Posts Tagged ‘Skatt’

Det bidde… en tumme!

augusti 10, 2009

Nu har jag fått jobb en vecka, jag kom till en förskola idag och får antagligen stanna veckan ut. Det började bra, är lugnt och skönt. Men så blev jag hemskickad tidigt och fick reda på att jag nu mer får ”sovmorgon” eftersom det är så lugnt och plötsligt är min arbetstid nere på halvtid under veckan, en halvering av min lön.
För ett ögonblick for en obehaglig tanke genom mitt huvud – tjänar jag så mycket på att arbeta?

Jag har inte råd med ett SL-kort, så det är uteslutet. Det skulle göra så att jag inte har råd med min hyra. Istället måste jag köpa remsa, och det är tre klipp á 11,25 kr styck (vuxenpris) fram och tillbaka. Alltså 67,50 kr bara för resan, varje dag. Min timlön är 100 kr i timmen, alltså måste jag arbeta i ungefär 40 minuter varje dag för att ens betala resan. En resa som faktiskt är helt nödvändig för att jag ska kunna genomföra mitt arbete, för min arbetsgivare. Det är något jag helt självklart förväntas betala, rent praktiskt är det inget annat än en lönesänkning, i det här fallet (halvtid) på ungefär 17 procent! (400-67,5=332,5 ; 332,5/400=0,83125 och 1-0,83125=0,16875 dvs. ca. 17 procent)

Ska vi dessutom räkna ut all tid som – faktiskt – går förlorad i själva resan så handlar det om totalt lite mer än två timmar per dag. Det är två timmar som jag faktiskt ställt till min arbetsgivares förfogande – jag kan inte göra vad jag vill under de timmarna utan måste just resa till jobbet. Det är – i mitt fall – obetalt arbete som annars skulle kostat arbetsgivaren 200 kr per dag. Ett bortfall på helt osannolika 60% från den inkomst vi hittills räknat fram! Och då räknar jag inte på all tid som jag gör mig i ordning för arbete, gångväg, marginaler p.g.a. den osäkra trafiken m.m. Ska vi räkna på det också så skulle jag gissa på att minst en timme till skulle försvinna där varje dag, men låt oss säga en halvtimme.

Man kan tycka vad man vill om att vi betalar för att jobba på det här rätt så omfattande sättet. Många skulle nog vid första tanken säga att det är självklart, att man måste betala för sig och att det är ”så det är”. Men låt oss slippa såna moralkakor för en gång skull, vi vet att det är ”så det är”. Gör din egen bedömning, men jag tror inte det är så få som känner med mig när jag säger att det är obetalt slit för en arbetsgivare som inte bryr sig ett dugg om hur du får din dag att gå ihop. Du har hela ansvaret för jobbet och utanför det, du tar all skit och du utför allt obetalt arbete.

Obetalt arbete som innebär att jag tjänar 332,50 kr brutto för totalt över 6,5 timmars arbete inklusive restid och förberedelser – när jag istället kunde tjänat 600 kr brutto! När den här tanken flög genom mitt huvud på vägen hem så kändes det i maggropen. Frågar du mig så är det stöld, och ju mindre du tjänar desto mer förlorar du procentuellt eftersom det här rör sig om fasta kostnader. Hur borgerliga partier kan klaga på skatter och tv-avgifter blir i kontrast så skrattretande, de har mage att bli upprörda av att deras feta löner naggas i kanten, medan det alltid varit en självklarhet att den osynliga stölden från de fattigaste fortsätter.

Gå med i planka.nu och börja fuskåk, de betalar dina böter om du åker fast. Uppmana alla du känner att skriva om det här. Prata med dina arbetskamrater, få igång en bra fackavdelning där ni tillsammans kan pressa upp era löner. Försök få igång människor omkring dig och organisera dig politiskt för att lära dig.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna

Osäkerheten i mediabranschen

januari 22, 2009

Gästskribent:

I tider av varsel och kriser drabbas inte bara LO-kollektivet. Jag har just fått veta att företaget som jag jobbat åt sen i somras ska ta in en praktikant till i vår och att mina tjänster därför inte längre är önskvärda.

Jag jobbar inom tv-branchen. Det låter rätt glassigt och det är det också ibland. Hänga med kändisar, lyxiga gratisfester efter varje avslutat projekt osv. Men vardagen för oss på golvet i tv-fabriken ser inte riktigt ut så.

Efter ungefär ett års arbetslöshet efter gymnasiet så flyttade jag från norrland till Stockholm för att läsa videoproduktion i ett år på en folkhögskola. När det var färdigt så jobbade jag en sommar som telefonförsäljare, sen läste jag lite olika kurser på komvux bara för att kunna ta studielån att försörja mig på innan jag genom en kompis fick mitt första jobb på ett produktionsbolag. Han ringde en dag och sa att hans chef hade bett honom fixa en till loggare så fort han bara kunde. Jag blev förstås skitpepp på att slippa komvux och äntligen ”få in en fot i branschen”. Nästa dag åkte jag dit och fick träffa projektledaren som sa att jag skulle få jobba hela hösten och börja på en gång om jag ville. Jag skulle jobba nätter med att tanka in band i datorer. Jag tog det på en gång, lönen låg på 13 000kr/månad före skatt. När jag hade jobbat en vecka ringde projektledaren och sa att de inte hade mer jobb till mig, ”det hade löst sig ändå” och det stod tydligen i mitt kontrakt att de kunde säga upp mig när de ville. Så var jag arbetslös igen.

Efter ca två månader på alfa-kassa (typ 5000/månad) fick jag jobb på ett annat bolag. Ingångslön på 12 000kr som skulle öka till 13 000 efter 3 månader. Där jobbade jag i ca 8 månader innan jag via lite arbetslöshet och några småjobb fick jobb på det bolag som jag jobbar på nu. Och nu väntar alltså arbetslösheten igen.

Det speciella med tv-branschen är (förutom att våra julfester är så lyxiga att man nästan känner sig obekväm i situationen, man passar liksom inte in på lyxkrogar som norrländsk arbetarunge) att det inte finns något fackförbund speciellt för oss som jobbar där. Jag har under min tid i branchen inte stött på en enda fackansluten arbetare (förutom en LS-ansluten programledare som mest verkade se det som en accessoar att vara lite rebellisk och vara med i ett radikalt fackförbund).

Detta leder till att våra arbetsförhållanden och vilkor inte är de allra bästa. De enda som är fast anställda är de allra högsta cheferna, alla andra har projektanställningar på högst 3 månader. OB-ersättning finns inte trots att många jobbar endast nätter. Vi jobbar oftast på nån typ av ackord, ”de här banden SKA vara klara tills på söndag” får man höra och då är det bara att jobba på tills allt är klart. Tolvtimmarsdagar är därför inte ovanligt. Lönerna för oss ”där nere” ligger mellan 11 000 och 15 000 före skatt och duger inte det så finns det massor av praktikanter från diverse flashiga utbildningar som kan jobba gratis ”för att få in en fot i branchen och skaffa sig kontakter”. Eftersom även projektledare och producenter hoppar runt ganska friskt mellan bolagen så är det dessutom dödsdömt att försöka organisera sig, det sprids snabbt i hela branchen att du är besvärlig och sen kan du se dig i himlen efter ett nytt jobb. Istället gäller det att smöra så mycket man orkar och alltid ställa upp på allting så att man blir så omtyckt av projektledarna att de ringer en nästa gång de behöver sätta ihop ett team till en produktion.

Nu väntar som sagt arbetslösheten på mig och jag funderar på om det är värt det att jobba kvar i denna bransch. Samtidigt har jag ju utbildat mig till detta av en anlednig, att kanske en dag nån gång i framtiden få göra en egen film. Än så länge är den drömmen större än klumpen i magen som växer varje gång projektanställningen börjar löpa ut eller räkningen från CSN ska betalas och man funderar på om man kanske få gå i trasiga byxor en månad till.

/Bulle

(Vardagspussel tackar och bockar för gästkrönikan och hoppas på fler)

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Skolstart

augusti 23, 2007

Nu har skolan startat och medan dagisbarnen lyckligt (nåja) springer in på gården hasar deras äldre syskon med tunga steg in in skolbyggnaderna. Visserligen får inte alla längre SL-kort så de måste gå till skolan. Tydligen så är det okej att straffa familjer som bor närmare (för i en stad som Stockholm kan 6 kilometer vara långt) med en extra avgift, för min brorsa som precis började gymnasiet och får inte något kort längre.
Grundskolan vägg i vägg med min arbetsplats är fylld med ungar igen, men eftersom de flesta (tror jag) bor tillräcklit långt bort så får de nog SL-kort ändå, och det är tur för det är dyrt att köpa kort till hela familjen.
Nedskärningen slår hårdast på de som inte har mycket pengar och knuffar knappt till de med mycket. Vem i familjen Silfversched bryr sig om att deras son eller dotter får åka tunnelbana gratis eller inte? Några ynka hundralappar är inte mycket för dom. För oss andra, vanliga människor, kan däremot en extra utgift på hundra spänn i månaden göra mycket för ekonomin. Speciellt nu när det är så dyrt att börja skolan.

Men på bloggar bräker liberaler och idioter om att det är elevens ”egna ansvar” att ta sig till skolan och att missnöjet med de indragna SL-korten beror på ”lathet”. Den senare slänger till och med iväg en förklaring varför han är så sur på de lata giriga eleverna.

”Det är min vän som arbetar som undersköterska som sliter långa dagar för att betala ditt kort med sitt anletes svett.”

Ja, Fredrik. Med hjälp av proggressiv beskattning så hjälps vi alla åt att hålla välfärden igång. Eleverna får SL-kort och skolböcker så att de själva kan gå klart sina grundskoleutbildningar och jobba vidare och i sin tur betala skatt så att, låt säga, din vän som arbetar som undersköterska och jag som barnskötare kan få våra löner. Jag säger inte att systemet är perfekt (bort med matmomsen!), men det är bra mycket bättre än ett rent avgiftssamhälle.
Och självklart tycker jag att ALLA ska få grattis SL-kort. Nolltaxa kallas det och det betyder att vi betalar allt via skatten. På så sätt så blir det de rika som får betala mest, och de har ju nog med pengar nu när de fått både avdrag för pigan, slopad förmögenhetsskatt och gu vet vad mer.

Jag tror din kompis inom omsorgen är ganska överrens med mig om att vi vill ha en gemensam välfärd präglad av solidaritet och rättvisa, och eleverna är ska vara med i den gemenskapen precis som studenter, barnskötare, lagerarbetare, undersköterskor och alla andra.

Vidare så läste jag för ett tag sen att regeringen vill lägga skolstarten tidigare. Ska sexåringar betygsättas nu? För det var väl betyg från första klass som gällde? Johan Lindahl är en annan som är förbannad på förslaget. Vad är grejen med regeringens skolpolitik egentligen? Låt barn vara barn men uppmuntra dem till att utforska och lära. Att trycka ner dem bakom en bänk och sätta dumstrut på dom som inte kan rabbla glosor har vi redan prövat, det funkade inte så bra så då började vi använda pedagogik. Undrar om nån av de högavlönade politkerna hört talas om nåt sånt förut?


Läs mer: På Konsumbloggen berättar Kajsa om en tokig kund, Pelle dissar Bo Rothstein (herregud vilket namn!), Skolfröken har märkt att hon börjat jobba och Petter skriver om arbetsmiljö.