Posts Tagged ‘Jobb’

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Annonser

Dösnack, bitterhet, jobb

juli 8, 2009

Går och hämtar kaffe i lunchrummet. Möter någon jag inte sett tidigare. Denna någon ser ut att vara ungefär 30 år äldre än jag och en riktig kontorsråtta. Hon verkar känna sig förpliktigad att säga något och kommenterar vädret. Det mest värdelösa dösnacket vi kan prestera, men fine, jag jag förstår om hon kanske känner sig lite obekväm och inte kommer på något bra samtalsämne. Man är väl inte alltid bättre själv.

Men när hon sedan häver ur sig att ”det är väl roligt att tjäna lite extra pengar!” undrar jag vilken värld hon lever i. Vadå extrapengar? Det här är mitt jobb, de pengar jag tjänar här är de jag betalar min hyra och min mat med! Det är inte något jävla hobbyprojekt. Och extra slantar är det inte tal om: jag får ut 8000 efter skatt för heltidsarbete. Men fine igen, hon vet kanske inte vad jag tjänar eller så tror hon att jag är någon sommarjobbande (och lönedumpande) snorunge (tack för den i så fall).

Men när jag sedan surfar runt lite på företagets hemsida ser jag att hon är personalchef (sådant får man inte veta här)! Med andra ord vet hon mycket väl hur länge jag har jobbat här, vad jag tjänar, hur gammal jag är osv. Men kanske känns det bra att tänka att jag inte behöver kunna leva på den lön jag får här, utan att pengar på något magiskt vis trillar in från annat håll och att jag jobbar heltid bara för att det är så skoj. Eller så är det bara så att chefer inte fattar någonting, som bekant. Jag blir så trött.

En annan som var trött på jobbet var min morsa, som jag träffade när vi båda slutat. Att ta in vikarier när folk går på semester finns över huvud taget inte på kartan på hennes arbetsplats, trots att produktionen är större än vanligt under sommaren. Vi svor lite tillsammans över livet och sedan kändes allt lite bättre, åtminstone för min del. Blev även på lite bättre humör av att få med mig en bok hem som hon snott med sig från jobbet. Hon är allt bra fin, mamma.

Det här är kanske inte det mest konstruktiva inlägg jag skrivit, men ibland är det skönt att raljera. Men ha förtröstan, det finns många andra som tar sig tid att analysera och skriva långt och bra. Bland det bättre jag läst på länge är Salkas Gud finns inte. Läs också gärna hennes rapport från Alternativa politikerveckan. Jag har själv varit med och arrangerat APV medan jag bodde på Gotland, men kom inte iväg dit i år. Även om det är tråkigt att missa kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt också slippa det jävla eländet Almedalsveckan. Läs också gärna Planekonomens kritik av Hardqueer, här på Vardagspussel, och Henrik Bromanders beskrivning av att jobba inom mentalvården (och peppa den senares bok som släpps i augusti!).

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious

april 17, 2009

För ett tag sen så anklagades jag av en kamrat för att ”jämt tala om mitt jobb”. Jag tog väldigt illa upp. Främst för att han fick medhåll från en person som står mig mycket närmare men också för att jag tyckte kritiken var missriktad. Visserligen handlade det inte om att jag snackade om jobbet i allmänhet, utan att jag ofta tog min egen situation på min arbetsplats som exempel i politiska diskussioner.

Men vadå? Om man inte utgår från sin egen situation, vems ska man då utgå ifrån? Ska man lalla på om arbetarnas befrielse från sitt elfenbenstorn som de revolutionära överklassarna från förrförra seklet? Ja, det vore i och för sig ganska trevligt. Fast nu är det ju tyvärr så att jag och de flesta av mina vänner inte har det valet. Vi är helt enkelt fast i vår vardag. Eller för att uttrycka det som Cornelius Castoriadis;

“För arbetarna är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem”.

