulle stoppa ett samhälle där robotar sköter det mesta och alla utom de som äger robotarna dör av svält är att kapitalismen kräver att man har någon att sälja nånting till.

Fast i verklighen är ju dagens robotar endast hjälpmedel för oss arbetare och få arbeten har försvunnit de senaste åren, så vitt jag vet, pga robotisering. Men det är ju inte såna robotar som visionärerna drömmer om. 

Min arbetskamrat sa något jag tänkte på hela vägen hem; “Vi människor har så stora möjligheter. Vi skulle kunna göra så mycket. Men istället står vi still” 

Forskare och uppfinnare tävlar mot varandra. De är låsta till nationer, institutioner eller företag istället för till mänskligheten i stort.

Den idéela forskningen räcker inte till att lösa världens problem. Forskning måste ge profit. Vem är villig att sponsra utveckligen av ett aids-vaccin när ingen de de värst drabbade länderna har så mycket pengar att du kan tjäna något på det? Vem är sugen på att satsa pengar på att bygga bilar som går på etanolnär det är så mycket billigare att köpa bensin gjord på brunkol?

I en annan värld vore allt det där möjligt utan problem. En värld utan gränser, utan rivalitet och girighet. Socialism handlar inte om centralisering, statskapitalism och diktatur. Det handlar om decentralisering, demokratisk ekonomi och självstyre.

“Let a hundred flowers bloom: let a hundred schools of thought contend” ;)

Ps. En ungerska som jobbade i sommras på lagret kom tillbaka och jobbade i en vecka på sitt skollov. Ert kärt återseende, även om jag verkar vara den enda av de yngre som känner igen sommarjobbarna. Snart är det sommar igen och om jag blir förlängd till augusti så ser jag verkligen fram emot att få träffa alla igen.

…

 Läs också:

Dogge slår ett slag för oss i förorterna (och resten av landet), Maffiarestaurangen Lilla Karachi ger inte upp (de gick äntligen med på förhandlingar tidigare), Petter har skrivit om konflikten tidigare också och Forever United kommentar de senaste händelserna.

Läs mera grejer: Akuhujan, Vida Latina, Dom Ljuger, Marcusen  och Slutstadium

En helt meningslös söndag

Vaknar upp av att klockan ringer vid 10 ungefär. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem och när jag ska hälsa på katten så märker jag att rösten är borta. Ah, just det, det både sjöngs och dansades igår. Herregud! Hur mycket drack jag egentligen?

Jag borde städa min stökiga förortslägenhet, få ner diskberget till acceptabel nivå, ta ett bad och sen promenera ut i det fina vädret och filma lite som jag planerat. Men näe, istället så sätter jag mig framför datorn och ser på teve och surfar. Med bara några små pauser för att äta och sova lite.

Imorgon är det röd dag, men jag ska till jobbet ändå. Det kommer bli stressigt så här efter långhelgen när saker lagts på hög sen kvällskiftet gick hem på torsdag. Men jag tröstar mig själv med att jag både kommer få helglön, produktionsövertid, frukost och lunch betalad åt mig och dessutom äta den på betald arbetstid.

Men just nu så är jag så där slödeppig som man kan bli på en söndag och att tänka på jobbet gör mig knappast gladare.

Jag har hunnit med mycket i helgen. Jag har dansat, tagit det lungt, fikat hemma hos en kompis, promenerat runt utan mål i stan med vänner och mycket mer.

Men det är så mycket jag inte hann med, och därför får jag ångest över att jag slösat bort hela söndagen på att göra ingenting. Jag gick inte in på den där gallerian för att hälsa på mina kompisar som jobbar som biträden, jag glömde helt bort den där fotoutställningen jag blev bjuden till, bakade aldrig äppelkaka som planerat, skött upp att betala hyran, gick aldrig igenom papper och massa annat viktigt.

Jag måste dessutom lägga mig nu. Jag ska gå upp kl.05 imorgon.

Deppigt deppigt deppigt.

…

Fast lite skoj att en kompis börjat blogga. Kolla in Foto, Musik och Diverse vettja!