Posts Tagged ‘planka.nu’

Det bidde… en tumme!

augusti 10, 2009

Nu har jag fått jobb en vecka, jag kom till en förskola idag och får antagligen stanna veckan ut. Det började bra, är lugnt och skönt. Men så blev jag hemskickad tidigt och fick reda på att jag nu mer får ”sovmorgon” eftersom det är så lugnt och plötsligt är min arbetstid nere på halvtid under veckan, en halvering av min lön.
För ett ögonblick for en obehaglig tanke genom mitt huvud – tjänar jag så mycket på att arbeta?

Jag har inte råd med ett SL-kort, så det är uteslutet. Det skulle göra så att jag inte har råd med min hyra. Istället måste jag köpa remsa, och det är tre klipp á 11,25 kr styck (vuxenpris) fram och tillbaka. Alltså 67,50 kr bara för resan, varje dag. Min timlön är 100 kr i timmen, alltså måste jag arbeta i ungefär 40 minuter varje dag för att ens betala resan. En resa som faktiskt är helt nödvändig för att jag ska kunna genomföra mitt arbete, för min arbetsgivare. Det är något jag helt självklart förväntas betala, rent praktiskt är det inget annat än en lönesänkning, i det här fallet (halvtid) på ungefär 17 procent! (400-67,5=332,5 ; 332,5/400=0,83125 och 1-0,83125=0,16875 dvs. ca. 17 procent)

Ska vi dessutom räkna ut all tid som – faktiskt – går förlorad i själva resan så handlar det om totalt lite mer än två timmar per dag. Det är två timmar som jag faktiskt ställt till min arbetsgivares förfogande – jag kan inte göra vad jag vill under de timmarna utan måste just resa till jobbet. Det är – i mitt fall – obetalt arbete som annars skulle kostat arbetsgivaren 200 kr per dag. Ett bortfall på helt osannolika 60% från den inkomst vi hittills räknat fram! Och då räknar jag inte på all tid som jag gör mig i ordning för arbete, gångväg, marginaler p.g.a. den osäkra trafiken m.m. Ska vi räkna på det också så skulle jag gissa på att minst en timme till skulle försvinna där varje dag, men låt oss säga en halvtimme.

Man kan tycka vad man vill om att vi betalar för att jobba på det här rätt så omfattande sättet. Många skulle nog vid första tanken säga att det är självklart, att man måste betala för sig och att det är ”så det är”. Men låt oss slippa såna moralkakor för en gång skull, vi vet att det är ”så det är”. Gör din egen bedömning, men jag tror inte det är så få som känner med mig när jag säger att det är obetalt slit för en arbetsgivare som inte bryr sig ett dugg om hur du får din dag att gå ihop. Du har hela ansvaret för jobbet och utanför det, du tar all skit och du utför allt obetalt arbete.

Obetalt arbete som innebär att jag tjänar 332,50 kr brutto för totalt över 6,5 timmars arbete inklusive restid och förberedelser – när jag istället kunde tjänat 600 kr brutto! När den här tanken flög genom mitt huvud på vägen hem så kändes det i maggropen. Frågar du mig så är det stöld, och ju mindre du tjänar desto mer förlorar du procentuellt eftersom det här rör sig om fasta kostnader. Hur borgerliga partier kan klaga på skatter och tv-avgifter blir i kontrast så skrattretande, de har mage att bli upprörda av att deras feta löner naggas i kanten, medan det alltid varit en självklarhet att den osynliga stölden från de fattigaste fortsätter.

Gå med i planka.nu och börja fuskåk, de betalar dina böter om du åker fast. Uppmana alla du känner att skriva om det här. Prata med dina arbetskamrater, få igång en bra fackavdelning där ni tillsammans kan pressa upp era löner. Försök få igång människor omkring dig och organisera dig politiskt för att lära dig.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna

Det är lönearbetet som driver oss till radikalitet!

november 26, 2008

Se dig om på jobbet, så ser du att det är inte du som är radikalast! sa Krastavac en gång. Det må kanske vara du som läst mest politisk teori, du som kallar dig socialist och du som är fackligt aktiv, men när det väl kommer till kritan är det allt som oftast någon annan som föreslår de mest drastiska metoderna.

Ju mer arbetslivserfarenhet jag samlar på mig, desto mer inser jag hur väl det stämmer. Som när den där tjejen på jobbet jag känt en viss skepsis inför (smörar hon inte lite väl mycket för chefen? osv), på det mest självklara sätt säger att om inte företaget förbättrar våra arbets- och anställningsvillkor så är det banne mig dags att ta till stridsåtgärder. Snabbt samlar hon ihop till ett spontant möte mellan oss kollegor där vi kommer överens om en rad olika strategier för att bemöta trycket från arbetsledningen. Ett förslag som kommer upp från en annan arbetskamrat är att vi anställda i början av varje nytt arbetsmoment ska kräva ut vissa uppgifter om projektet som cheferna gärna hemlighåller för att vi inte ska kunna styra arbetet för mycket. ”Om vi inte får den informationen sätter vi helt enkelt inte igång arbetet” säger arbetskamraten, och vi andra nickar instämmande. Vi enas också om att så länge vi avlönas timvis ska vi tillsammans lägga upp arbetet så att vi aldrig överskrider målen för dagen. Om vi presterar bättre leder det bara, som jag nämnde i förra inlägget, till färre arbetstimmar.

När jag påpekar att det här förutsätter att alla (det vill säga, även de som inte jobbar just idag -alla anställda är sällan på kontoret samtidigt) är med på de här metoderna ser mina kamrater ut som frågetecken. Någon säger ”Vadå, skulle någon kunna vara emot det här…?”. Nej, här är det ingen idé att tro att man är radikalare än någon annan bara för att man kallar sig kommunist/anarkist/whatever, för radikaliteten föds ur vår position som lönearbetare.

Med detta menar jag givetvis inte att det fackliga/politiska engagemanget är förgäves. Det enda jag vill ha sagt är egentligen: underskatta aldrig dina arbetskamraters förmåga att analysera sin egen situation och agera därefter! För det är de definitivt kapabla till.

I stridens hetta – direkt från arbetsplatsen,
Snatterskan

PS. Kollektivtrafiken är på tapeten! För er som befinner er i Stockholm rekomenderar jag Planka.nu:s släppfest ikväll på Café Edenborg.

Jag ville inte planka

november 6, 2008

Jag jobbade över idag så jag är jävligt trött. Men ännu mer trött blir jag på fucking Stockholms Lokaltrafik, SL.

Nu för tiden så har jag råd med SL-kort. Jag har en vanlig arbetarlön och lever själv i en billig hyresetta. Räkningar, hyra och the shit går ihop i slutet. Men förr när jag var barnskötare så hade jag mycket mindre att leva på än nu. Leva och leva förresten. Pengarna gick uteslutande till mat, hyra och SL-kort. Jag var tvungen att, precis som nu, åka buss till jobbet och behövde då ett kort. Jag mådde inte speciellt bra då. Stressen och den ekonomiska balansgången var svår att klara av. Ännu värre hade det varit ett år tidigare då jag provade på att studera. Kurslitteraturen kvävde mig. För att ha råd med böckerna och fortfarande kunna äta och bo kvar i det lilla rummet jag hyrde tillsammans med min dåvarande flickvän så började jag planka på pendel och tunnelbana. Jag hade ingen buss jag behövde ta, även om det sparade tid för att ta sig till stationen så det fungerade.

Det var inte kul, jag var nervös varje gång jag åkte till skolan. Jag ville inte planka, det var jobbigt och jag behövde inte mer problem och stress. För att ha råd med ett månadskort så tog jag en stor tung kursbok utan att betala. Vi var tvungna att läsa den. Men jag hade inte råd med både och. Jag struntade i att äta lunch den dagen och vips så hade jag råd med kortet!

Jag hade aldrig snattat förut, inte så medvetet, aldrig aldrig något så dyrt. Men ändå kändes det värt det för att få slippa att sitta på helspänn varje gång jag klev på tåget.

 Det är därför jag fuckar ur när jag läser om SL:s senaste påhitt. Pengarna finns ju inte! De som plankar har inte råd!

Visst, dra argumentet om medelklassungar. En ungsosse har under en debatt till och med dragit till med argumentet att det bara är folk från Östermalm(!) som plankar. Jag satt i publiken men blev vrålarg och reste mig och skrek att hon ju kunde åka ut till Skärholmen och räkna plankare och sen jämnföra med hur många det blev på Östermalmstorg.

Det handlar om klass, som allt annat.

Och ju mer våldsam repression parasiterna som lever på våra skattepengar (och aldrig, aldrig åker buss, pendel och tunnelbana) sätter in för att ”stävja fusket” ju våldsammare, tyvärr, kommer folk slå tillbaka. Varje gång priset höjs ökar konfrontationerna mellan resenärer och kontrollanter, väktare, busschafförer och konduktörer.

Skattefinansierad kollektivtrafik skulle vara bra för alla. Friare rörlighet för stadens invånare, ett bra steg för att förbättra miljön och en riktig utgiftsänkning för oss låg- och medelinkomstagare. 

Nolltaxa is the answer dammit!

Men tills dess:


Läs: Planka.nu om desperatare tag i tunnelbanan, Åsa Linderborg talar om klassamhället i SVT, Jesper Nilsson skriver bra på Dagens Konflikt, missa inte heller Forever Unitied om att beredskapspolisen ska beväpnas.

Nytt på Konfliktbloggarna: Mllstrm, Kim Müller, Autonoma Kärnan, Vida Latina

Från Vardagspussels arkiv: https://vardagspussel.wordpress.com/2007/08/23/skolstart/

Hormedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1

Nya tider, hårda tider (update)

oktober 9, 2007

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg – fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen