Posts Tagged ‘jobba’

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Annonser

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious

april 17, 2009

För ett tag sen så anklagades jag av en kamrat för att ”jämt tala om mitt jobb”. Jag tog väldigt illa upp. Främst för att han fick medhåll från en person som står mig mycket närmare men också för att jag tyckte kritiken var missriktad. Visserligen handlade det inte om att jag snackade om jobbet i allmänhet, utan att jag ofta tog min egen situation på min arbetsplats som exempel i politiska diskussioner.

Men vadå? Om man inte utgår från sin egen situation, vems ska man då utgå ifrån? Ska man lalla på om arbetarnas befrielse från sitt elfenbenstorn som de revolutionära överklassarna från förrförra seklet? Ja, det vore i och för sig ganska trevligt. Fast nu är det ju tyvärr så att jag och de flesta av mina vänner inte har det valet. Vi är helt enkelt fast i vår vardag. Eller för att uttrycka det som Cornelius Castoriadis;

“För arbetarna är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem”.

Nu skulle säkert samma kritiker vilja påpeka att det är alldeles tossigt att ha läst Castoradis bok om hur ekonomin i ett socialistiskt samhälle skulle kunna fungera utan att ens öppnat pärmarna till första bandet av Kapitalet av Karl Marx. Och jag ger honom rätt.

Det är jättetossigt!

Studier är jävligt viktigt. Och jag applåderar de socialister som orkar att gå på varje studiecirkel, läsa flera vänsterinriktade högskolekurser på sidan av, åka på konferenser, läsa tonvis med böcker privat och dyka ner i diskussioner kring djupa teoretiska texter på internetforum.

Speciellt om de samtidigt hinner med att göra andra saker som att umgås med vänner och sköta om sig själv och sitt hem.

Plan sa i samband med där här något i stil med: ”Vadå snackar jämnt om sitt jobb? Vad ska vi annars prata om? Vi är ju där jämt!”

Jag spenderar majoriteten av mitt dygn av att vara på, förbereda mig för eller vila upp mig inför arbetet. Anledningen till att jag inte orkar gå på studiecirklar i marxistisk teori eller t.ex. skriva inlägg här på Vardagspussel varje dag efter jobbet är inte för att jag inte vill det. Utan för att jag inte orkar! När jag kommer hem så vill jag äta mat, titta på Scrubs och se bilderna från festen i helgen.

Men om jag då som organiserad socialist inte pallar fördjupa min kunskaper, hur ska då den stora majoriteten av arbetarna orka med det? Vänsterns problem är dock inte att det läggs för mycket vikt på att studera, eller för lite för den delen. Problemet är att parollen ”studera, organisera, agera” styckas upp. Några grupper pluggar, andra samlar medlemmar eller röster och vissa låter handlingen ersätta orden. Visst finns det grupper och organisationer som gör två av tre, men vi får gå tillbaka till första halvan av 1900-talet och arbetarrörelsens barndom för att hitta exempel som tar till vara både vikten av att studera, organisera och agera.

Vad tjänar det till att en liten grupp blir experter i marxistisk teori, har läst de flesta filosofer som namedroppas i Hardts och Negris Imperiet och kan tala akademiska flytande om de inte sprider sin kunskap vidare? Kunskapsutjämning är det som studier ska handla om. Och med det menas inte att sucka högt när man anser att någon annans politiska analys är för grund och peka på en stor hög av böcker som först måste läsas för att denna person ska få uttala sig igen.

Det är här det blir svårt. Att tala så att folk förstår är inte det samma som att prata som att folk vore dumma, även om många verkar tro det. På ena sidan har vi de som kokar ner socialismen till banala paroller och slagord som inte säger någonting och på andra sidan har vi dem som vill skriva arbetarklassen på näsan och förklara varför de vantrivs i sin vardag genom att säga supercalifragilisticexpialidocious och dociousaliexpilisticfragicalirupus om och om igen till leda.

