Archive for the ‘Skolväsendet’ Category

Det bidde… en tumme!

augusti 10, 2009

Nu har jag fått jobb en vecka, jag kom till en förskola idag och får antagligen stanna veckan ut. Det började bra, är lugnt och skönt. Men så blev jag hemskickad tidigt och fick reda på att jag nu mer får ”sovmorgon” eftersom det är så lugnt och plötsligt är min arbetstid nere på halvtid under veckan, en halvering av min lön.
För ett ögonblick for en obehaglig tanke genom mitt huvud – tjänar jag så mycket på att arbeta?

Jag har inte råd med ett SL-kort, så det är uteslutet. Det skulle göra så att jag inte har råd med min hyra. Istället måste jag köpa remsa, och det är tre klipp á 11,25 kr styck (vuxenpris) fram och tillbaka. Alltså 67,50 kr bara för resan, varje dag. Min timlön är 100 kr i timmen, alltså måste jag arbeta i ungefär 40 minuter varje dag för att ens betala resan. En resa som faktiskt är helt nödvändig för att jag ska kunna genomföra mitt arbete, för min arbetsgivare. Det är något jag helt självklart förväntas betala, rent praktiskt är det inget annat än en lönesänkning, i det här fallet (halvtid) på ungefär 17 procent! (400-67,5=332,5 ; 332,5/400=0,83125 och 1-0,83125=0,16875 dvs. ca. 17 procent)

Ska vi dessutom räkna ut all tid som – faktiskt – går förlorad i själva resan så handlar det om totalt lite mer än två timmar per dag. Det är två timmar som jag faktiskt ställt till min arbetsgivares förfogande – jag kan inte göra vad jag vill under de timmarna utan måste just resa till jobbet. Det är – i mitt fall – obetalt arbete som annars skulle kostat arbetsgivaren 200 kr per dag. Ett bortfall på helt osannolika 60% från den inkomst vi hittills räknat fram! Och då räknar jag inte på all tid som jag gör mig i ordning för arbete, gångväg, marginaler p.g.a. den osäkra trafiken m.m. Ska vi räkna på det också så skulle jag gissa på att minst en timme till skulle försvinna där varje dag, men låt oss säga en halvtimme.

Man kan tycka vad man vill om att vi betalar för att jobba på det här rätt så omfattande sättet. Många skulle nog vid första tanken säga att det är självklart, att man måste betala för sig och att det är ”så det är”. Men låt oss slippa såna moralkakor för en gång skull, vi vet att det är ”så det är”. Gör din egen bedömning, men jag tror inte det är så få som känner med mig när jag säger att det är obetalt slit för en arbetsgivare som inte bryr sig ett dugg om hur du får din dag att gå ihop. Du har hela ansvaret för jobbet och utanför det, du tar all skit och du utför allt obetalt arbete.

Obetalt arbete som innebär att jag tjänar 332,50 kr brutto för totalt över 6,5 timmars arbete inklusive restid och förberedelser – när jag istället kunde tjänat 600 kr brutto! När den här tanken flög genom mitt huvud på vägen hem så kändes det i maggropen. Frågar du mig så är det stöld, och ju mindre du tjänar desto mer förlorar du procentuellt eftersom det här rör sig om fasta kostnader. Hur borgerliga partier kan klaga på skatter och tv-avgifter blir i kontrast så skrattretande, de har mage att bli upprörda av att deras feta löner naggas i kanten, medan det alltid varit en självklarhet att den osynliga stölden från de fattigaste fortsätter.

Gå med i planka.nu och börja fuskåk, de betalar dina böter om du åker fast. Uppmana alla du känner att skriva om det här. Prata med dina arbetskamrater, få igång en bra fackavdelning där ni tillsammans kan pressa upp era löner. Försök få igång människor omkring dig och organisera dig politiskt för att lära dig.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna

Handlingens propaganda och pedagogik

april 18, 2009

Det här inlägget är tänkt att komplettera den diskussion jag under tre lediga timmar läst om på Konfliktportalen. När jag gör musik tar jag bort bas eller diskant från varje ljud, så att varje ljud fylller en unik position i låten och inte staplar ljud på ljud så att musiken blir brusig och obalanserad. På samma sätt vill jag försöka hålla mig kort och säga bara sånt som tillför en droppe till diskussionen.

Jag tänker inte behandla diskussionen om att skriva om sitt arbete, det som Autonoma Kärnan, Redundans, Job och Forever United skrivit fyller ut gott. Våra erfarenheter bör vara utgångspunkten i diskussion och analys, men bara när det är tillämpbart. När vi ser på vår klassposition och våra arbeten, måste vi leta efter de politiska konsekvenserna av vår situation. När någon använder sitt yrke som ett slagträ för att hävda sig, borde vi ignorera det helt enkelt. Detta om detta, läs på nån annanstans.

