Skammen över att komma försent

juli 18, 2009 by

Till jobbet kommer vi från olika håll.
Vissa i bil eller moppe, andra på cykel. Några bor så nära att de kan gå. Andra kommer med pendeltåget. Jag åker buss.

Vi är ensamma, isolerade mellan våra hem och vår arbetsplats. I våra olika färdmedel finns inget kollektiv. Vi är för få för att hitta varandra på tåget, bor för långt ifrån eller känner varandra inte nog bra för att samåka i bilarna.
Det är därför vi skäms när vi är försenade. Utsatta, ensamma, skyndade mot ingången senare än alla andra.

Det är först när vi står på vår station framför sin maskin eller på sin truck som vi känner oss trygga. Gömda och skyddade av kollektivet. Vår flock.

Jag hatar att komma försent.
Rädslan att chefen ska ha valt just den här dagen att vara på plats prick kl.07.
Osäkerheten av att inte veta om nån av förmannens golare ska se mig och anteckna min sena ankomst.
Skammen att komma försent, att inte duga, att inte klara av att hålla tider.

Men jag skäms också för att jag skäms. För det är en dubbel skam. Det är pinsamt att inför sina vänner erkänna att jag är rädd att komma försent, speciellt när alla är rörande överrens om att våra arbetsgivare är skyldiga oss så jävla mycket mer än några minuter på morgonen.

När jag sjukanmäler mig är jag alltid darrande nervös. Inte för att lurar till mig en extra ledig dag, utan för att det känns hemskt att prata med chefen och säga att man inte kommer. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på.
Besvikelse över att jag inte kommer, det stora behovet av att jag kommer, skämten om att jag inte alls är sjuk, frågorna om hur länge jag kommer vara borta. Man vet aldrig när han är seriös eller när han är allvarlig. När han skämtar eller menar det han säger. Misstron dryper ur hans röst när han säger att ”okej, vi får klara oss utan dig idag om du måste stanna hemma”.

Jag hatar honom för det.
Men ändå skäms jag.

Igår så kom jag till jobbet efter att ha varit hemma dagen innan. Han fick mig att lova det.
Men vafan. Jag har ju fått sparken! Om två veckor så är det bye bye lagret och arbetsbefrielse som gäller.
Men ändå står jag där, hostandes, vid min maskin och plockar reservdelar. Chefen är inte på plats på fredagar, men ändå är jag där.
En arbetskamrat blir arg, inte på mig utan på chefen. ”Han kan inte bete sig sådär! Du ska vara hemma egentligen. Han snackar bara sådär mot vissa, inte mot alla. Så jävla dålig stil!”
Hon har hört honom prata med mig i telefon dagen innan.
Jag skäms för att jag kom till jobbet i alla fall. Min arbetskamrat visar förståelse.
Samma dag så havererar systemet. Jag jobbar jobbar över en halvtimme för att det senare skiftet annars inte skulle hinna bli klara.

Helgen infinner sig och jag andas ut.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten, Di Moda skriver Mode och alternativ sexism, Dom Ljuger skriver Överklass-liberalserna skrek våld

Missa inte heller att Sommarjobbskampanjen är tillbaka!

Klasskampen tar inte semester: www.sommarjobb.net

Annonser

Dösnack, bitterhet, jobb

juli 8, 2009 by

Går och hämtar kaffe i lunchrummet. Möter någon jag inte sett tidigare. Denna någon ser ut att vara ungefär 30 år äldre än jag och en riktig kontorsråtta. Hon verkar känna sig förpliktigad att säga något och kommenterar vädret. Det mest värdelösa dösnacket vi kan prestera, men fine, jag jag förstår om hon kanske känner sig lite obekväm och inte kommer på något bra samtalsämne. Man är väl inte alltid bättre själv.

Men när hon sedan häver ur sig att ”det är väl roligt att tjäna lite extra pengar!” undrar jag vilken värld hon lever i. Vadå extrapengar? Det här är mitt jobb, de pengar jag tjänar här är de jag betalar min hyra och min mat med! Det är inte något jävla hobbyprojekt. Och extra slantar är det inte tal om: jag får ut 8000 efter skatt för heltidsarbete. Men fine igen, hon vet kanske inte vad jag tjänar eller så tror hon att jag är någon sommarjobbande (och lönedumpande) snorunge (tack för den i så fall).

Men när jag sedan surfar runt lite på företagets hemsida ser jag att hon är personalchef (sådant får man inte veta här)! Med andra ord vet hon mycket väl hur länge jag har jobbat här, vad jag tjänar, hur gammal jag är osv. Men kanske känns det bra att tänka att jag inte behöver kunna leva på den lön jag får här, utan att pengar på något magiskt vis trillar in från annat håll och att jag jobbar heltid bara för att det är så skoj. Eller så är det bara så att chefer inte fattar någonting, som bekant. Jag blir så trött.

En annan som var trött på jobbet var min morsa, som jag träffade när vi båda slutat. Att ta in vikarier när folk går på semester finns över huvud taget inte på kartan på hennes arbetsplats, trots att produktionen är större än vanligt under sommaren. Vi svor lite tillsammans över livet och sedan kändes allt lite bättre, åtminstone för min del. Blev även på lite bättre humör av att få med mig en bok hem som hon snott med sig från jobbet. Hon är allt bra fin, mamma.

Det här är kanske inte det mest konstruktiva inlägg jag skrivit, men ibland är det skönt att raljera. Men ha förtröstan, det finns många andra som tar sig tid att analysera och skriva långt och bra. Bland det bättre jag läst på länge är Salkas Gud finns inte. Läs också gärna hennes rapport från Alternativa politikerveckan. Jag har själv varit med och arrangerat APV medan jag bodde på Gotland, men kom inte iväg dit i år. Även om det är tråkigt att missa kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt också slippa det jävla eländet Almedalsveckan. Läs också gärna Planekonomens kritik av Hardqueer, här på Vardagspussel, och Henrik Bromanders beskrivning av att jobba inom mentalvården (och peppa den senares bok som släpps i augusti!).

Varför Hardqueer är ute och cyklar

juli 4, 2009 by

Som fackligt och politiskt aktiv autonom kunde jag inte låta bli att lägga märke till Hardqueers artikel på nyhetssidan yelah.net. Bloggen Kvinnor har redan svarat på artikeln i detta inlägg. Jag hittade direkt mycket att anmärka mot – saker som jag trodde att vi med hjälp av studiecirklar m.m. redan hade utrett i våra rörelser. Tyvärr verkar det vara dåligt med studietraditionen utanför de mest organiserade autonoma kretsarna, kanske t.o.m. bland politiskt aktiva som säger sig vara insatta i genusfrågor. Just därför får vi i min mening se en sån text som Hardqueers, som känns som en historisk upprepning. Jag har inte en utförlig kunskap i genusteori och intersektionalitet men grunderna har jag tillgodogjort mig genom studiecirklar, egen läsning och lärarutbildningen som jag går på. Kanske är det så att många genusstudenter kanske helt enkelt ironiskt nog befinner sig i en ekonomisk och social situation som gör det omöjligt för dem att förstå queer fullt ut? Jag vågar mig på att svara Hardqueer och försöka peka ut vad jag tror är ett problem med texten (och kanske också organisationen i så fall).

För det första: att skapa allianser mellan olika kamper är inget nytt. Dagskrav som fackliga strider, problem med trakasserier från rasister, bostadskonflikter m.m. har alltid samordnats av både kommunistpartier och lösare sammanhållna politiska rörelser. Att kamperna tar sig väldigt olika uttryck är inte heller en nyhet, och att de kräver ”olika aktionsformer”.

För det andra: intersektionalitet är ett perspektiv när vi analyserar maktförhållanden i delar av samhället. Jag tycker begreppet är mycket användbart, men de senaste åren har vi fått se en tendens till att blåsa upp begreppets betydelse och tillämpa det utanför sitt rätt så akademiska användningsområde. Att som många queeraktivister använda ordet för att beteckna den praktiska samverkan mellan olika kamper är att tillämpa ordet fel. Jag anser att just detta är mycket centralt och därför är jag mån om att diskutera det på riktigt och finna slutsatser. Att sätta ett akademiskt ord för att förklara det kanske mest centrala inom politisk organisering som finns, är ett cirkelresonemang. Intersektionalitet eller att arbeta med olika ”förtrycksordningar” är inte en definition i sig. Med andra ord riskerar ”intersektionalitet” att förhindra just det många vill att ordet ska lyfta fram!