Nu skulle säkert samma kritiker vilja påpeka att det är alldeles tossigt att ha läst Castoradis bok om hur ekonomin i ett socialistiskt samhälle skulle kunna fungera utan att ens öppnat pärmarna till första bandet av Kapitalet av Karl Marx. Och jag ger honom rätt.

Det är jättetossigt!

Studier är jävligt viktigt. Och jag applåderar de socialister som orkar att gå på varje studiecirkel, läsa flera vänsterinriktade högskolekurser på sidan av, åka på konferenser, läsa tonvis med böcker privat och dyka ner i diskussioner kring djupa teoretiska texter på internetforum.

Speciellt om de samtidigt hinner med att göra andra saker som att umgås med vänner och sköta om sig själv och sitt hem.

Plan sa i samband med där här något i stil med: ”Vadå snackar jämnt om sitt jobb? Vad ska vi annars prata om? Vi är ju där jämt!”

Jag spenderar majoriteten av mitt dygn av att vara på, förbereda mig för eller vila upp mig inför arbetet. Anledningen till att jag inte orkar gå på studiecirklar i marxistisk teori eller t.ex. skriva inlägg här på Vardagspussel varje dag efter jobbet är inte för att jag inte vill det. Utan för att jag inte orkar! När jag kommer hem så vill jag äta mat, titta på Scrubs och se bilderna från festen i helgen.

Men om jag då som organiserad socialist inte pallar fördjupa min kunskaper, hur ska då den stora majoriteten av arbetarna orka med det? Vänsterns problem är dock inte att det läggs för mycket vikt på att studera, eller för lite för den delen. Problemet är att parollen ”studera, organisera, agera” styckas upp. Några grupper pluggar, andra samlar medlemmar eller röster och vissa låter handlingen ersätta orden. Visst finns det grupper och organisationer som gör två av tre, men vi får gå tillbaka till första halvan av 1900-talet och arbetarrörelsens barndom för att hitta exempel som tar till vara både vikten av att studera, organisera och agera.

Vad tjänar det till att en liten grupp blir experter i marxistisk teori, har läst de flesta filosofer som namedroppas i Hardts och Negris Imperiet och kan tala akademiska flytande om de inte sprider sin kunskap vidare? Kunskapsutjämning är det som studier ska handla om. Och med det menas inte att sucka högt när man anser att någon annans politiska analys är för grund och peka på en stor hög av böcker som först måste läsas för att denna person ska få uttala sig igen.

Det är här det blir svårt. Att tala så att folk förstår är inte det samma som att prata som att folk vore dumma, även om många verkar tro det. På ena sidan har vi de som kokar ner socialismen till banala paroller och slagord som inte säger någonting och på andra sidan har vi dem som vill skriva arbetarklassen på näsan och förklara varför de vantrivs i sin vardag genom att säga supercalifragilisticexpialidocious och dociousaliexpilisticfragicalirupus om och om igen till leda.

Supercalifragilisticexpialidocious? Ett av det längsta orden i det engelska språket.

Ja ni vet, som Mary Poppins sjunger:

Det är ett ord som, enligt Mary Poppins, kan användas för att både förklara något ”som det inte finns något ord för” och dessutom gör så att du låter mycket bildad.

I den betydelsen så är det knappast en komplimang att anse att det är så det låter när den bildade vänstern talar. De har orden som beskriver problemen men ingen förstår vad de menar eftersom orden är så krångliga!

Men det finns en annan sida av ordet. Och den är positiv!

Den exakta betydelsen av de olika delarna, översatt till svenska, är nämligen;

”Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar”

Därav det här titeln på det här inlägget. Arbetarklassen gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar. Arbetare är inte dumma i huvudet och inkapabla att göra något åt sin situation, det har bevisats om och om igen i historien. Men för att göra revolution hjälper det inte att veta att ägg måste knäckas för att göra en omelett. Du behöver stekpannan och kunskapen om hur du ska tillaga den också.

Kunskaperna som vänstern och dess teoretiker besitter kan, nej måste, alltså användas för att utbilda arbetarklassen! Men det kommer inte gå genom att knacka dörr och ge folk en boklista. Kunskaperna måste till att börja med användas för att bryta ner liberalernas hegemoni och totala dominans över problemformuleringarna. Dagens Konflikt är ett steg i rätt riktning för detta, precis som föreläsningarna i Kapitalet (inga förkunskaper krävs) på Stockholms Universitet är ett bra exempel på kunskapsutjämning inom vänstern.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs mer: Forever United, Andrea Doria, Stockholmspunk, Total Avlöning, Redundans, Björnbrum, Fragment, Kim Müller, Johan Frick, Slutstadium, Guldfiske, Systemfel, Salka, Jordränta, Acidtrunk feat. Oman, Marcusen, Dom Ljuger, Fitt Force Five, Lutte des Classes

Kaos och hopp på jobbet

december 2, 2008

Nu går det undan på jobbet. Under rubriken Utomfacklig kamp ger resultat (hör på den, tänk om kvällspressens löpsedlar såg ut så!) hade jag tänkt bastunera ut min och mina arbetskamraters delseger som kom i slutet av förra veckan: nämligen att vår vägran att arbeta i det tempo företagsledningen krävde resulterade i att vi blev garanterade ett visst antal arbetstimmar.

Som jag nämnt tidigare förhåller det sig så, att om vi arbetar snabbare än förväntat får vi också mindre jobb och därmed inte lika mycket betalt som vi räknat med. Men nu tvingades ledningen alltså förhålla sig till att vi anställda – kollektivt – inte accepterade att bli avbokade utan ersättning. Tydligen var det inte heller omöjligt att hosta upp mer jobb. Visst lät det så först från cheferna, men ställda inför det faktum att vi inte tänkte öka arbetstempot förändrades deras tidigare så bestämda tonläge.

Men knappt har jag hunnit glädja mig åt de här väldigt lyckade utomfackliga strategierna förrän kaoset på arbetsplatsen utbryter igen. Helt plötsligt och oanmält infinner sig en av de högre cheferna på kontoret. I vanliga fall arbetar hon i Sundsvall, men idag hade hon rest hit för att ta ett snack med oss med anledning de krav vi ställt och metoden (sänkt arbetstempot) vi använt för att få igen om dessa. Eller, så mycket till snack var det inte tal om, för det var inget annat än en lång utskällning som slutade med att hon slog igen dörren efter sig och gick. Jajävlar, det är lätt att agera som att man har rätt när man håller för öronen så fort någon annan försöker få en syl i vädret.

Vi jobbar hårt men får inte ett skit för det… eller ja, det är just skit vi får. Naturligtvis accepterar vi inte detta. Tillsammans meddelade vi ledningen att vi inte kunde jobba under de här omständigheterna, att stämningen var alldeles för dålig i och med att alla var förbannade över Sundsvallschefens utskällning. Det ska de fan ha för att de agerar som de gör. Utskällningar och påhopp innebär nedlagt arbete resten av dagen, punkt slut.

Så istället för att slita ut oss hade vi ett hetsigt möte arbetskamrater emellan. Vi kom fram till att det bästa vi kan göra nu när ledningen är ovilliga att föra en dialog, var att skriva ett brev. Sagt och gjort: brevet innehåller en rad olika krav, såsom större tydligheter kring projektens utformning men också en förfrågan om vad som hände med de vagt utlovade fasta anställningarna.

Vi får se hur det tas emot! Företaget borde vi det här laget vara väl medvetna om att vi är ett sammansvetsat gäng som säger ifrån – tillsammans. Jag lovar att hålla er bloggläsare uppdaterade.

Tills dess, läs gärna vad Redundans, Syrran, och Dagens Konflikt har att säga om högerextremism.

Nya tider, hårda tider (update)

oktober 9, 2007

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg – fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen