Archive for the ‘Planekonomen’ Category

Det bidde… en tumme!

augusti 10, 2009

Nu har jag fått jobb en vecka, jag kom till en förskola idag och får antagligen stanna veckan ut. Det började bra, är lugnt och skönt. Men så blev jag hemskickad tidigt och fick reda på att jag nu mer får ”sovmorgon” eftersom det är så lugnt och plötsligt är min arbetstid nere på halvtid under veckan, en halvering av min lön.
För ett ögonblick for en obehaglig tanke genom mitt huvud – tjänar jag så mycket på att arbeta?

Jag har inte råd med ett SL-kort, så det är uteslutet. Det skulle göra så att jag inte har råd med min hyra. Istället måste jag köpa remsa, och det är tre klipp á 11,25 kr styck (vuxenpris) fram och tillbaka. Alltså 67,50 kr bara för resan, varje dag. Min timlön är 100 kr i timmen, alltså måste jag arbeta i ungefär 40 minuter varje dag för att ens betala resan. En resa som faktiskt är helt nödvändig för att jag ska kunna genomföra mitt arbete, för min arbetsgivare. Det är något jag helt självklart förväntas betala, rent praktiskt är det inget annat än en lönesänkning, i det här fallet (halvtid) på ungefär 17 procent! (400-67,5=332,5 ; 332,5/400=0,83125 och 1-0,83125=0,16875 dvs. ca. 17 procent)

Ska vi dessutom räkna ut all tid som – faktiskt – går förlorad i själva resan så handlar det om totalt lite mer än två timmar per dag. Det är två timmar som jag faktiskt ställt till min arbetsgivares förfogande – jag kan inte göra vad jag vill under de timmarna utan måste just resa till jobbet. Det är – i mitt fall – obetalt arbete som annars skulle kostat arbetsgivaren 200 kr per dag. Ett bortfall på helt osannolika 60% från den inkomst vi hittills räknat fram! Och då räknar jag inte på all tid som jag gör mig i ordning för arbete, gångväg, marginaler p.g.a. den osäkra trafiken m.m. Ska vi räkna på det också så skulle jag gissa på att minst en timme till skulle försvinna där varje dag, men låt oss säga en halvtimme.

Man kan tycka vad man vill om att vi betalar för att jobba på det här rätt så omfattande sättet. Många skulle nog vid första tanken säga att det är självklart, att man måste betala för sig och att det är ”så det är”. Men låt oss slippa såna moralkakor för en gång skull, vi vet att det är ”så det är”. Gör din egen bedömning, men jag tror inte det är så få som känner med mig när jag säger att det är obetalt slit för en arbetsgivare som inte bryr sig ett dugg om hur du får din dag att gå ihop. Du har hela ansvaret för jobbet och utanför det, du tar all skit och du utför allt obetalt arbete.

Obetalt arbete som innebär att jag tjänar 332,50 kr brutto för totalt över 6,5 timmars arbete inklusive restid och förberedelser – när jag istället kunde tjänat 600 kr brutto! När den här tanken flög genom mitt huvud på vägen hem så kändes det i maggropen. Frågar du mig så är det stöld, och ju mindre du tjänar desto mer förlorar du procentuellt eftersom det här rör sig om fasta kostnader. Hur borgerliga partier kan klaga på skatter och tv-avgifter blir i kontrast så skrattretande, de har mage att bli upprörda av att deras feta löner naggas i kanten, medan det alltid varit en självklarhet att den osynliga stölden från de fattigaste fortsätter.

Gå med i planka.nu och börja fuskåk, de betalar dina böter om du åker fast. Uppmana alla du känner att skriva om det här. Prata med dina arbetskamrater, få igång en bra fackavdelning där ni tillsammans kan pressa upp era löner. Försök få igång människor omkring dig och organisera dig politiskt för att lära dig.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna

Annonser

Det finns inga gratis luncher

augusti 8, 2009

Den här sommaren har varit en svältsommar. Jag är en sån som väljer mackan för 40 kr utan extra pålägg istället för mackan med pålägg för 47, en sån som aldrig impulshandlar choklad på pressbyrån. Därför hade jag lite pengar när sommaren började, trots att jag levt enbart på CSN under året. Det tillsammans med skatteåterbäringen var tillräckligt för att jag skulle försöka låta bli att jobba i sommar. Man tappade ju ändå helt arbetslusten med den gigantiska arbetslösheten.

En helt arbetsfri sommar verkade oerhört lockande: jag skulle hinna träffa vänner och göra all den där musiken som jag slipper annars! Jag lade upp min ekonomi dag för dag i MS Excel och såg till att allt skulle gå ihop. Till en början såg det bra ut: jag kunde sätta av 100 kr om dan, och med mina matlagningsskills + att jag varken dricker eller röker så borde det gå bra.

Mitt första oduktiga beslut var att köpa ett par hörlurar i början av sommaren, något som visade sig senare. Jag tänkte mig att jag skulle kunna göra musik så mycket bättre med ett par hörlurar. Mina matkostnader annars sträckte sig till grönsaker, tomatkonserver m.m. Jag missbedömde verkligen både mitt musikskapande och mig själv – hur kul är det att sitta inne en hel sommar? Och vem kan behålla inspirationen i en sunkig lägenhet i 30 graders värme? Jag var tvungen att ta mig ut ibland.

Det här med konsumtionshysteri är missförstått – anledningen till att du måste shoppa så mycket är kanske främst att det präglar sättet att träffa människor i en stad. Du är tvingad att resa med kollektivtrafiken om du inte vill ägna halva dagen åt svettiga cykelturer eller stanna i din förort. Det finns få ställen att bekvämt sitta ner och prata, särskilt när det blivit mörkt och kallt, som inte kostar pengar. Vill du ha en bit mat, så kan du lita på att det kommer svida rejält i plånboken. Allt handlar om monopol – du är inte helt, men nästan tvungen att gå med på stadens regler. Visst kunde vi träffas i parker, snatta mat, planka in till stan eller hitta på saker hemma, men det sociala livet kan inte böjas och bändas hur som helst. Nån gång kommer det börja kosta pengar, t.o.m. för en snåljåp.

Jag fick göra om min budget i MS Excel ett par gånger: min dagskassa krympte från 100 till 40 kr. Redan i början av sommaren insåg jag att jag skulle behöva jobb trots allt. Inte förrän sent i juli dök jobbet upp, innan dess hade jag levt på nudlar och pasta, en eller två måltider om dan.

Mitt fall berodde på omöjligheten i att vilja ha ett liv och att upprätthålla det samtidigt. Alla som försökt ”ha ett liv” förstår vad jag menar, det handlar inte bara om ungas livsstil utan om allas sätt att leva. Att man behöver ha något i sitt liv förutom arbetet, förutom maten och sömnen. Oavsett om det rör sig om en platt-tv eller ett krogbesök eller dyra kläder: vare sig vi är fattiga eller rika så backar vi inte från det som får oss att känna oss levande. Det är därför unga tar extrajobb, skaffar sms-lån eller snattar, och låt oss inse att det är fullständigt vettigt. Vem har inte längtan efter ett eget liv?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Saabs nedläggning och flytt till Ryssland?, Jinge skriver Rysk Maffia bakom Koenigsegg?, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet., autonomak skriver Ett praktexempel på feministiskt självförsvar!, Kristoffer Ejnermark skriver Kultur i bygda

Håll organiseringen till organisationen, tack!

juli 27, 2009

Jag tänker från och med idag inte blogga för den teoretiskt intresserade vänsterläsaren, utan för folk med fackligt och politiskt intresse från en blivande förskolelärares perspektiv. Det passar också bättre in på den här bloggen och är mycket mer intressant att läsa för de flesta av mina vänner (samt de flesta andra)!

Det handlar inte om att jag vill sluta tänka på orsakerna till den här världens problem eller att jag slutar organisera politiskt och tänka runt det. Det handlar om vad jag vill med mitt skrivande och hur jag bäst ger utlopp för det. Från och med nu kommer mina texter om organisering att kunna avnjutas av unga, nyblivna organiserade socialister genom tidningsartiklar, studiecirkelmaterial och inlägg på internforum. Där gör de bäst nytta och jag utvecklar min förmåga till att skriva enkelt och pedagogiskt om svåra saker, istället för att stapla akademiska begrepp. Mina mer allmänpolitiska texter kanske istället kommer synas om jag släpper ifrån mig en enstaka debattartikel eller på ett tal på ett torg någonstans. Min musik, mina tankar, mitt liv, min kreativitet, mina svårigheter, praktiska och direkta erfarenheter och politiska ämnen som berör fler än mina närmaste kamrater kommer ni kunna läsa på bloggen, där de hör hemma!

När jag bloggar vill jag mest skriva om mitt eget liv, också sånt som faktiskt är positivt med det fast jag nästan alltid är trött och allt går fel. Kolla t.ex. in min myspace på www.myspace.com/fractionofbp eller www.soundcloud.com/1b4p3m. Att sitta framför datorn och göra låtar och faktiskt få det att fungera och njuta av sin egen musik är underbart! Att stå framför en dansande publik med två skivspelare och ett gigantiskt ljudsystem ännu bättre. Det är sånt som gör det mesta värt att uthärda, och jag inbillar mig att kreativitet ger folk styrkan att orka så mycket mer – vi måste försöka ha något liv kvar i oss för att kunna leva i bättre tider.

Och för fler bloggar som skrivs ur ett vardagsperspektiv, se det här inlägget av Kim Müller!

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Ett antikt sätt att se på kunskap, Jinge skriver Detta är historien om en plats kallad Muslandet, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Kaj Raving skriver Svar till Bodil Johansson (c), Björn Nilsson skriver Off with their heads!

Varför Hardqueer är ute och cyklar

juli 4, 2009

Som fackligt och politiskt aktiv autonom kunde jag inte låta bli att lägga märke till Hardqueers artikel på nyhetssidan yelah.net. Bloggen Kvinnor har redan svarat på artikeln i detta inlägg. Jag hittade direkt mycket att anmärka mot – saker som jag trodde att vi med hjälp av studiecirklar m.m. redan hade utrett i våra rörelser. Tyvärr verkar det vara dåligt med studietraditionen utanför de mest organiserade autonoma kretsarna, kanske t.o.m. bland politiskt aktiva som säger sig vara insatta i genusfrågor. Just därför får vi i min mening se en sån text som Hardqueers, som känns som en historisk upprepning. Jag har inte en utförlig kunskap i genusteori och intersektionalitet men grunderna har jag tillgodogjort mig genom studiecirklar, egen läsning och lärarutbildningen som jag går på. Kanske är det så att många genusstudenter kanske helt enkelt ironiskt nog befinner sig i en ekonomisk och social situation som gör det omöjligt för dem att förstå queer fullt ut? Jag vågar mig på att svara Hardqueer och försöka peka ut vad jag tror är ett problem med texten (och kanske också organisationen i så fall).

För det första: att skapa allianser mellan olika kamper är inget nytt. Dagskrav som fackliga strider, problem med trakasserier från rasister, bostadskonflikter m.m. har alltid samordnats av både kommunistpartier och lösare sammanhållna politiska rörelser. Att kamperna tar sig väldigt olika uttryck är inte heller en nyhet, och att de kräver ”olika aktionsformer”.

För det andra: intersektionalitet är ett perspektiv när vi analyserar maktförhållanden i delar av samhället. Jag tycker begreppet är mycket användbart, men de senaste åren har vi fått se en tendens till att blåsa upp begreppets betydelse och tillämpa det utanför sitt rätt så akademiska användningsområde. Att som många queeraktivister använda ordet för att beteckna den praktiska samverkan mellan olika kamper är att tillämpa ordet fel. Jag anser att just detta är mycket centralt och därför är jag mån om att diskutera det på riktigt och finna slutsatser. Att sätta ett akademiskt ord för att förklara det kanske mest centrala inom politisk organisering som finns, är ett cirkelresonemang. Intersektionalitet eller att arbeta med olika ”förtrycksordningar” är inte en definition i sig. Med andra ord riskerar ”intersektionalitet” att förhindra just det många vill att ordet ska lyfta fram!

Och för det tredje och viktigaste: det finns en god anledning till varför det upplevs som att ”den traditionella vänstern” (det är oklart vad vänstern i Hardqueers artikel egentligen innebär, men jag godtar ordet ändå) lägger större delen av sin kraft på klassfrågor och antikapitalism. Det är nämligen så att de allra flesta av oss någon gång möter uppsägningar, psykopatiska chefer, låga löner, diskriminering och hot på vår arbetsplats – det är i produktionen på våra arbeten som en stor del av våra problem samlas. Det handlar inte om någon ”gradering” av förtryck, utan om var vi konfronteras mest med kapitalismen eller patriarkatet. Och där vi möter mest problem, där hamnar den gemensamma kampens fokus. Därför står facklig kamp och i förlängningen politiska frågor som har med antikapitalism att göra högt på vår dagordning. Vi kan inte välja mellan fråga A eller fråga B eller gradera dem, du och jag måste käfta emot, organisera och göra motstånd var vi än trycks ner.

Sammanfattning: Hardqueers inlägg förtydligar inte mycket teoretiskt och blir knappast början till något nytt organisatoriskt heller. Det som förut kallades ”förtryckssamverkan” och ”triple opression” är kanske användbart som ord i akademiska sammanhang men begreppen måste utvecklas och bli mer praktiska om vi pratar om verklig organisering. Exakt hur alla olika kamper ska kopplas samman är något som många av oss funderar på dygnet runt, och det är det vi behöver diskutera. Att förtryck samverkar är vi överens om, och de sexister eller liknande som förnekar detta måste motverkas genom en bra kultur i våra rörelser och genom välorganiserad bildningsverksamhet. Den kapitalistiska produktionen på arbetsplatserna berör större delen av de flestas liv och måste därför hamna i fokus för många kamper, och att säga det innebär inte att mer eller mindre vikt läggs vid t.ex. queerkamp. Vi tar striderna där de uppstår i våra liv helt enkelt. Partier som t.ex. Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kanske kan skriva ett program med de 10 viktigaste punkterna, men vi skriver inte program utan vägrar helt enkelt att ta skit oavsett vilken ”förtrycksordning” det kommer från.

/Plan

Handlingens propaganda och pedagogik

april 18, 2009

Det här inlägget är tänkt att komplettera den diskussion jag under tre lediga timmar läst om på Konfliktportalen. När jag gör musik tar jag bort bas eller diskant från varje ljud, så att varje ljud fylller en unik position i låten och inte staplar ljud på ljud så att musiken blir brusig och obalanserad. På samma sätt vill jag försöka hålla mig kort och säga bara sånt som tillför en droppe till diskussionen.

Jag tänker inte behandla diskussionen om att skriva om sitt arbete, det som Autonoma Kärnan, Redundans, Job och Forever United skrivit fyller ut gott. Våra erfarenheter bör vara utgångspunkten i diskussion och analys, men bara när det är tillämpbart. När vi ser på vår klassposition och våra arbeten, måste vi leta efter de politiska konsekvenserna av vår situation. När någon använder sitt yrke som ett slagträ för att hävda sig, borde vi ignorera det helt enkelt. Detta om detta, läs på nån annanstans.

Jag har däremot mycket att säga om studier, utifrån min (än så länge korta) erfarenhet i organisering. Steg efter steg skaffar vi oss de kunskaper som är nödvändiga för att förstå mer avancerade texter och delta djupare i agitation, organisering m.m. I början finns vem som helst med rätt klasserfarenheter, i slutet finns en aktivist med teoretisk och praktisk erfarenhet på högsta nivå. Jag menar att studierna är något som vi alla måste gå igenom och att ingen slipper undan – om vi tar våra idéer om klass och folkbildning på allvar.

Vi måste tänka igenom alla stadier av utvecklingen, hur och var möter vi den icke-organiserade? Hur går vi från att ha deltagit i demonstrationer till att läsa våra första texter eller lära oss att hantera en risograf för första gången? Hur blir den organiserade en större tillgång och kan delta i teoretisk diskussion på hög nivå och lägga upp förslag för hela rörelsens framtid?

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

Först och främst: det första steget – hur och var möter vi den icke-organiserade? Idag har information en helt annan karaktär än för 50 eller 100 år sen, vilket kan förklaras bl.a. med skolan och massmedierna. Då lades tankarna fram i ett vakuum och arbetarrörelsen erbjöd en kultur, identitet och materiella resurser som ingen annan gjorde. Idag har borgarnas samhällsforskning hunnit så långt att de medvetet kontrollerar våra begär, med hjälp av mutor och memetik – den vetenskapliga tillämpningen av informationsteori och genetik på informationsutbytet. I reklam och politik designas noggrannt memer, budskap i skräddarsydd förpackning med maximal verkan. Hur väl det går att kontrollera människor med memetik vet vi inte än, mer än att människor är ytterst lätta att påverka när hela deras tillgång till information är i borgarnas händer.

Idag är information inte bara information utan bär också med sig en mindre eller större mängd trovärdighet, eftersom vi är helt översköljda av budskap. Det finns gott om institutioner* i vår vardag som påverkar vilken information som når oss och vad vi ser som trovärdigt. Skolan, familjen, heteronormen, tv, internet, kultur och musik är ett par exempel. Det här är numera materiella, teknologiska maktfaktorer som kontrollerar samhället på samma sätt som militär och polis gör det. Då hjälper det inte tillräckligt vilka strategier vi planerar i borgerlig media eller hur mycket vi ägnar oss åt handlingens propaganda och argumenterar praktiskt för lite fler skjutna borgare.

Vi måste helt enkelt hitta institutioner med högre trovärdighet, som ger oss kanaler till fler människors liv. Jag föreslår t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostads- och hemsituationen och behovet av kultur. Där borde vi lägga större delen av vår handlingens propaganda, för att i föreningar ärligt jobba för det allmänna bästa som öppna kommunister (eller vad ni nu vill kalla er). Där kommer människor möta det vi säger och det vi gör varje dag, och se vilka som egentligen är med dem och mot dem.

En rörelse som inte har ungefär den här basen, kommer att tvingas in i symbolisk politik för att förgäves vinna människors stöd. Som tur är verkar en tendens mot den här organiseringen redan börjat dyka upp. Vi måste också börja bygga en starkare kultur av allmän intellektualism, en ny studiemoral och studiekultur för arbetarklassen helt enkelt. Sätta ordning och konstruktivitet framför alkohol och visionslöshet. Vi måste bli hårda och tuffa helt enkelt!

När vi på det här sättet redan lyckats närvara i människors bostadsområden, på deras arbetsplatser och bland elever och lärare i utbildningsväsendet, så kan vi börja processen av bildning och det finns mycket att säga om pedagogik här. Om nya medier förutom skrift och tal, och deras koppling med sociologisk klass. Om Gramsci och kultur i bildningen. Om hur handling är bildning i sig. Men det får komma i ett senare inlägg, av pedagogiska skäl. Ingen orkar läsa en så lång text… Min åsikt är i alla fall att det jag vet inte är till någon nytta alls om jag inte skaffar mig möjlighet att förklara det pedagogiskt, och att min egen bildning inte är viktig utan höjningen av den allmänna bildningsnivån.

* med institutioner menar jag inte bara statliga verk utan alla maktfaktorer som påverkar hela samhället

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Inte hängt med i debatten?

Läs:

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel)

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel)

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet)

All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan)

Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger)

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Läs också om svartfoten och blockadbrytaren Doktor Kosmos på Total Avlöning!