Posts Tagged ‘slaveri’

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Annonser

Ska du eller jag skalla henne?

april 9, 2008

Förra inlägget jag skrev så hade jag precis blivit sjuk och var orolig över att min anställning inte skulle förlängas. Jag kom tillbaka på fredagen samma vecka efter två dagars frånvaro pga min sjukanmälan. Jag kände mig lite bättre men dök upp främst för att jag lovat chefen det och inte för att jag kände mig kry.

Denna sista arbetsdag innan helgen tog vid var seg och stressig för minuterna kröp i snigelfart medan jobben forsade in över oss paketerare. Jag gjorde massor av misstag, eller det kändes i alla fall som det, och det gjorde mig ännu mer irreterad än vad jag redan var pga förkylning, stress och trötthet.

Den sista timmen innan bilarna kom så hade vi massor av grejer kvar att packa. ”Det här går aldrig” sa jag rakt ut, och de andra höll med. Men eftersom vi på mellanskift vet att om vi är klara i tid så får vi gå och de från kvällskiftet vet att de får rast när allt åkt iväg så stressade vi vidare.

Och tro det eller ej, men vi klarade det! Några minuters marginal till och med. ”Jävlar. Vi gjorde det!” utbrast jag. ”Vi borde få tårta!” hörs en arbetskamrat ropa längre bort med ett finurligt litet leende på läpparna.

Tantchefen (som inte är chef egentligen men sitter i ett kontor bredvid arbetsledaren och beter sig som en sån) svarar ”Ja…det kan ni väl få”.

Jag har slutat för dagen och ränner upp till facklokalen för att snacka lite med mitt ombud. Han berättar att två av oss visstidare har fått fast anställning. Jobben gick till dom som hade störst behov av dom och var lite äldre. Förutom dom två var jag den ende seriösa sökaren. ”Resten av er får förlängt till efter sommaren” säger gubben och jag pustar ut. Jag uppmanas att inte sprida nyheten eftersom allt inte är klart ännu men jag är ändå glad som en lärka. Vi ska få månadslön! Betald semester istället för semesterersättning och få rapportera våra tider via dator istället för gammelmodiga papper.

Jag trippar genom lagret på väg mot omklädningsrummet och möter arbetskamraten som ropade på tårta. ”Blev det nåt?” Jajamen, det blev det. Jag åt tårta, lycklig som få och åkte sen till stan för att träffa ett par vänner för att gå på restaurang.
Vi hoppar en vecka fram i tiden, till idag.

Kvällskiftet är borttaget. Företaget tyckte inte att de tjänade nog med pengar på det och det var ändå ett ganska svalt intresse bland dom äldre arbetarna. Det betyder att vi har mer att göra på dagarna, men att vi också är fler som hjälps åt.

Chefen understryker att vi som jobbar mellanskift inte får gå hem en halvtimme tidigare som vi brukade göra. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Jaha, där rök den motivationen för att få klart allt i tid.

Vi har inte så värst mycket att göra och packar på riktigt bra. Vi blir klara tjugo minuter innan bilarna kommer och armar, rygg och händer värker som vanligt lite av de ibland tunga paketen.

En arbetskamrat, som är ungefär lika gammal som jag men lika bitter som trevlig, får en kommentar av tantchefen när han lägger det sista paketet på lastpallen med en suck, ”Går det bra? Vad glad du ser ut!”. Hon skrattar och vänder sig tillbaka mot nån kvinna från kontoret som kommit ner för att snacka om nåt. Hennes skämt(?) har inte fått nån respons från oss, förutom att några himmlade med ögonen åt det häxlika skrattet. Imitationer av henne är populära när vi är på dåligt humör.

Den bittra arbetskamraten går fram till mig och säger med en trött men beslutsam röst, ”Ska du eller jag skalla henne?”. Hans ilska är iskall och jag ler mot som ett tyst svar.

Den riktiga chefen kommer förbi. Som belöning för att vi varit så snabba så får vi jobba med morgondagens jobb och annat han kommer på. Vi beordras att plocka morgondagens jobb, städa, tömma papperskorgar osv. Jag och en ung fastanställd finne blir utskällda för att att vi snackar i mobil för ofta.

Jag har stått i snart två månader på samma packstation utan att få rotera till andra arbetsuppgifter som vi ska göra egentligen. Jag röker inte och går inte på toa ofta. Är det ett så stort problem att jag skickar iväg ett sms eller två då och då? Tydligen.

Nä, man kämpar vidare. Kommer hem trött efter jobb och träning, äter mat och går och lägger sig. Är detta ett liv eller slaveri?

 Läs mer!

Ny tankesmedja! Dagens Konflikt heter den och deras nättidning är riktigt läsvärd

Intressant?