Supercalifragilisticexpialidocious? Ett av det längsta orden i det engelska språket.

Ja ni vet, som Mary Poppins sjunger:

Det är ett ord som, enligt Mary Poppins, kan användas för att både förklara något ”som det inte finns något ord för” och dessutom gör så att du låter mycket bildad.

I den betydelsen så är det knappast en komplimang att anse att det är så det låter när den bildade vänstern talar. De har orden som beskriver problemen men ingen förstår vad de menar eftersom orden är så krångliga!

Men det finns en annan sida av ordet. Och den är positiv!

Den exakta betydelsen av de olika delarna, översatt till svenska, är nämligen;

”Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar”

Därav det här titeln på det här inlägget. Arbetarklassen gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar. Arbetare är inte dumma i huvudet och inkapabla att göra något åt sin situation, det har bevisats om och om igen i historien. Men för att göra revolution hjälper det inte att veta att ägg måste knäckas för att göra en omelett. Du behöver stekpannan och kunskapen om hur du ska tillaga den också.

Kunskaperna som vänstern och dess teoretiker besitter kan, nej måste, alltså användas för att utbilda arbetarklassen! Men det kommer inte gå genom att knacka dörr och ge folk en boklista. Kunskaperna måste till att börja med användas för att bryta ner liberalernas hegemoni och totala dominans över problemformuleringarna. Dagens Konflikt är ett steg i rätt riktning för detta, precis som föreläsningarna i Kapitalet (inga förkunskaper krävs) på Stockholms Universitet är ett bra exempel på kunskapsutjämning inom vänstern.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs mer: Forever United, Andrea Doria, Stockholmspunk, Total Avlöning, Redundans, Björnbrum, Fragment, Kim Müller, Johan Frick, Slutstadium, Guldfiske, Systemfel, Salka, Jordränta, Acidtrunk feat. Oman, Marcusen, Dom Ljuger, Fitt Force Five, Lutte des Classes

Decemberstressen och arbetarhänderna

december 31, 2008

Så var äntligen julstressen över för i år. Tiden då vardagspusslet för många är svårare än någonsin. På något sätt ska man hinna vara kvar på jobbet ända fram till dan före dan och ändå ha tid för julklappar, julbak och allt annat som hör julen till.

Visserligen gjorde krisen kapitalismen gav oss i tidig julklapp att vi höll i plånböckerna och snabbade på mellandagsrean. Men trots det så var det stressigt som vanligt. I alla fall för mig!
Den 22:a december stressade jag in till stan med en arbetskamrat och köpte alla klappar och den 23:e så tog jag det lugnt hemma efter jobbet innan jag åkte iväg för att fira julen hos familjen i deras lägenhet.

Ikväll ringer vi in det nya året. Ett riktigt ”skitår” säger ministern. Men allt är är inte lika pessimistisk. Visst kommer överklassen fortsätta göra tusentals arbetslösa och och sen ringa från sina privatjet och gnälla om miljarder kronor i krispaket. Och visst kommer matpriserna säkert gå upp igen.
Men från mörkret tåga vi mot ljuset. Kanske kan något nytt födas till medias domedagsprofetior och till ljudet av finansbörsernas ras?

En sak är i alla fall säker. Nyliberalismen är död och begravd

Men när vi nu lämnar det gamla bakom oss så vill jag dela med mig av en personlig anekdot från året som gått.

Det var under sensommaren och jag satt på en klippa tillsammans med en vacker flicka och tittade på färjorna som lämnade Slussen. Vinden var ljummen men regnmoln rörde sig allt närmare och jag drömde mig bort i de vackra båtar som passerade på vattnet nedanför oss.

Vi hade inte träffats så länge men diskret så fann sig våra händer varandra. Fingrarna lekte lätt med den andras på det där sättet som många säkert känner till.

Då utbrister flickan: ”Vilka arbetarhänder du har. Som min morfar!” Jag svarar att det har jag väl inte alls det och vi fortsätter prata om annat. Vi skiljs åt en timme senare, för då har regnet kommit. Vi fortsätte att träffas lite in på hösten men sen rann det ut i sanden.

Men hennes kommentar om mina händer brände sig fast. Det är inte så illa som min vän Ekens farsa som enligt honom själv har så grova händer efter ett liv i arbete så att de aldrig kan bli rena. Smutsen sitter fast i valkarna.

Men jag la tidigt märke till att huden på mina händer började bli hårdare. Jag var visserligen van att varje sommar komma tillbaka till skolan med lite tecken på hårt arbete. Speciellt när jag flyttade hemifrån och gärna jobbade några veckor extra på lagret. Under de två år jag hyrde ett rum i ett kollektiv tillsammans med min dåvarande flickvän så gav dessutom kampen med den vildvuxna trädgården mig extra blåsor på händerna.

Men runt ett och ett halvt år sedan, när jag jobbat på lagret längre än jag någonsin gjort som sommarjobbare så märkte jag att det var annorlunda. Jag trodde först jag bara var torr om händerna. Men när jag började se tydligt på båda händer att det var främst huden som användes i pekfingergreppet som hårdnat så förtstod jag att det inte bara var torrhet. Då jobbade jag främst på de arbetsstationer där man plockade eller packade många, men små saker. Nu när jag jobbar med fler tyngre artiklar, som motorer, tunga reservdelar i metall osv. så har huden börjat hårdna på andra ställen.

Jag blev faktiskt lite stött när det romantiska skimmret på klippen bröts av kommentarer om ”arbetarhänder”. Men jag ska inte heller undanhålla från er att jag senare samma vecka på fyllan retade en god vän och kontorsarbetare med att jag minsann var en riktig arbetare.

Tyvär är det ju så att yrkestolthet så ofta går ihop med dumheter som att inte bry sig om säkerhet eller som i det här fallet, skryt om nåt så tråkigt som att mina händer tar stryk av arbetet. Fast till mitt försvar måste väl sägas att det var en engångsföreteelse. För sen dess använder jag handskar oftare, trots att vissa arbetsmoment blir svårare då. Handskar skyddar också, för det mesta, mot alla små skärsår vi får av vassa metalldelar, kartonger och papper vi kommer i kontakt med på jobbet. Jag brukar skämta om att alla små läkande sår och ärr på mina händer står arbetet för medan rivsåren på armen är kattens förtjänst.

Men det är lustigt. För jag kunde inte ens föreställa mig som liten att jag någonsin skulle få lika grova eller utslitna händer som alla vuxna i min närhet verkade ha. Men nu har min handled gjort ont i en månad och jag hade bestämt mig att gå till läkaren med den om värken fortsatte. Som tur är så försvann det onda under julledigheten.

Men nu måste jag röja upp och städa inför gästerna som kommer hit för att börja värma upp inför nyårsafton ikväll. Förutsättningarna för ett lyckat farväl av det gångna året är stora med undantaget att jag är hostig som sjutton sen ett par dagar tillbaka. Men enligt en sjuksyster jag bodde ihop med förut så förlamar alkohol musklerna som gör det möjligt att hosta. Så ungefär som alvedon som inte botar men lindrar så får vi väl hoppas att jag kan ha trevligt ändå ikväll.

Gott nytt år på er alla vardagspusslare!

Läs mer: Kim Müller, Autonoma Kärnans nyårslöften, Vida Latina, Samhällsfeber, Redunans, Jesper NilssonDagens konflikt

Varje försämring göder hatet

november 27, 2008

Och så kom då så nästa försämring av våra icke-avtalsskriva förmåner. Den som kom upp i diskussionen när de tog bort ersättningen för kollektiv produktionsövertid på helgjobb. I avtalet så har vi varken rätt till de där extra ”kollektivslantarna” eller till lunch. Det står endast ”lunchmacka” på pappret, enligt klubbordförande.

Fast trots att det alltså inte står i avtalet så har vi som jobbar extra under helgen fått både betald frukost vid 9-rasten och betald lunch runt 12. Betald i dubbel bemärkelse dessutom. Maten är alltså gratis och vi får lön medans vi äter. Det är min avdelning som jobbar mest på helgerna, och eftersom den förre förmannen vi hade var en riktig snåljåp så tror jag knappast det är hans förtjänst.

Jag tror snarare det är den förre lagerchefen (han ska tydligen ha ”sagt upp sig” och valt att jobba med förbättringsprojekt inom samma företag och i samma lokaler som vi. Som om vi tror på det. Han fick välja mellan det och kicken) som är både konflikträdd och nervöst lagd som låtit det fortgå.

Man tycker ju att vår verkstadsklubb tidigare skulle gått in och krävt att förmånen skrevs ner i avtal. Man säkrar bakåt och anfaller framåt. Men det har hursom inte skett. Som jag skrivit förr så är alltså den nya lagerchefen en riktig siffernisse. Och det dom flesta såg som nästa steg i hans försämringar har nu blivit verklighet. Den betalda lunchen som hittils har bestått i take-away mat där vi själva fått välja vad vi vill ha. Även om snabbmat som pizza och kebab har dominerat så har vi ändå haft möjlighet att välja mellan en massa olika alternativ. Nu däremot ska vi få äta fredagsrester från lunchrestaurangen vi äter i varje dag!

Vi har inte pratat så mycket om det här ännu. Det har varit mycket att göra och vi, främst de yngre arbetarna, har börjat se sig om över axeln oftare. De är på oss med blåslampa. Vi får inte tala i mobiltelefon eller med varandra. De skäller över att vi jobbar långsamt fast de samtidigt understryker att vi måste hålla kvalitéten och skriva ner alla fel vi hittar. De säger att de ska använda det som statistik men nu ska förmannen ha enskilda samtal med oss där han ska visa siffror på hur mycket vi plockat/packat och hur många fel vi gör.

När folk protesterade så satte han upp händerna och log sitt ormlika leende och sa att ”vissa saker jag gör kommer från högre upp. Okej?”  Vi som är cyniska påpekade senare att han aldrig sa att just den grejen kom uppifrån.

Varslen haglar över industrin och våra visstidare har tappat tron på att bli fastanställda. Jag tror inte det kommer några ersättare när deras anställning går ut. Istället lär det bli vi som får jobba hårdare.

Jag hatar det här systemet, hela jävla kapitalismen så mycket att jag inte en kan greppa det själv. Det är enormt, detta hat. Större än allt, större än kärleken och hoppet.

På lördag så jobbar jag helg på första gången på länge. Då lär vi få tid att snacka ihop oss, vi på lagret.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Krastavac välkommnar Snatterskan som skribent här på Vardagspussel. Det tog ett tag men nu har hon äntligen kommit igång. Hurra!

Jag har läst lite sämpmedia idag också: DN skriver om terrorattentatet i Bombay, och med det som utgångspunkt så fick jag lära mig en hel del om Indien mina arbetskamrater som är Sikher. De skriver också om den snåla ledningen på Stockholms sjukhus och om sammanhållningen mellan syrror och städare.

Nytt från Konfliktgänget: Jordränta och Vida Latina

Missa inte heller: Arbetarperspektiv

Ska du eller jag skalla henne?

april 9, 2008

Förra inlägget jag skrev så hade jag precis blivit sjuk och var orolig över att min anställning inte skulle förlängas. Jag kom tillbaka på fredagen samma vecka efter två dagars frånvaro pga min sjukanmälan. Jag kände mig lite bättre men dök upp främst för att jag lovat chefen det och inte för att jag kände mig kry.

Denna sista arbetsdag innan helgen tog vid var seg och stressig för minuterna kröp i snigelfart medan jobben forsade in över oss paketerare. Jag gjorde massor av misstag, eller det kändes i alla fall som det, och det gjorde mig ännu mer irreterad än vad jag redan var pga förkylning, stress och trötthet.

Den sista timmen innan bilarna kom så hade vi massor av grejer kvar att packa. ”Det här går aldrig” sa jag rakt ut, och de andra höll med. Men eftersom vi på mellanskift vet att om vi är klara i tid så får vi gå och de från kvällskiftet vet att de får rast när allt åkt iväg så stressade vi vidare.

Och tro det eller ej, men vi klarade det! Några minuters marginal till och med. ”Jävlar. Vi gjorde det!” utbrast jag. ”Vi borde få tårta!” hörs en arbetskamrat ropa längre bort med ett finurligt litet leende på läpparna.

Tantchefen (som inte är chef egentligen men sitter i ett kontor bredvid arbetsledaren och beter sig som en sån) svarar ”Ja…det kan ni väl få”.

Jag har slutat för dagen och ränner upp till facklokalen för att snacka lite med mitt ombud. Han berättar att två av oss visstidare har fått fast anställning. Jobben gick till dom som hade störst behov av dom och var lite äldre. Förutom dom två var jag den ende seriösa sökaren. ”Resten av er får förlängt till efter sommaren” säger gubben och jag pustar ut. Jag uppmanas att inte sprida nyheten eftersom allt inte är klart ännu men jag är ändå glad som en lärka. Vi ska få månadslön! Betald semester istället för semesterersättning och få rapportera våra tider via dator istället för gammelmodiga papper.

Jag trippar genom lagret på väg mot omklädningsrummet och möter arbetskamraten som ropade på tårta. ”Blev det nåt?” Jajamen, det blev det. Jag åt tårta, lycklig som få och åkte sen till stan för att träffa ett par vänner för att gå på restaurang.
Vi hoppar en vecka fram i tiden, till idag.

Kvällskiftet är borttaget. Företaget tyckte inte att de tjänade nog med pengar på det och det var ändå ett ganska svalt intresse bland dom äldre arbetarna. Det betyder att vi har mer att göra på dagarna, men att vi också är fler som hjälps åt.

Chefen understryker att vi som jobbar mellanskift inte får gå hem en halvtimme tidigare som vi brukade göra. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Jaha, där rök den motivationen för att få klart allt i tid.

Vi har inte så värst mycket att göra och packar på riktigt bra. Vi blir klara tjugo minuter innan bilarna kommer och armar, rygg och händer värker som vanligt lite av de ibland tunga paketen.

En arbetskamrat, som är ungefär lika gammal som jag men lika bitter som trevlig, får en kommentar av tantchefen när han lägger det sista paketet på lastpallen med en suck, ”Går det bra? Vad glad du ser ut!”. Hon skrattar och vänder sig tillbaka mot nån kvinna från kontoret som kommit ner för att snacka om nåt. Hennes skämt(?) har inte fått nån respons från oss, förutom att några himmlade med ögonen åt det häxlika skrattet. Imitationer av henne är populära när vi är på dåligt humör.

Den bittra arbetskamraten går fram till mig och säger med en trött men beslutsam röst, ”Ska du eller jag skalla henne?”. Hans ilska är iskall och jag ler mot som ett tyst svar.

Den riktiga chefen kommer förbi. Som belöning för att vi varit så snabba så får vi jobba med morgondagens jobb och annat han kommer på. Vi beordras att plocka morgondagens jobb, städa, tömma papperskorgar osv. Jag och en ung fastanställd finne blir utskällda för att att vi snackar i mobil för ofta.

Jag har stått i snart två månader på samma packstation utan att få rotera till andra arbetsuppgifter som vi ska göra egentligen. Jag röker inte och går inte på toa ofta. Är det ett så stort problem att jag skickar iväg ett sms eller två då och då? Tydligen.

Nä, man kämpar vidare. Kommer hem trött efter jobb och träning, äter mat och går och lägger sig. Är detta ett liv eller slaveri?

 Läs mer!

Ny tankesmedja! Dagens Konflikt heter den och deras nättidning är riktigt läsvärd

Intressant?