Jag har däremot mycket att säga om studier, utifrån min (än så länge korta) erfarenhet i organisering. Steg efter steg skaffar vi oss de kunskaper som är nödvändiga för att förstå mer avancerade texter och delta djupare i agitation, organisering m.m. I början finns vem som helst med rätt klasserfarenheter, i slutet finns en aktivist med teoretisk och praktisk erfarenhet på högsta nivå. Jag menar att studierna är något som vi alla måste gå igenom och att ingen slipper undan – om vi tar våra idéer om klass och folkbildning på allvar.

Vi måste tänka igenom alla stadier av utvecklingen, hur och var möter vi den icke-organiserade? Hur går vi från att ha deltagit i demonstrationer till att läsa våra första texter eller lära oss att hantera en risograf för första gången? Hur blir den organiserade en större tillgång och kan delta i teoretisk diskussion på hög nivå och lägga upp förslag för hela rörelsens framtid?

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

Först och främst: det första steget – hur och var möter vi den icke-organiserade? Idag har information en helt annan karaktär än för 50 eller 100 år sen, vilket kan förklaras bl.a. med skolan och massmedierna. Då lades tankarna fram i ett vakuum och arbetarrörelsen erbjöd en kultur, identitet och materiella resurser som ingen annan gjorde. Idag har borgarnas samhällsforskning hunnit så långt att de medvetet kontrollerar våra begär, med hjälp av mutor och memetik – den vetenskapliga tillämpningen av informationsteori och genetik på informationsutbytet. I reklam och politik designas noggrannt memer, budskap i skräddarsydd förpackning med maximal verkan. Hur väl det går att kontrollera människor med memetik vet vi inte än, mer än att människor är ytterst lätta att påverka när hela deras tillgång till information är i borgarnas händer.

Idag är information inte bara information utan bär också med sig en mindre eller större mängd trovärdighet, eftersom vi är helt översköljda av budskap. Det finns gott om institutioner* i vår vardag som påverkar vilken information som når oss och vad vi ser som trovärdigt. Skolan, familjen, heteronormen, tv, internet, kultur och musik är ett par exempel. Det här är numera materiella, teknologiska maktfaktorer som kontrollerar samhället på samma sätt som militär och polis gör det. Då hjälper det inte tillräckligt vilka strategier vi planerar i borgerlig media eller hur mycket vi ägnar oss åt handlingens propaganda och argumenterar praktiskt för lite fler skjutna borgare.

Vi måste helt enkelt hitta institutioner med högre trovärdighet, som ger oss kanaler till fler människors liv. Jag föreslår t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostads- och hemsituationen och behovet av kultur. Där borde vi lägga större delen av vår handlingens propaganda, för att i föreningar ärligt jobba för det allmänna bästa som öppna kommunister (eller vad ni nu vill kalla er). Där kommer människor möta det vi säger och det vi gör varje dag, och se vilka som egentligen är med dem och mot dem.

En rörelse som inte har ungefär den här basen, kommer att tvingas in i symbolisk politik för att förgäves vinna människors stöd. Som tur är verkar en tendens mot den här organiseringen redan börjat dyka upp. Vi måste också börja bygga en starkare kultur av allmän intellektualism, en ny studiemoral och studiekultur för arbetarklassen helt enkelt. Sätta ordning och konstruktivitet framför alkohol och visionslöshet. Vi måste bli hårda och tuffa helt enkelt!

När vi på det här sättet redan lyckats närvara i människors bostadsområden, på deras arbetsplatser och bland elever och lärare i utbildningsväsendet, så kan vi börja processen av bildning och det finns mycket att säga om pedagogik här. Om nya medier förutom skrift och tal, och deras koppling med sociologisk klass. Om Gramsci och kultur i bildningen. Om hur handling är bildning i sig. Men det får komma i ett senare inlägg, av pedagogiska skäl. Ingen orkar läsa en så lång text… Min åsikt är i alla fall att det jag vet inte är till någon nytta alls om jag inte skaffar mig möjlighet att förklara det pedagogiskt, och att min egen bildning inte är viktig utan höjningen av den allmänna bildningsnivån.

* med institutioner menar jag inte bara statliga verk utan alla maktfaktorer som påverkar hela samhället

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Inte hängt med i debatten?

Läs:

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel)

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel)

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet)

All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan)

Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger)

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Läs också om svartfoten och blockadbrytaren Doktor Kosmos på Total Avlöning!

Arbeta, studera, agitera och skjuta gevär

februari 1, 2009

Jag har börjat på en kvällskurs på högskolan. Den börjar precis så att jag hinner skynda mig dit om jag arbetar det senare dagskiftet.

Kursen verkar lite mer anvancerad än jag förväntade mig. Men jag har bestämt mig att klara av det.

Trots det så pendlar jag mellan att tycka det var en bra idé och att tycka att jag tagit vatten över huvudet. Men om jag någonsin ska palla att utbilda mig till lärare så måste jag hårdträna mig på akademiska, högskolebyråkrati och pluggande. Jag har försökt mig på det förut. Men den gången gick det inte. Var totalt oförbredd på hela grejen. Vet inte om det var en kulturkrock eller om jag helt enkelt inte trodde det skulle vara så svårt och dyrt att studera. Men varken morsan eller farsan har läst högre än gymnasiet. Fan, mamma gick inte ens där.

Det gick ju bra för dom ändå. Och jag ska definitivt studera säger dom, måste bli nåt.

Jag håller med och var ganska stolt när jag ringde morsan och berättade om kvällskursen och för att se hur hon mådde. Hon hade åkt in till akuten några dagar tidigare. Vi trodde det var hjärtat med det var inte så allvarligt, blodtrycket bara. Men hjärtat hamnade, som ni kanske förstår, i halsgropen när pappa ringde dagen efter. Morfar dog av en hjärtinfarkt när jag var ung, så såklart man var orolig.

Det där med mamma tillsammans varslet och värken i handleden gjorde att jag inte var särskilt superglad på introduktionsträffen förra veckan. Men vad ska man göra? Ännu har jag inte fått någon vinterdepression som förra hösten i alla fall. Så det här ska nog gå, trots allt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att lägga ner alla ambitioner att hinna med någon annan regelbundna aktiviteter utanför arbetet förutom just studierna, skytteklubben och mitt politiska engagemang. Studiecirklarna, boxningen och andra projekt jag hoppat på, eller åtminstonde tänkt hoppa på, tillsammans med vänner får läggas på is.

Mitt liv ska struktureras upp! Alla viktiga papper som ligger på hög här hemma ska sorteras. Böcker och prylar här hemma ska tillbaka på sina rätta platser och inte ligga lite här och där. Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv och mina närmaste. Jag ska inte skjuta upp saker jag lovat andra att göra.

Jag tog inga nyårslöften i år. Lika bra det, för frågan är om jag kommer hålla alla krav på mig själv jag ställer här ovan.

Men jag ska i alla fall försöka. Vintern är snart över och jag känner redan våren komma.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Grannen har börjat blogga! Så glöm inte att kolla in Lutte des Classes. Den enda anarkistiska modebloggen jag känner till!

Eller så kan ni kan läsa var Vardagspusselskribenten Snatterskan har för sig på hennes egna blogg här: ”Klipp er och skaffa ett jobb!

Nytt på Konfliktbloggarna: Redundans, Acidtrunk feat. Oman (Missa för guds skull inte artikelserien om den palestinska vänstern! Del 1, 2, 3, 4 och 5), Autonoma Kärnan, Johan Frick och Den Udda Vinkeln

Kul grej. Islänningarna lyckades fälla den sittande regeringen. ”Ingen revolution skall göras till hälften” Vi vägrar betala er kris!

Ju fattigare man är, desto lättare kan man se

maj 24, 2008

Efter snart ett halvårs timvikariat på ett fritidshem är jag på väg tillbaka till de vanliga timvikariaten igen – jag kan räkna med att få flänga runt hela Stockholm på jakt efter jobb. Men det rör mig inte alls lika mycket som det faktum att jag nu måste överge de barn jag haft så bra kontakt med, och som jag uppenbarligen gör nån sorts starkt intryck på. Det är en chockande upplevelse att plötsligt vara en person som skolans allra ”tuffaste” tjejer och killar faktiskt ser upp till, på nåt märkligt sätt är det inte vidare svårt att orka vara en bra förebild då. Det är bland det absolut coolaste jag upplevt. Jag har lärt mig mycket djupare vad det innebär att jobba med barn, jag uppskattar starkare lärare, fritidsledare, pedagoger, assistenter och barnskötare nu när jag sett hur otroligt mycket de kan betyda för barnen.

Det känns overkligt att t.ex. barnskötare, som lägger grunden för en så stor del av barnens tidiga erfarenheter, ska vara ett lågavlönat yrke som anses passande för kvinnor ur den sociologiska arbetarklassen (som självklart anses som en av de ”svagaste” grupperna!). En bra omsorgsarbetare uträttar ett arbete som har ett samhälleligt värde många gånger större än det av en ingenjörs eller en programmerares arbete. Det är också en komplex uppgift som går att bli bättre på livet ut och som tillhör de allra viktigaste i samhället!

Varför är det så väldigt jobbigt att arbeta i t.ex. förskolan? Vi går, som Marx säger, från jorden till himlen, och börjar med vad som (jag hittills tycker) är jobbigt i förskolan: de praktiska detaljer som omger det pedagogiska arbetet med barnen. Det handlar om den låga lönen (i mitt fall i närheten av a-kassan), om sjukdomarna, om bristen på bra lokaler och bra, tillräckligt material och storleken på barngrupperna.

När jag talar om ett arbetes samhälleliga värde så menar jag den direkta och indirekta effekten av ett arbete. När det gäller skolan så är effekten mycket ”diffus” av lärarnas arbete. Skolan skapar i bästa fall en mer sammanhållen närmiljö, mindre skadegörelse, starkare medmänskliga och intelligenta värderingar i samhället, fler utbildade arbetare o.s.v. Förskolan t.ex. är nödvändig för att samhället ska fungera, men den spelar inte en direkt roll i de delar av samhällets arbete som anses ”viktiga”. En ingenjör skapar en tydlig, väldigt synlig produkt som vi är vana att värdera, utan ingenjören går det inte att genomföra det kommersiella projektet att t.ex. bygga en bro. Bron är också något som uppmärksammas som en viktig del av samhället, fast värderingar, tjänster och liknande är minst lika viktiga ”varor”! Utifrån såna här (patriarkala? de vilar ju faktiskt på idén att de tydligt avgränsade, fysiska ”varorna” är de enda som är värda att ersätta) bilder av hur samhället fungerar är det lätt att sätta orättvisa löner och orättvisa villkor. Många kontorsjobb är mycket högre avlönade än förskolepedagogers, och ta då med i bilden att pedagogen har en akademisk utbildning och en oerhört tärande arbetsmiljö! Löneutvecklingen för barnskötare och fritidspersonal är pinsam, undra på att det råder brist på personal i förskolan.

Och sist av allt, en tanke som slog mig: hur kan det komma sig att de lite rikare barnen på mitt fritids tycker att det är tråkigt att stanna, och istället drar hem med kompisarna till sitt superlego, sin 10.000-kronorscykel (jag skojar inte!), sina tv-spel och, i vissa fall, sin bullbakande, lågavlönade au pair? Det beror så klart på att de har roligare hemma, alla med sina egna fina saker. Medan vårt fritidshem inte kan ha råd med ordentliga mellanmål ens, och definitivt inte med tv-spel eller tidningsprenumerationer. Hur tänker ett samhälle som prioriterar så här, seriöst? Hur alla dessa villabarns föräldrar antagligen sitter och vill sänka skatten äcklar mig. Det äcklar mig inte för att jag inbillar mig att jag är bättre (antagligen skulle jag på nåt plan tänka likadant i samma situation). Det äcklar mig för att jag just nu tydligt ser – och vill visa dem – att det skulle kosta dem så lite att ha ett tv-spel mindre hemma och en betydligt bättre uppväxt och utbildning för sina barn (för allas barn)! T.o.m. dessa, från mitt perspektiv snuskigt rika, människor ur den sociologiska medelklassen tjänar såklart på höjda skatter och välfärd. De har bara lite svårare att se det. Som Max Peezay säger: ”ju fattigare man är, desto lättare kan man se”.

Ursäkta

april 20, 2008

Hej, just nu är det lite för mycket att göra. Jag borde inte ens skriva det här inlägget, jag har bättre för mig. Det är all politisk aktivitet jag ägnar mig åt som tar upp så mycket tid att jobbet känns avslappnande i jämförelse. Jag ska nämligen hålla en massa skolföredrag, och det tar tid att få föredraget att fungera, ordna adresslistor till ungdomsgårdar, hårdträna på varans dubbelnatur o.s.v. Det är dags att skriva en ”att göra”-lista känner jag.

Jobbet däremot börjar kännas väldigt soft. Jag kan numera både förmedla värderingar till tioåriga flickor, lösa konflikter mellan mellanstadiekillar och ha lugna stunder rätt så ofta. Ofta känns det här med pedagogik så otroligt skoningslöst på nåt sätt, när jag t.ex. står framför en klass så tolererar barnen absolut inga misstag eller någon osäkerhet. Men jag inser att jag, trots min brist på utbildning, nog lärt mig en hel del av det här året. Det försiggår alltid mycket under ytan på en skola, men jag har nog börjat få lite grepp på det. Och framför allt – fritidsledare känns verkligen som ett, på ett mystiskt sätt, avancerat jobb! Så just nu är jobbet verkligen rätt ok, enda problemet är väl att jag har så lite pengar.

Ett bra inlägg på Dagens Konflikt om ”social rörlighet”. Just nu blir jag väldigt frustrerad på folk som tycker att allt som inte handlar om att arrangera gatufester eller spöa rasister är tråkig sossepolitik. Sedda som isolerade fenomen leder den sortens politik inte till någonting alls. Det behövs – från alla vi som driver våra speciella sakfrågor – större samarbeten, hårdare fackliga strider och fler som har en intelligent och medveten drivkraft att flytta fram positionerna politiskt!