Och för det tredje och viktigaste: det finns en god anledning till varför det upplevs som att ”den traditionella vänstern” (det är oklart vad vänstern i Hardqueers artikel egentligen innebär, men jag godtar ordet ändå) lägger större delen av sin kraft på klassfrågor och antikapitalism. Det är nämligen så att de allra flesta av oss någon gång möter uppsägningar, psykopatiska chefer, låga löner, diskriminering och hot på vår arbetsplats – det är i produktionen på våra arbeten som en stor del av våra problem samlas. Det handlar inte om någon ”gradering” av förtryck, utan om var vi konfronteras mest med kapitalismen eller patriarkatet. Och där vi möter mest problem, där hamnar den gemensamma kampens fokus. Därför står facklig kamp och i förlängningen politiska frågor som har med antikapitalism att göra högt på vår dagordning. Vi kan inte välja mellan fråga A eller fråga B eller gradera dem, du och jag måste käfta emot, organisera och göra motstånd var vi än trycks ner.

Sammanfattning: Hardqueers inlägg förtydligar inte mycket teoretiskt och blir knappast början till något nytt organisatoriskt heller. Det som förut kallades ”förtryckssamverkan” och ”triple opression” är kanske användbart som ord i akademiska sammanhang men begreppen måste utvecklas och bli mer praktiska om vi pratar om verklig organisering. Exakt hur alla olika kamper ska kopplas samman är något som många av oss funderar på dygnet runt, och det är det vi behöver diskutera. Att förtryck samverkar är vi överens om, och de sexister eller liknande som förnekar detta måste motverkas genom en bra kultur i våra rörelser och genom välorganiserad bildningsverksamhet. Den kapitalistiska produktionen på arbetsplatserna berör större delen av de flestas liv och måste därför hamna i fokus för många kamper, och att säga det innebär inte att mer eller mindre vikt läggs vid t.ex. queerkamp. Vi tar striderna där de uppstår i våra liv helt enkelt. Partier som t.ex. Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kanske kan skriva ett program med de 10 viktigaste punkterna, men vi skriver inte program utan vägrar helt enkelt att ta skit oavsett vilken ”förtrycksordning” det kommer från.

/Plan

Konstig matematik, Handels

juni 29, 2009 by

Läser i DN att Handels ombudsman suttit och räknat lite och tydligen kommit fram till att Lagena har ett behov av att skära ner i personalstyrkan med 15 anställda. Ursäkta, men hur i helvete har den siffran trollats fram? Snarare finns väl ett behov av att återanställa de 45 personer som fick gå i höstas. Arbetsbördan har ju inte minskat – enda skillnaden är att arbetet utförs av inhyrd personal. Men nu har Lagenas personal, enligt ombudsman Hans Boberg, ”fått säga vad de tänker och tycker om arbetsgivarens agerande”, så nu ska allt vara frid och fröjd, eller vadå? Som om det vore en fråga om att tycka till och ömsesidigt lyssna på varandra. Klent, Handels!

Se även Dom ljuger om Lagenakonflikten och bemanningsföretag.

Industrisemester

juni 27, 2009 by

Det har varit lite låg aktivitet på den här bloggen den senaste tiden. Jag ska försöka få igång den igen, det är ju mycket som hänt som varit värt att skriva om. Men som vanligt har jag inte orkat. Arbetet tynger ner en helt enkelt!

Men nu ska jag på semester och blir borta två veckor! Förhoppningsvis är jag utvilad nog efteråt för att komma igång med Vardagspussel igen.

Tills dess! Glad sommar på er!

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Kapitalisternas framstötar kräver motstånd!, kamratwot skriver När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden, salkavalka skriver GUD FINNS INTE, Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten