Posts Tagged ‘lager’

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Chefer förstår ingenting

juni 1, 2009

Idag så fick vi skäll av förmannen på morgonmötet i måndags.

Tydligen så gick det segt förra veckan och nu var vår förman arg för att han var tvungen att förklara varför vi inte ”uppnådde målen” till siffernissarna ovanför honom. Dessutom så dök inte alla som sagt att de skulle komma upp på helgjobbet. ”Dålig stil” sa förmannen och gick så långt som att peka ut en på mötet som inte hade dykt upp.

Men är det så jävla svårt att förstå?

För det första så var många av oss, däribland jag, sjuka förra veckan. Det var förmannen också så det borde han ju ha koll på. Dessutom så har inte ventilationen fungerat sen i höstas och det märks nu när den riktiga sommarvärmen kommit igång, det är fortfarande svalare än utomhus, men dammigt och svettigt blir det.

Angående helgjobbet så får de faktiskt skylla sig själva. Den utlovade frukosten uteblev och det gjorde dels att några stack hem när de fick höra att den inte skulle bli av och att resten jobbade utan mat i magen tills lunch. Och, nej det står inte i vårt avtal att vi ska få frukost eller lunch. Men som jag skrivit om förr så vet dom hur sura vi blir om de petar på våra icke avtalsskrivna förmåner.

Men även om vi visserligen tog upp det där med många sjukanmälda så malde förmannen på om förbud mot mobiltelefoner, internetanvändning och rökning på arbetstid.

Det här är Sverige och då tar vi sånt här i grupp, men om ni inte kan hålla er till våra gemensamma regler så går jag till facket och kräver att det införs totalförbud” hotade han. Inte för att våra fackliga företrädare kommer låta dom göra nåt så idiotiskt. Då kan de lika gärna förbjuda oss att gå och dricka vatten, besöka toaletten eller att stå still i 30 sekunder och vila armarna.

Som ett tecken från ovan hade vi extremt lite att göra just den här dagen och det gav förmannen och lagerchefen extra tid att glida runt och inspektera våra arbetsstationer och gnälla på oss lite extra.

Jag satt vid en av datorerna och läste tidningen på min morgonrast när de båda idioterna kom upp och ställde sig runt mig. ”Vi vill prata om det som hände i morse” säger förmannen allvarligt.

Vad i helvete… tänker jag. Jag var väl inte försenad i morse? Fuck!

Eh, jaha? Vad hände då?” säger jag nervöst

Morgonmötet. Det här med datorerna” fortsätter förmannen, lagerchefen står tyst.

Jag fattar vad det handlar om och slappnar av. Han märker det på en gång

Eller, har du rast nu? Så här sent” frågar förmannen lite osäkert.

Jag jobbar skift idag? Kom senare än de flesta du vet?” med så mycket kaxig röst jag vågade. Sen fortsatte jag att läsa.

Det fick tyst på dom i alla fall.

När cheferna gick hem så snackade vi skit om dom och maskade, allt jobb var klart och vi pallade inte inventera så mycket. Inte efter all skit vi tagit hela dagen.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Glöm inte att gå in på Lagena-arbetarnas blogg och visa ditt stöd till dom!

Vad är det som händer på Lagena i Jordbro? Läs om det här: Lagenas lagerarbetare lackar

Läs också SUF Stockholms stöduttalande till dom eller om den senaste stödaktionen för Lagena-arbetarna.

Från Konfliktportalen.se: Forever United skriver Nu ska alla få osäkra anställningar, jesper skriver Inga jävla resturanger på mitt skrivbord, Anders_S skriver Självklart ska staten inte utbilda imamer, salkavalka skriver RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET, Björn Nilsson skriver Det tjatas om euron igen

Lagenas lagerarbetare lackar

maj 27, 2009

Företaget Lagena i Jordbro har hand om transporter av alkohol, främst till Systembolagets (som äger Lagena) butiker men också till restauranger och grossister. I september förra året sade man upp 45 anställda. Men det räckte tydligen inte för ledningen som nu varslat att man vill säga upp ännu 33 st av sina arbetare.

Men nu säger lagerarbetarna ifrån!

Det känns nära. Inte bara har jag flera vänner som vuxit upp i Jordbro. En av dom har dessutom jobbat på Lagena och han i sin tur har både släkt och vänner som är hotade av varslet. Som tur är är arbetarna på Lagena ett tajt gäng som håller ihop. Det har jag skrivit om förr.

Jag citerar min kamrat:

Lagena, och Systembolaget har, till skillnad från många andra företag, inte drabbats av krisen. Man kan rapportera om rekordförsäljning, just för att folk dricker mer under kristider. Det går med vinst efter vinst och man har all anledning att anställa flera, eller höja lönerna för dom som redan jobbar där.

Dom varslar ändå folk, helt i onödan, enligt dom som jobbar på Lagena. Men eftersom företaget inte direkt är sysslolösa, utan snarare har överflöd av arbete, så satsar Lagena på billigare arbetskraft – Inhyrd personal! Personal som är lättare att byta ut/göra sig av med, som har lägre löner och som jobbar minst lika hårt som de som jobbar som Lagena-anställda.

