Posts Tagged ‘Sommarjobb’

Det finns inga gratis luncher

augusti 8, 2009

Den här sommaren har varit en svältsommar. Jag är en sån som väljer mackan för 40 kr utan extra pålägg istället för mackan med pålägg för 47, en sån som aldrig impulshandlar choklad på pressbyrån. Därför hade jag lite pengar när sommaren började, trots att jag levt enbart på CSN under året. Det tillsammans med skatteåterbäringen var tillräckligt för att jag skulle försöka låta bli att jobba i sommar. Man tappade ju ändå helt arbetslusten med den gigantiska arbetslösheten.

En helt arbetsfri sommar verkade oerhört lockande: jag skulle hinna träffa vänner och göra all den där musiken som jag slipper annars! Jag lade upp min ekonomi dag för dag i MS Excel och såg till att allt skulle gå ihop. Till en början såg det bra ut: jag kunde sätta av 100 kr om dan, och med mina matlagningsskills + att jag varken dricker eller röker så borde det gå bra.

Mitt första oduktiga beslut var att köpa ett par hörlurar i början av sommaren, något som visade sig senare. Jag tänkte mig att jag skulle kunna göra musik så mycket bättre med ett par hörlurar. Mina matkostnader annars sträckte sig till grönsaker, tomatkonserver m.m. Jag missbedömde verkligen både mitt musikskapande och mig själv – hur kul är det att sitta inne en hel sommar? Och vem kan behålla inspirationen i en sunkig lägenhet i 30 graders värme? Jag var tvungen att ta mig ut ibland.

Det här med konsumtionshysteri är missförstått – anledningen till att du måste shoppa så mycket är kanske främst att det präglar sättet att träffa människor i en stad. Du är tvingad att resa med kollektivtrafiken om du inte vill ägna halva dagen åt svettiga cykelturer eller stanna i din förort. Det finns få ställen att bekvämt sitta ner och prata, särskilt när det blivit mörkt och kallt, som inte kostar pengar. Vill du ha en bit mat, så kan du lita på att det kommer svida rejält i plånboken. Allt handlar om monopol – du är inte helt, men nästan tvungen att gå med på stadens regler. Visst kunde vi träffas i parker, snatta mat, planka in till stan eller hitta på saker hemma, men det sociala livet kan inte böjas och bändas hur som helst. Nån gång kommer det börja kosta pengar, t.o.m. för en snåljåp.

Jag fick göra om min budget i MS Excel ett par gånger: min dagskassa krympte från 100 till 40 kr. Redan i början av sommaren insåg jag att jag skulle behöva jobb trots allt. Inte förrän sent i juli dök jobbet upp, innan dess hade jag levt på nudlar och pasta, en eller två måltider om dan.

Mitt fall berodde på omöjligheten i att vilja ha ett liv och att upprätthålla det samtidigt. Alla som försökt ”ha ett liv” förstår vad jag menar, det handlar inte bara om ungas livsstil utan om allas sätt att leva. Att man behöver ha något i sitt liv förutom arbetet, förutom maten och sömnen. Oavsett om det rör sig om en platt-tv eller ett krogbesök eller dyra kläder: vare sig vi är fattiga eller rika så backar vi inte från det som får oss att känna oss levande. Det är därför unga tar extrajobb, skaffar sms-lån eller snattar, och låt oss inse att det är fullständigt vettigt. Vem har inte längtan efter ett eget liv?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Saabs nedläggning och flytt till Ryssland?, Jinge skriver Rysk Maffia bakom Koenigsegg?, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet., autonomak skriver Ett praktexempel på feministiskt självförsvar!, Kristoffer Ejnermark skriver Kultur i bygda

Annonser

Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd

maj 17, 2009

Så kom den, uppsägningen.
Efter att ha arbetat två år på lagret och innan det varje sommar från det jag var 16 år så sägs jag nu upp. Den officiella anledningen är arbetsbrist men såklart har vi fortfarande lika mycket att göra som vi alltid har haft.
När vi blev varslade i början av året så blev jag så jävla uppgiven. Helt plötsligt var jag och mina arbetskamrater i samma sits som alla andra som hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet.
Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den passar den minskade orderingången. Det handlar såklart egentligen om att de hellre gör sig av med arbetare och tjänstemän än att de sänker de skyhöga direktörslönerna eller ger ut mindre pengar till aktieägarna.


 
Stämningen bland var och är bitter. ”Det är maffian som styr” sa en arbetskamrat när han gav mig skjuts hem förra veckan, vi snackade om storföretagens beteende i allmänhet.

Precis som de äldre arbetarna gissade så kunde de flesta av de ”nödvändiga” uppsägningarna lösas genom avtalspensioner. Företaget ville såklart inte gå efter LAS-listan och sparka de yngsta arbetarna. Allt snack från det extremistiska Centerpartiet om att ”LAS måste skrotas så att ungdomar kan få behålla sina jobb” är rent nonsens. Det är de unga man vill behålla.

Men trots relativt lyckade förhandlingar gällande förtidspension tackade några äldre arbetskamrater nej till de erbjudanden de fick. De tyckte inte att pengarna räckte till för alla år av sina liv de slitit för företaget. 

Veckan innan alla förhandlingar om vilka som skulle få gå skulle vara klara så vinkade då mina fackliga representanter in mig till verkstadsklubbens kontor för att diskutera problemet.

Långt tidigare så hade jag berättat för klubben att jag inte planerade att vara kvar särskilt länge inom industrin, utan min framtid låg inom barnomsorgen eller utbildningsväsendet. Frågan hade kommit upp nära flera arbetskamrater ville nominera mig till diverse lediga fackliga poster. Även om jag kände mig hedrad av deras förtroende så ville jag såklart inte ta på mig uppdrag jag inte var säker på att jag kunde genomföra till fullo.

Mitt fackombud hade nickat förstående när jag svarat att jag inte var säker och sagt att han visste att min ”huvudnäring” såklart var bland barn och ungdomar och att jag nog skulle trivas bättre där. Men han sa också att det skulle vara tråkigt att tappa en sån radikal och medveten arbetare.

Jag fick i alla fall uppmaningen att hålla tyst om mina planer på att söka till någon pedagogikutbildning för att inte cheferna skulle få för sig något. Ett mycket klokt råd, som jag följde så gott jag kunde.

Och det var därför jag nu bads komma in och prata. Mina representanter frågade om jag fortfarande funderade på att studera igen. Jag svarade att jag hade det, antagligen till hösten. Men jag beklagade mig över att jag väntat för länge med att ansöka om studieledighet och nu var rädd för att det var försent. ”Då kanske du är intresserad över vad vi tänker lägga fram för dig nu?” fortsatte min ordförande. ”Men kom ihåg att det här bara är ett förslag och ingenting du måste besluta idag!” fyllde ombudet i.

De förklarade läget, att det inte fanns nog med äldre kamrater som kunde tänka sig att gå i pension i förtid. Och att de därför såg en lösning i att jag, i utbyte mot avgångsvederlag, gick med på att gå från arbetet.

Vilken chock!

Jag frågade om storlek på avgångsvederlag, om hur länge jag skulle vara kvar, om hur det nu skulle bli med min semester och en massa andra saker. Efter att fått det mesta uträtt för mig så gick jag ner till telefonen för att ringa min mamma för att be om råd. Åter igen så hade de bett mig om att inte läcka förslaget till någon, då företaget knappast skulle vilja ge mig några pengar om jag ändå tänkt lämna företaget inom den närmaste framtiden, men såklart så var det ingen risk att min familj och närmaste vänner skvallrade.

En vecka senare hade jag bestämt mig och jag gav min ordförande klartecken att starta förhandlingarna. Han frågade vilka veckor jag hade sökt ledigt i sommar och lovade att göra sitt bästa för att jag skulle få ta ut hela min semester.

Ytterligare en vecka senare så stod det klart och jag mottog med lite smått nervöst darrande händer kontraktet av en kvinna från personalavdelningen inne på min förmans kontor. Den här gången var det min förman och hon som bad mig hålla tyst om vår uppgörelse för mina arbetskamrater. Jag tackade och gick direkt till verkstadsklubben för att be dom läsa igenom det en sista gång. Allt verkade vara i sin ordning och dagen efter hade jag skrivit på och överlämnade det till den högre lagerchefen.

Givetvis berättade jag för mina närmaste kamrater på jobbet att det var jag som var den som skulle få sparken och de lovade såklart att hålla tyst om det. Allt kändes overkligt, vi sa adjö till de två visstidare som inte fick stanna när deras anställning gick ut och vi åt tårta och lyssnade på tal när en av de äldre hade sin sista arbetsdag.

Men den sorgsna, bittra stämningen på jobbet kunde inte tynga ner känslan av befrielse som jag kände. Äntligen! Det var som en sten fallit från mitt bröst.

Jag var äntligen på väg någonstans! Med avgångsvederlaget och mina ihopsparade slantar som bas så skulle det vara mycket enklare att dyka ner i böckerna på högskolan. Jag återfick fort känslan jag kände igen från alla mina sommrar på lagret, att min tid instängd i den dammiga och högljudda fabrikslokalen var begränsad. I mitt huvud började jag räkna ner dagarna jag hade kvar tills jag kunde stämpla ut för sista gången och jag blev genast mycket gladade på jobbet. Arbetskamrater berättade hur mycket kommer sakna mig men att de verkligen tror att jag kommer bli en bra förskolelärare. Givetvis måste jag hälsa på!

Det är fortfarande över två månader kvar tills jag sticker. Vardagspusslet på jobb och fritid har fortsatt som vanligt. Men det känns bättre.

På en bekants födelsedagsfest inte länge efter att jag skrivit på kontraktet så skrek jag ”Drinkar till alla! Bolaget bjuder!” och viftade, full som jag var, med bankomatkortet i riktning mot mina vänner runt bordet. Som tur är så hoppade bara en kompis på uppmaningen, de andra ville vara snälla mot mig.

Jag hoppas i alla fall att allt ska gå bra och att jag kommer in på någon av utbildningarna jag sökt.

/Krastavac

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Och så fick de ockupera ett par hus, andread0ria skriver Vitt är det nya svart, admin skriver ockupanter på taket, Vidar skriver Film: Victor Marx på möte med Mejan om konstprojekt (O)önskad samhällsutveckling, Wot skriver Fina, rara, söta internet, Forever United skriver Varför man blir kommunist

Hur jag mådde förra hösten

november 18, 2008

Förra hösten var jag sjukt deprimerad.

I början av sommaren var min flickvän otrogen och gjorde slut. Jag flyttade ut ur vårt gemensamma rum och sov på soffan hemma hos vänner resten av sommaren. Sommaren förlöpte i och för sig som vanligt med arbete, solande och glasätande på lastkajen tillsammans med sommarjobbare och ordinarie och ölhäng i solnedgången med vänner och bekanta.

Men efter ett tag så blev det för trångt hemma hos mina vänner och vi gick varandra på nerverna. Jag sökte lägenhet efter lägenhet och i augusti så fick jag till slut skriva på kontraktet till den jag bor i nu. Jag tänkte ändå flytta hem till mina föräldrar tills jag fick nyckeln till lägenheten men förbjöds av mina värdar och jag bodde tacksamt kvar hos dom i en månad till.

I den nya lägenheten var det tomt. Efter 2,5 år i kollektiv och inneboende hos vänner så var jag ovan att bo själv och katten hade tjejen behållt. Jag hade blivit förlängd på lagret och var ovan av att ha mitt gamla sommarjobb som riktigt jobb. Jag var van att som alla andra feriearbetare räkna dagarna tills vi slutade, nu fanns det inget slut på dom dagarna verkade det som.

Det blev mörkare och mörkare och i den kala lägenheten fanns det ingen teve, ingen dator och radion den gick sönder efter nån vecka. Jag kom hem efter jobbet, lagade mat och gick och la mig. Inte så sällan så tog jag långa bad för att ha nåt att göra. Jag tänkte på allt, på mitt liv och på framtiden. Det var inte speciellt roliga tankar. Desperat försökte jag räkna upp hur bra jag hade det. Hur mycket mer pengar jag tjänade än förut, hur skönt det var att ha en egen lägenhet, hur trevliga grannar och vänner jag hade. Jag påminde mig om alla one-night stands, strul och ragg singel-livet hade erbjudit och erbjöd i framtiden. Det hjälpte måttligt.

Jag besökte min mormor och lånade Maja Ekelöfs debutbok ”Rapport från en Skurhink” som hon skrev i smyg på skrivmaskiner som stod i de kontor hon städade. Hade den skrivits idag hade det varit i bloggform tänkte jag och skrev ett långt brev till Maja om hur dåligt jag mådde och hur förjävligt livet känns.

Jag postade aldrig brevet och tänkte först lägga upp det här istället men orkade inte. Jag skrev dikter och tog foton. Allt verkade så dystert och tråkigt. På min födelsedag så söp jag mig så full att jag inte mindes vilka som hade kommit för att grattulera mig.

Till kvällsmaten så drack jag vin som blivit över från inflyttningsfesten. Det blev alltid en eller två öl eller några Dagens innan jag suckade och bestämde mig för att gå och lägga mig. Jag var lite rädd för att min profetia från juli samma år skulle bli sanning, men oroade mig inte nog mycket för att sluta dricka.

Jag skrev dikter. Bittra, dystra eller naivt längtande dikter, som alltid när jag inte mår bra alls.

Men det fanns ljus i slutet av tunneln. Jag köpte en dator där jag skrev ner mina dikter för att de inte skulle tappas bort, ritade bakgrundsbilder i Paint och lyssnade på musik. Jag vann ”vårdnadstvisten” mellan mig och exet om vår katt och grät med honom spinnande i knäet när jag och farsan hade hämtat honom. En mycket god vän föreslog mitt i stormande vinter att vi skulle åka på en havsutflykt så snart det blev vår och jag blev stormförtjust. Hade in065gen aning om att hon var lika förälskad i havet som jag.

Jag sken upp som en sol och överlevde vintern tack vare henne. Utflykten blev underbar, trots att det regnade och var kallt som satan.

Jobbet vande jag mig vid och jag trivdes på kvällskiftet (borttaget nu).
När jag ser tillbaka på hur jag mådde kan jag knappt förstå det. I våras så kändes det som att jag aldrig varit så lycklig som då.

Men nu vet ni i alla fall varför det är ett så stort glapp på blogginläggen här på vardagspussel från min sida under hösten 2007.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Från konfliktgänget: Vida Latina, Autonoma Kärnan, Kim Müller 

Från Dagens Konflikt: Herman Geiijer, Martin Hofverberg

Min historia på lagret

maj 31, 2008

Det senaste året har jag flera gånger fått berätta för äldre arbetskamrater att jag faktiskt vart här varje sommar sen jag var 16. Det kanske verkar konstigt att inte alla vet det eftersom de ”nyaste” av de äldre kamraterna anställdes för 5 år sedan och således borde komma ihåg parveln som har vart en av de få som kommit tillbaka varje år. Men det är inte så konstigt egentligen då jag bytt frisyr och avdelning nästan varje sommar och arbetsplatsen är ganska stor.

Men när jag tänker på det är det helt sjukt hur mycket lagret påverkat mitt liv och hur många minnen jag har härifrån.

De första sommrarna minns jag hur kompisar ringde och frågade om jag ville bada fast det visste att jag inte kunde. På samma sätt som jag log lite skadeglatt när det regnade och hettan i den dammiga lokalen dämpades och kompisarna satt hemma och tjurade. När vi blev äldre så var det inte längre nån som retades när jag suckade och berättade att jag skulle vara inne på lagret halva sommarn i år också, då var de istället avundsjuka. ”Fan, den som ändå hade ett jobb!”

Numer så är lagret inblandat i alla mina sommarminnen och lika förknippat med sommaren som festivaler, sol och bad.

Det var på lagret jag lärde mig dricka kaffe, inte för att det var gott utan för att jag behövde orka med dagen. Det var här jag lärde mig allt om det löpande bandet, långt innan jag sett Charlie Chaplins Moderna Tider eller lärt mig så mycket om den industriella revolutionen.

Framför automathissar och rad efter rad med lagerhyllor så har jag grubblat över många spruckna och spirande kärleksförhållanden och lärt mig reglerna till patiens tack vare ständiga maskinhaverier.

Här har jag solat på lastkajen med andra ungdomar från Stockholms alla förorter och här har jag fått höra historier om Ericcsons fabriksnedläggning och hur bra var allt innan de sparkade alla. Jag har fått lektioner i krigshistoria och fått höra om farfäder som slogs med Titos partisaner mot Hitlers fascister och lärt mig fraser på indiska, juggoslaviska, spanska och finska.

Jag har följt en arbetskamrats uteckling från stressande företagspatriotisk sommarjobbare till deppad, jobbhatande slacker som sjukanmäler sig ofta men fortfarande jobbar så mycket extra han kan för pengarnas skull och fått både vattenkokare och brödrost i inflyttningspresent av mina ”låtsasmorsor”.

Men istället för att fortsätta vara nostalgisk över min egen arbetserfarenhet så ska ni få läsa mina egna ord från svunna tider. Kunde inte hitta så värst mycket läsvärt, men håll till godo!

Onsdag. juli 23, 2003 – jobba jobba jobba

jobba jobba jobba. Det löpande bandet går långsamt….aha, vi är det löpande bandet. En brist? Yes box alrajt, jag fixar. Rapportera in och skriv ut labels. Vatten paus. Kryssa av o-ringar och hämta kryss-omslag. Tejpa och häfta, vika och packetera. jobba jobba jobba. Stå vid fläkten. Räcka ut tungan åt arbetskamrater. Räkna pappers-packningsringar. Nyna på progg. Åka sparkcykel. Titta på klockan. jobba jobba jobba. gå hem

Onsdag, juli 2, 2003 – Jobb

Ingen jobbar för att det är roligt…
Vad gör jag här?

Tisdag, september 19, 2006 – Sommarjobbet

Så när sommaren kom så var det dags att ta på sig de stålhättade sandalerna och arbetsbyxorna och ta pendeln till lagret som vanligt. Läs mer

Och jag är kvar än. Bara för att jag inte skrivit på länge så betyder inte det att det inte hänt saker på jobbet, hemma i kvarteret och i livet istort. Varje dag en kamp för att vardagspusslet ska gå ihop.

Robotar

mars 26, 2008

Som jag nämnt tidigare så går snart min visstidsanställning på lagret ut. I måndags upptäckte jag att det bara var en vecka kvar, inte ”några veckor” som jag trodde. Detta fick mig att gå till jobbet igår trots hosta, huvudvärk och igentäppt näsa.

Detta dels för att jag fortfarande inte är 100% säker på att jag och mina visstidsanställda kollegor kommer bli förlängda och därför vill spara ihop så mycket pengar som möjligt inför den hotande arbetslösheten och dels för att om det råder några tvivel om vem som ska förlängas så ville jag inte göra ett dåligt intryck genom att sjukanmäla mig sista veckan.

Även om jag van att jobba trots att jag är sjuk (precis som alla som jobbat inom barnomsorgen) så höll det inte idag. Jag vaknade med en hostattack, en ännu kraftigare förkylning och en lätt huvudvärk. Instängd luft, damm och tunga lyft lär inte göra det bättre tänkte jag och sjukanmälde mig. Antagligen är jag frisk imorgon eller tills på fredag.

På vägen hem igår så gick jag och en arbetskamrat och snackade om allt möjligt. Vi kom till slut in på, som man gör, hur trötta vi är efter 8 timmar. Jag berättade hur skönt det hade varit att bara jobbat 7 timmar i måndags (lugnare stämning + högre lön därtill) och vi lätt tankarna vandra iväg i drömmar om en kortare arbetsdag. Sen pratade vi om robotar. Jag är så trött på alla naiva framtidsforskare och liknande som på allvar tror att vi i framtiden kommer behöva jobba mindre pga att robotar gör skitjobben åt oss.

Vem tror på allvar att en företagare som skulle kunna byta ut sin arbetstyrka på, säg, 100 man med 40 robotar som jobbar dygnet runt och 10 tekniker som sköter om dom sen skulle ge de resterande 90 människorna mer än en klapp på axeln och sen sparken?

Visst, facket skulle jiddra som fan och avgångsvederlagen skulle bli höga. Kanske skulle till och med de varslade gå ut i strejk i protest.

Men det enda som skulle stoppa ett samhälle där robotar sköter det mesta och alla utom de som äger robotarna dör av svält är att kapitalismen kräver att man har någon att sälja nånting till.

Fast i verklighen är ju dagens robotar endast hjälpmedel för oss arbetare och få arbeten har försvunnit de senaste åren, så vitt jag vet, pga robotisering. Men det är ju inte såna robotar som visionärerna drömmer om. 

Min arbetskamrat sa något jag tänkte på hela vägen hem; ”Vi människor har så stora möjligheter. Vi skulle kunna göra så mycket. Men istället står vi still” 

Forskare och uppfinnare tävlar mot varandra. De är låsta till nationer, institutioner eller företag istället för till mänskligheten i stort.

Den idéela forskningen räcker inte till att lösa världens problem. Forskning måste ge profit. Vem är villig att sponsra utveckligen av ett aids-vaccin när ingen de de värst drabbade länderna har så mycket pengar att du kan tjäna något på det? Vem är sugen på att satsa pengar på att bygga bilar som går på etanolnär det är så mycket billigare att köpa bensin gjord på brunkol?

I en annan värld vore allt det där möjligt utan problem. En värld utan gränser, utan rivalitet och girighet. Socialism handlar inte om centralisering, statskapitalism och diktatur. Det handlar om decentralisering, demokratisk ekonomi och självstyre.

”Let a hundred flowers bloom: let a hundred schools of thought contend” ;)

Ps. En ungerska som jobbade i sommras på lagret kom tillbaka och jobbade i en vecka på sitt skollov. Ert kärt återseende, även om jag verkar vara den enda av de yngre som känner igen sommarjobbarna. Snart är det sommar igen och om jag blir förlängd till augusti så ser jag verkligen fram emot att få träffa alla igen.

 Läs också:

Dogge slår ett slag för oss i förorterna (och resten av landet), Maffiarestaurangen Lilla Karachi ger inte upp (de gick äntligen med på förhandlingar tidigare), Petter har skrivit om konflikten tidigare också och Forever United kommentar de senaste händelserna.

Läs mera grejer: Akuhujan, Vida Latina, Dom Ljuger, Marcusen  och Slutstadium