Posts Tagged ‘arbetsplats’

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Annonser

Sänka löner till oss och höjda till bossarna

mars 3, 2009

Pamparna på Volvo får höjd lön och vår förbundsordförande Stefan Löfven skriver på ett avtal som tillåter lönesänkningar med 20% för oss arbetare. Allt för att rädda jobben. De massiva varslen inom industrin kommer leda till att när arbetslösheten inom sektorn stiger i allt ökad takt så höjs avgiften till a-kassan för oss som fortfarande har arbete kvar. Allt tack vare regeringens försämring av a-kassan.

Istället för att kapitalister och högerpolitiker gentemot fackförening och arbetarrörelse agerar som motparter så är det nu tydligt att de bara är två sidor på samma mynt.

Samma mentalitet visa Wanja Lundby-Wedin när hon i egenskap som LO-ordförarare, uppbackad av Socialdemokratiska Arbetarpartiet genom Mona Sahlin, går in i förhandlingar med Svensk Näringsliv om ett nytt huvudavtal där hon kräver…ja typ ingenting förutom lite reseersättning till ombudsmän eller nåt liknande. Svenskt Näringsliv däremot kräver i princip att konflikträtten avskaffat och att facket suger överklasskuk.

Jag förstår inte grejen? När man är i underläge går man inte in i förhandling! Ska det vara så jävla svårt? I såna lägen så mobiliserar man stora protestaktioner och demonstrationer, man kommer med syrliga, sylvassa och pikande kommentarer på näringslivets och regeringens handlande. Inte bara skulle det vinna medlemmarnas (och opinionens) förtroende utan även stärka sin ställning inför en framtida förhandling.

Som en kamrat som är aktiv inom SEKO sa:

Vi ska rädda människor och inte jobb? Skit i jobben och blockera stadshuset med tiotusen arbetslösa metallare tills de höjer a-kassan igen. Det vore strategi det!”

För ärligt talat, vad handlar det här om? Är förbundsledningen rädda att tappa ansiktet framför borgerliga ledarsidor och motparten i näringslivet? Är det inte jobbigare att förlora förtroendet från medlemmar och andra fackförbund?

Vi får se vad som händer lokalt på min arbetsplats.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Tills dess en liten reminder till Stefan Löfven:

Tomma löften, tomma ord (IF Metall)Tomma löften, tomma ord (IF Metall) from Hund Krastavac on Vimeo.

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Arbetsmarknad är den marknad där alla löntagare säljer sitt arbete. Om säljarna – löntagarna – tvingas konkurrera med varandra för att få sälja sitt arbete ställs kvinnor mot män, sjuka mot friska, unga mot gamla, invandrare mot svenskar, arbetslösa mot anställda.

Arbetsgivare är inte den som skänker arbete, utan den som köper arbete.

 

Arbetstagare är inte den som stjäl arbete, utan den som säljer sitt arbete.

Det fackliga löftet är att löntagarna lovar att inte konkurrera med varandra om jobben med sämre löner och sämre villkor.

Fackföreningen är det organiserade löftet. Den är en kartell på arbetes marknad där löntagarna inom samma fack – samma yrke – sluter sig samman för att bestämma priset och villkoren på det de säljer.

Kollektivavtalet är det nedskrivna löftet.

Solidaritet utgår från en tanke om allas lika värde. Solidaritet är också insikten om den gemensamma nyttan av att hålla löftet. Om du – så jag – så vinner vi båda. Solidaritet är mellan människor, den är ömsesidig, det är att ge och att få. Solidaritet bygger på gemensamma intressen.

Uppdraget utgår från medlemmarna. Det är att förhindra att vi tvingar konkurrera med varandra om jobben genom att värna det fackliga löftet.

Landsorganisationen

Läs mer: Petter Nilsson, Svensson, Röda Malmö, Trotten, Kim Müller, Vida Latina, Autonoma Kärnan, Jeanette Stojic, Lutte des Classes

Borgarmedia: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, SDS, AV, DA

Ännu mer horlänkar här under: (more…)

Drömmen om den fackliga generationen

februari 24, 2009

Hösten 2007 hade den borgerliga regeringen suttit vid makten i ett år. Jag gick som så många andra i den stora demonstration som hölls i Stockholm mot högerpolitiken, anordnad Semptemberalliansen. Tillsammans med ett antal andra unga kamrater skanderade jag ”We are the facking generation!”. Jag vill minnas att jag gick bredvid en banderoll med texten ”There is power in a union”, som refererar till Billy Braggs kampsång från 1986.

Att utse sig själva till ”The facking generation” är en motreaktion på KDUs kampanj ”A non facking generation”. Jag hade svårt att inte bli full i garv när de unga Kristdemokraterna lanserade sin kampanj: misstänkliggörandet av facklig kamp har man väl hört förr (vi unga ska tydligen respektera alla människors ”rätt” att arbeta under dåliga arbetsvillkor) men KDU:arna lyckades dessutom få med en sexualkonservativ anspelning. Två flugor i en smäll, bra jobbat! Och jag vill gärna med stolthet skrika ut att vi som är unga idag faktiskt är en facking generation och med samma stolthet ha i bakhuvudet att fackföreningsrörelsen också varit en ”fucking generation”.

Men låt oss stanna upp en stund. Tillhör vi en facklig generation, vi som är födda under 80-talet (och kanske även sent 70-tal och tidigt 90-tal)? Jag vill i det här inlägget diskutera det med utgångspunkt Moa Forstorps dokumentär Facking generation och den efterföljande diskussionen under filmvisningen på helgens feministiska forum. För att ge en kort beskrivning av filmen citerar jag för enkelhetens skull ur programbladet:

Facking generation är en dokumentärfilm av Moa Forstorp som handlar om Frida, en 24-årig ensamstående mamma som har tröttnat på de usla arbetsvillkoren på Videomix i Kristianstad. Under två månader hösten 2007 strejkar 7 av 250 anställda på Videomix i Skåne för att få kollektivavtal. Strejken utspelar sig i ett Sverige där få unga är fackligt anslutna och där facken förlorar medlemmar i rasande fart.

Först och främst vill jag säga att jag som ung arbetande tjej inte nog kan betona hur viktigt det är att frågor som dessa lyfts fram i feministiska sammanhang. Kampen mot osäkra anställningar ÄR feministisk kamp, av den enkla anledningen att det framför allt är unga kvinnor som har den här typen av anställningar.

Av den anledningen kan jag också tycka att det är lite krystat av den som skrivit Feministiskt forums program att särskilt poängtera att filmen handlar om en ensamstående mamma, men även att filmen självt lyfter fram denna Frida onödigt mycket istället för att fokusera mer på den kollektiva kampen. Jag får lite känslan att Forstorp gärna velat göra ett personporträtt och eftersom jag själv hållit på en del med dokumentärfilm vet jag att man lätt hamnar i den fällan. Också Frances Tuuloskorpi har kritiserat detta fokus i filmen om hennes egen arbetsplats, Fackklubb 459 – sista striden på bagaren. Men det är ett sidospår.

Jag tycker på det hela taget att Facking generation är en intressant film, och det glädjer mig enormt att de anställda på Videomix tog upp kampen för sina rättigheter. Det är också roligt att se att det ur de unga tjejernas kamp för bättre arbetsvillkor växer fram ett politiskt intresse. Det är knappast konstigt: politik blir plötsligt något som börjar handla om deras egna liv, något som påverkar vår vardag.

Men det är något som fattas i Facking generation, och det blev än tydligare i diskussionen som följde efter filmen. Vi backar några steg. The Union forever, defending our rights / Down with the blackleg, all workers unite! sjöng Billy Bragg kring åren då vi som av vissa påstås tillhöra denna fackliga generation föddes. Men vänta lite nu, stod det inte i programmet att filmen utspelar sig i ”ett Sverige där få unga är fackligt anslutna”? Vadå ”facking generation”? Och stod det inte att bara 7 av 250 anställda strejkade? Varför, och hur ska vi förhålla oss till dessa ”blacklegs”?

Strejken vi får följa på Videomix, resulterar mot slutet av filmen i att kollektivavtal upprättas. De kämpande arbetskamraterna är stolta, men poängterar också att en annan kamp börjar när de kommer tillbaka till arbetet. Genom att delta aktivt i konflikten har de nämligen visat för sina arbetsköpare att de är bråkstakar. Och vad gör arbetsköparen av bråkstakar? De som hade fast jobb innan konflikten bröt ut jobbar idag kvar på Videomix, berättar regissören, men tack vare kampen för högre löner behöver de inte arbeta heltid för att kunna försörja sig. Så långt, allt gott.

Men det finns en hake: de strejkande arbetarna som inte hade fast anställning förlorade jobben i konflikten. Det är ju just detta som är poängen med osäkra anställningar! De som är lojala mot arbetsköparen får vara kvar, medan de som protesterar ryker. Och vad har man då uppnått med sin kamp? Visst, ett avtal med miniminivåer upprättades och man kan väl vara av åsikten att det är en hjältemodig insats att offra sig för detta men om jag ser till mitt eget fackliga engagemang så grundar det sig i att jag tror mig kunna förbättra situationen både för min egen del och för alla andra som lönearbetar. Att dessa målsättningar inte står i konflikt är min fasta övertygelse och detta måste hela tiden vara utgångspunkten för all facklig kamp.

Det sägs ofta att det är för mycket snack och för lite verkstad. Personligen tror jag att snacket – analysen, planeringen, diskussionen – är fullständigt nödvändig, men när det gäller agitation och medlemsvärvning finns det få saker som är så överlägsna som att handgripligen visa vad vi kan uppnå. Själv gick jag med i facket för att jag tyckte att det verkade vara en schysst grej, men det var först när jag själv deltagit i stridsåtgärder för en kamrat som förlorat jobbet som jag insåg vilken oerhörd styrka facket har. Att vi vann den fackliga striden fick mig fortsätta engagera mig fackligt. Lyckad aktivitet genererar mer aktivitet.

Detta är fackens räddning. En kommunalare uttryckte det med ett alldeles utmärkt inlägg i samtalet efter filmen, med att facket alldeles för länge profilerat sig som ett försäkringsbolag. Man utlovar vissa förmåner, istället för att visa att man tar striden för bättre villkor ute på arbetsplatserna! Det här är en diskussion som länge pågått i SAC där jag själv är medlem, och det glädjer mig att det uppenbarligen diskuteras även inom LO-facken. I SAC har vi valt att fokusera på vad vi kallar facklig reorganisering, det vill säga att aktivt motverka ombudsmannatendenser (att man ringer in ett fackligt ombud som kommer och tar hand om problemet) till förmån för självorganisering. Som ett led i detta har SAC satsat mycket på att utbilda medlemmarna i arbetsrätt och fackliga strategier.

För mig är det en fråga om delaktighet. Det kan tyckas bekvämt att kunna få sitt ärende löst av ett ombud, men vad för sorts fackförening leder det till? En fackförening som bara tillhandahåller ombudsmän ger passiva medlemmar. Det uppstår en glapp mellan medlemmar och ombud. Detta leder i förlängningen till att folk inte förstår varför de ska vara med i facket över huvud taget. Dessutom är det inte ens särskilt effektivt med ombudsmän, eftersom det är vi anställda själva som bäst vet hur situationen på våra jobb ser ut – inte ombudsmännen. Att dessa ombudsmän dessutom ofta är äldre män som själva kommer från en bakgrund av fasta anställningar, som kommunalaren påpekade, underlättar inte direkt för oss prekära unga kvinnor.

Vi måste se till att facken inte gräver sin egen grav! Som en kvinna i publiken påpekade efter filmen är det lätt att beklaga sig över regeringens antifackliga politik. Och visst är det sant att många gick ur facket i samband med höjningen av a-kassan, för att ta ett exempel, men vi får inte stirra oss blinda på det! Kvinnan i publiken uppmanade till självkritik, och jag kan inte annat än att stämma in. Vi kan inte skylla allt på borgarna, för vad är vi för socialister om vi inte kan bemöta deras angrepp på arbetarklassen? Och vem är egentligen förvånad? Att högern inte gillar facket är ingen nyhet – och det är inget uppseendeväckande med att de går till attack.

Så vad ska vi göra då? Tanken svindlar, men har de unga kristdemokraterna rätt i att vi är en non-facking generation? Är vi så pass splittrade (eller postmoderna om man så vill) att facket spelat ut sin roll? Jag tror inte det. Däremot tror jag inte att man kan se facklig kamp som det enda alternativet. Och i den mån man bedriver facklig kamp, är det viktigt att komma ihåg att fackföreningsrörelsen måste vara något levande. Vi är en rörelse, inte en institution. Vår kamp är en reaktion på en viss situation, och eftersom kapitalet kommer att göra allt för att inte anpassa situationen efter vår kamp måste vi anpassa vår kamp efter situationen.

En konkret fråga ställdes i samband med frågestunden på Feministiskt forum: vad ska vi göra? En representant från Handels pratade av vikten om att föreläsa för gymnasieelever om varför man ska vara med i facket. Det är bra. Men. Det görs redan. Är det något vi måste göra ännu mer kanske? Möjligen. Men jag tycker att vi som arbetarrörelse måste kunna uppbåda lite mer kreativitet än så. Vi kan inte bara fortsätta i samma spår och hoppas det hjälper att göra ännu mer av samma saker som vi redan gör. Fortsätter vi så kommer vi att bränna ut oss. Jag tror mig inte sitta på någon lösning, men jag efterlyser uppfinningsrikedom. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av historien. Osäkert anställda, prekära – eller daglönare om man så vill – är inget nytt.

Det är också viktigt att komma ihåg att den fackliga kampen är en metod och inte ett mål i sig. När jag lyfte fram min och mina arbetskamraters utomfackliga kamp fick jag till svar från Handels representant att det kan vara ett bra sätt att få in sina kollegor i facket. Jag undrar, vem är hon att säga att de resultat vår kamp gav inte är värt något i sig? Om man ser fackets uppgift som att skaffa så många medlemmar som möjligt för att kunna teckna starka avtal, hamnar man i ett läge där medlemmarna finns till för facket och inte vice versa. En sådan fackföreningsrörelse vill jag inte vara en del av. Då ser jag mig hellre som en del av en non-facking generation, men är likt förbannat stolt över den klasskamp vår generation bedriver på arbetsplatserna i många andra olika skepnader. Men än har vi inte kommit till ett skede där jag tror facket spelat ut sin roll – och om vi bemöter de rasande medlemsantalen på rätt sätt kommer vi inte heller att hamna där.

När jag ändå är inne på det här med facklig kamp vill jag slå ett slag för en intervju i senaste numret av Direkt Aktion. Mycket intressant läsning under rubriken Klasskamp i LO-facken.

Och fortsätt läsa även på internet! Till exempel på Autonoma kärnan, som skriver tänkvärt om arbetsvägran.

Arbetsdagen tar aldrig slut och på fritiden hinner vi inget

februari 10, 2009

Var på en föreläsning om Situationisterna arrangerad av SUF Stockholm här om veckan. Det var Olle som föreläste och när han tog upp att Situationisternas idé om att vi styrs av sakerna som vi skapar (även dom som är skapade för att underlätta vårt liv) så ställde en av åhörarna en fråga. Han undrade om man kunde räkna uppfattningen om ”tid” till de sakerna. Som människor, och speciellt som arbetare, så är vi ju från den dag vi börjar på dagis styrda av den konstgjorda klockan.

Han fick svaret att det inte riktigt var så som menades, men att frågan var intressant.

Det tyckte jag också! Tid är ju konstruerat. Det är onaturligt att gå upp innan solen gör det. Att komma till jobbet när det är mörkt och gå när solen håller på att gå ner är inte något vi föddes till att göra. Det är inte naturligt att se solsken bara några minuter per dag på den mycket korta promenaden mellan arbetsplats och lunchrestaurang!

Tiden är relativ, på jobbet går klockan långsamt och på helgen springer den iväg. På vardagskvällar hinner vi ingenting och helgdagar sovs bort.

Men även om tid är ett mänskligt påhitt lika gammalt som hjulet så är det just ett påhitt. Efter den Franska Revolutionen så planerade den nya republikanska regeringen att byta ut tidssystemet baserat på siffran ”6” till det mer praktiska metersystemet; 20 timmar per dag, 100 minuter på en timme, 100 sekunder på en minut osv.

Det gick inte alls. Folk kunde inte ställa om den tidsuppfattning de hade haft sen födseln, trots att det här var på tiden då en majoritet av befolkningen bodde på landet och inte hade någon egen klocka!

Jag förespråkar inte att vi ska skita i att mäta saker i tidsenheter. Men har vi inte alla känt ett starkt behov av att bara skita i att gå upp på måndagsmorgonen, kasta ut väckarklockan genom fönstret och inte låta fabriksvisslan (i vilken form den än må visa sig) styra våra liv?

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs mer!

Lutte des Classes (bästa modebloggen ever!), Acidtrunk feat. Oman, Kim Müller, Autonoma Kärnan och Johan Frick Dagens Konflikt

Kollektivet och fågelflocken

januari 25, 2009

När jag arbetar så börjar till slut händerna jobba själva och tankarna flyger i väg.

Om bara en bråkdel av allt det jag tänkt ut på jobbet skulle nått den här bloggen så skulle det vara minst ett eller två inlägg per dag. Men när man väl stämplar ut och kommer hem så lockar det mer att titta på teve, hångla med tjejen, dricka öl eller kolla sin facebook än att skriva ner allt det där man kom på under dan.

Men en sak jag tänkt på länge är, den något poetiska, liknelsen mellan arbetsplatskollektivet och en flock fåglar.

Fåglar i flock rör sig som en enhet. Mindre grupper och till och med individer må lämna gruppen, men kommer oftast tillbaka . Olika delar flocken kan röra sig åt olika håll. Men enheten behålls även när flocken är utsträckt på flera kilometer.

När är rovdjur hotar så sluter sig flocken samma, tätt, tätt. Utanför kollektivet så är risken högre att åka dit.

Vårt kollektiv på lagret liknar fågelflocken. Vi kommer inte alltid överrens, men vi håller ihop trots alla små skiljaktigheter och personliga konflikter och icke fungerande personkemi.

Och det vet vi, trots allt. Det är vi mot dom…

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Nytt på Konfliktbloggarna: Kim Müller, Redundans, Acidtrunk, Johan Frick

Läs också Dagens Konflikt: ”Intervju: Andreas Kaivarainen från International Solidarity Movement” och ”Folkpartiet och liberalismen inför en omöjlig kris