Helt förjävligt helt enkelt. Samma tendens, men i mindre skala kan ses på mitt jobb. De visstidare som inte fick förlängning med hänvisning till anställningstoppet är nu på väg tillbaka för att täcka upp luckor under sommaren. I höst kommer de med all sannolikhet att få sällskap av fler inhyrda arbetare. Alla på jobbet vet nämligen att utan de som får gå nu eller i slutet av sommaren (dvs en bunt avtalspensionärer och jag) så kommer det finnas luckor som måste fyllas.

De passar på nu, i kristider, att säga upp folk med hänvisning till ”det rådande ekonomiska läget” men egentligen är de bara intresserade av att kunna styra och ställa mer i ”personalpolitiken”. Tillsvidareanställda byts ut mot dyrare visstidare. Inget ont om deras högre lön, den har våra fackföreningar förhandlat fram just för att bemanningsföretag inte ska agera lönedumpare, men om företagen verkligen behövde spara in pengar så hade man tjänat mer på att skita i aktieutbetalningar eller sänkningar av chefernas löner.

Istället så är det VI som ska sänka våra löner och betala deras kris. En kris som kortsiktigt är överklassens fel och långsiktigt beror på själva kapitalismen.

Systembolagsanställda Syndikalister har skickat ett stöduttalande

Gör du det också! Gå in och kommentera på deras hemsida: Lagerarbetarnas blogg

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver “De automatiska stabilisatorerna”, Anders_S skriver Hammarkullen – förorten i mitt hjärta, MJE skriver Skateland Roller Rink – poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Forever United skriver Samförstånd ger lönesänkningar, Dom Ljuger skriver Nöff Nöff och Arbetarna på Lagena i uppror, Lutte des classes skriver om Systembolaget

No stress

januari 21, 2009

Det har varit en lugn vecka på jobbet. I vanliga fall så skulle vi pusta ut och misstänktsamt snegla mot datorerna. När kommer nästa stora våg av arbete? Det brukar nämligen vara så, extremt mycket jobb och stress som följs av lugn och vila.
Men nu är vi istället oroliga. Betyder det här att vi inte kommer kunna övertyga företaget om att deras varsel är orimligt?

Kommer fler att varslas? Vi vet inte.

De äldre är inte så oroliga, de har varit med om varsel förr. Äldre arbetskamrater lugnar oss och säger att det främst kommer att bli äldre arbetare, såna nära pensionen, som får gå.

Men jag vet inte, på väg hem på bussen idag sa en av dom att hon sagt att hon skulle kunna tänka sig att gå i pension tidigare. Men hon ”var för ung” hette det. Hon är 60 år.

I vilket fall så jobbar jag inte eftermiddagsskift just nu. Det är skönt eftersom jag slutar tidigare då. Men jag är så ovan att gå upp 5 istället för 7 så att jag är sömning hela dagen på jobbet. Men de två extra timmarna med sömn väger inte upp mot fördelarna att ha två timmar extra på eftermiddagen.

Igår så åkte jag och köpte kläder tillsammans med mina grannar och kompisar från grannförorten. Vi skulle avsluta med pizza i centrum men det körde ihop sig för mig. Istället så var jag tvungen att rusa ifrån dem och hoppa på bussen. Jag blev blixtinkallad till skyttelaget som hade tävling. Vi var en man kort och skulle förlorat per automatik om inte jag dök upp.

Hungrig, trött och stressad skyndade jag till skyttebanan. Min lagkamrat hade tagit med fel gevär och det låste sig tio minuter in i tävlingen. Men jag fick snabbt låna en av klubbens och sköt på. Efteråt så tackade jag för mig och skyndade iväg. Som tur är var det två nya i laget där som sköt för att få klart sitt handikapp och de kunde hoppa in istället för mig runt det administrativa (vi var hemmalag och hade lite saker att göra).

Väl hemma hos flickvännen så kollapsar jag på sängen efter att ha hängt in mina genomblöta strumpor i torkskåpet. Jag vaknade upp med mer ont i handleden än dagen innan. Jag gav arbete och gevär skulden och skyndade till bussen, kom försent och gick på en värdelös jobbkurs i,  ja fan vet jag, nåt kontorspåhitt om databaser. En kamrat från skytteklubben kom och berättade att vi vann tävlingen. Tack vare mig tydligen.

Nu har jag på mig ett handledstöd som jag fått låna av en arbetskamrat. Det känns skönt för jag packar tungt den här veckan.

Vi tar det lugnt nu. Vad ska dom göra, varsla oss?
No stress…

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Läs också:
Kim Müller, Dom Ljuger och Johan FrickDagens Konflikt

Horlänkar till högermedia:  1, 2, 3, 4

ps. Fuck finanskrisen!

Decemberstressen och arbetarhänderna

december 31, 2008

Så var äntligen julstressen över för i år. Tiden då vardagspusslet för många är svårare än någonsin. På något sätt ska man hinna vara kvar på jobbet ända fram till dan före dan och ändå ha tid för julklappar, julbak och allt annat som hör julen till.

Visserligen gjorde krisen kapitalismen gav oss i tidig julklapp att vi höll i plånböckerna och snabbade på mellandagsrean. Men trots det så var det stressigt som vanligt. I alla fall för mig!
Den 22:a december stressade jag in till stan med en arbetskamrat och köpte alla klappar och den 23:e så tog jag det lugnt hemma efter jobbet innan jag åkte iväg för att fira julen hos familjen i deras lägenhet.

Ikväll ringer vi in det nya året. Ett riktigt ”skitår” säger ministern. Men allt är är inte lika pessimistisk. Visst kommer överklassen fortsätta göra tusentals arbetslösa och och sen ringa från sina privatjet och gnälla om miljarder kronor i krispaket. Och visst kommer matpriserna säkert gå upp igen.
Men från mörkret tåga vi mot ljuset. Kanske kan något nytt födas till medias domedagsprofetior och till ljudet av finansbörsernas ras?

En sak är i alla fall säker. Nyliberalismen är död och begravd

Men när vi nu lämnar det gamla bakom oss så vill jag dela med mig av en personlig anekdot från året som gått.

Det var under sensommaren och jag satt på en klippa tillsammans med en vacker flicka och tittade på färjorna som lämnade Slussen. Vinden var ljummen men regnmoln rörde sig allt närmare och jag drömde mig bort i de vackra båtar som passerade på vattnet nedanför oss.

Vi hade inte träffats så länge men diskret så fann sig våra händer varandra. Fingrarna lekte lätt med den andras på det där sättet som många säkert känner till.

Då utbrister flickan: ”Vilka arbetarhänder du har. Som min morfar!” Jag svarar att det har jag väl inte alls det och vi fortsätter prata om annat. Vi skiljs åt en timme senare, för då har regnet kommit. Vi fortsätte att träffas lite in på hösten men sen rann det ut i sanden.

Men hennes kommentar om mina händer brände sig fast. Det är inte så illa som min vän Ekens farsa som enligt honom själv har så grova händer efter ett liv i arbete så att de aldrig kan bli rena. Smutsen sitter fast i valkarna.

Men jag la tidigt märke till att huden på mina händer började bli hårdare. Jag var visserligen van att varje sommar komma tillbaka till skolan med lite tecken på hårt arbete. Speciellt när jag flyttade hemifrån och gärna jobbade några veckor extra på lagret. Under de två år jag hyrde ett rum i ett kollektiv tillsammans med min dåvarande flickvän så gav dessutom kampen med den vildvuxna trädgården mig extra blåsor på händerna.

Men runt ett och ett halvt år sedan, när jag jobbat på lagret längre än jag någonsin gjort som sommarjobbare så märkte jag att det var annorlunda. Jag trodde först jag bara var torr om händerna. Men när jag började se tydligt på båda händer att det var främst huden som användes i pekfingergreppet som hårdnat så förtstod jag att det inte bara var torrhet. Då jobbade jag främst på de arbetsstationer där man plockade eller packade många, men små saker. Nu när jag jobbar med fler tyngre artiklar, som motorer, tunga reservdelar i metall osv. så har huden börjat hårdna på andra ställen.

Jag blev faktiskt lite stött när det romantiska skimmret på klippen bröts av kommentarer om ”arbetarhänder”. Men jag ska inte heller undanhålla från er att jag senare samma vecka på fyllan retade en god vän och kontorsarbetare med att jag minsann var en riktig arbetare.

Tyvär är det ju så att yrkestolthet så ofta går ihop med dumheter som att inte bry sig om säkerhet eller som i det här fallet, skryt om nåt så tråkigt som att mina händer tar stryk av arbetet. Fast till mitt försvar måste väl sägas att det var en engångsföreteelse. För sen dess använder jag handskar oftare, trots att vissa arbetsmoment blir svårare då. Handskar skyddar också, för det mesta, mot alla små skärsår vi får av vassa metalldelar, kartonger och papper vi kommer i kontakt med på jobbet. Jag brukar skämta om att alla små läkande sår och ärr på mina händer står arbetet för medan rivsåren på armen är kattens förtjänst.

Men det är lustigt. För jag kunde inte ens föreställa mig som liten att jag någonsin skulle få lika grova eller utslitna händer som alla vuxna i min närhet verkade ha. Men nu har min handled gjort ont i en månad och jag hade bestämt mig att gå till läkaren med den om värken fortsatte. Som tur är så försvann det onda under julledigheten.

Men nu måste jag röja upp och städa inför gästerna som kommer hit för att börja värma upp inför nyårsafton ikväll. Förutsättningarna för ett lyckat farväl av det gångna året är stora med undantaget att jag är hostig som sjutton sen ett par dagar tillbaka. Men enligt en sjuksyster jag bodde ihop med förut så förlamar alkohol musklerna som gör det möjligt att hosta. Så ungefär som alvedon som inte botar men lindrar så får vi väl hoppas att jag kan ha trevligt ändå ikväll.

Gott nytt år på er alla vardagspusslare!

Läs mer: Kim Müller, Autonoma Kärnans nyårslöften, Vida Latina, Samhällsfeber, Redunans, Jesper NilssonDagens konflikt