Archive for the ‘Övrigt’ Category

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Annonser

Skammen över att komma försent

juli 18, 2009

Till jobbet kommer vi från olika håll.
Vissa i bil eller moppe, andra på cykel. Några bor så nära att de kan gå. Andra kommer med pendeltåget. Jag åker buss.

Vi är ensamma, isolerade mellan våra hem och vår arbetsplats. I våra olika färdmedel finns inget kollektiv. Vi är för få för att hitta varandra på tåget, bor för långt ifrån eller känner varandra inte nog bra för att samåka i bilarna.
Det är därför vi skäms när vi är försenade. Utsatta, ensamma, skyndade mot ingången senare än alla andra.

Det är först när vi står på vår station framför sin maskin eller på sin truck som vi känner oss trygga. Gömda och skyddade av kollektivet. Vår flock.

Jag hatar att komma försent.
Rädslan att chefen ska ha valt just den här dagen att vara på plats prick kl.07.
Osäkerheten av att inte veta om nån av förmannens golare ska se mig och anteckna min sena ankomst.
Skammen att komma försent, att inte duga, att inte klara av att hålla tider.

Men jag skäms också för att jag skäms. För det är en dubbel skam. Det är pinsamt att inför sina vänner erkänna att jag är rädd att komma försent, speciellt när alla är rörande överrens om att våra arbetsgivare är skyldiga oss så jävla mycket mer än några minuter på morgonen.

När jag sjukanmäler mig är jag alltid darrande nervös. Inte för att lurar till mig en extra ledig dag, utan för att det känns hemskt att prata med chefen och säga att man inte kommer. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på.
Besvikelse över att jag inte kommer, det stora behovet av att jag kommer, skämten om att jag inte alls är sjuk, frågorna om hur länge jag kommer vara borta. Man vet aldrig när han är seriös eller när han är allvarlig. När han skämtar eller menar det han säger. Misstron dryper ur hans röst när han säger att ”okej, vi får klara oss utan dig idag om du måste stanna hemma”.

Jag hatar honom för det.
Men ändå skäms jag.

Igår så kom jag till jobbet efter att ha varit hemma dagen innan. Han fick mig att lova det.
Men vafan. Jag har ju fått sparken! Om två veckor så är det bye bye lagret och arbetsbefrielse som gäller.
Men ändå står jag där, hostandes, vid min maskin och plockar reservdelar. Chefen är inte på plats på fredagar, men ändå är jag där.
En arbetskamrat blir arg, inte på mig utan på chefen. ”Han kan inte bete sig sådär! Du ska vara hemma egentligen. Han snackar bara sådär mot vissa, inte mot alla. Så jävla dålig stil!”
Hon har hört honom prata med mig i telefon dagen innan.
Jag skäms för att jag kom till jobbet i alla fall. Min arbetskamrat visar förståelse.
Samma dag så havererar systemet. Jag jobbar jobbar över en halvtimme för att det senare skiftet annars inte skulle hinna bli klara.

Helgen infinner sig och jag andas ut.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten, Di Moda skriver Mode och alternativ sexism, Dom Ljuger skriver Överklass-liberalserna skrek våld

Missa inte heller att Sommarjobbskampanjen är tillbaka!

Klasskampen tar inte semester: www.sommarjobb.net

Dösnack, bitterhet, jobb

juli 8, 2009

Går och hämtar kaffe i lunchrummet. Möter någon jag inte sett tidigare. Denna någon ser ut att vara ungefär 30 år äldre än jag och en riktig kontorsråtta. Hon verkar känna sig förpliktigad att säga något och kommenterar vädret. Det mest värdelösa dösnacket vi kan prestera, men fine, jag jag förstår om hon kanske känner sig lite obekväm och inte kommer på något bra samtalsämne. Man är väl inte alltid bättre själv.

Men när hon sedan häver ur sig att ”det är väl roligt att tjäna lite extra pengar!” undrar jag vilken värld hon lever i. Vadå extrapengar? Det här är mitt jobb, de pengar jag tjänar här är de jag betalar min hyra och min mat med! Det är inte något jävla hobbyprojekt. Och extra slantar är det inte tal om: jag får ut 8000 efter skatt för heltidsarbete. Men fine igen, hon vet kanske inte vad jag tjänar eller så tror hon att jag är någon sommarjobbande (och lönedumpande) snorunge (tack för den i så fall).

Men när jag sedan surfar runt lite på företagets hemsida ser jag att hon är personalchef (sådant får man inte veta här)! Med andra ord vet hon mycket väl hur länge jag har jobbat här, vad jag tjänar, hur gammal jag är osv. Men kanske känns det bra att tänka att jag inte behöver kunna leva på den lön jag får här, utan att pengar på något magiskt vis trillar in från annat håll och att jag jobbar heltid bara för att det är så skoj. Eller så är det bara så att chefer inte fattar någonting, som bekant. Jag blir så trött.

En annan som var trött på jobbet var min morsa, som jag träffade när vi båda slutat. Att ta in vikarier när folk går på semester finns över huvud taget inte på kartan på hennes arbetsplats, trots att produktionen är större än vanligt under sommaren. Vi svor lite tillsammans över livet och sedan kändes allt lite bättre, åtminstone för min del. Blev även på lite bättre humör av att få med mig en bok hem som hon snott med sig från jobbet. Hon är allt bra fin, mamma.

Det här är kanske inte det mest konstruktiva inlägg jag skrivit, men ibland är det skönt att raljera. Men ha förtröstan, det finns många andra som tar sig tid att analysera och skriva långt och bra. Bland det bättre jag läst på länge är Salkas Gud finns inte. Läs också gärna hennes rapport från Alternativa politikerveckan. Jag har själv varit med och arrangerat APV medan jag bodde på Gotland, men kom inte iväg dit i år. Även om det är tråkigt att missa kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt också slippa det jävla eländet Almedalsveckan. Läs också gärna Planekonomens kritik av Hardqueer, här på Vardagspussel, och Henrik Bromanders beskrivning av att jobba inom mentalvården (och peppa den senares bok som släpps i augusti!).

Industrisemester

juni 27, 2009

Det har varit lite låg aktivitet på den här bloggen den senaste tiden. Jag ska försöka få igång den igen, det är ju mycket som hänt som varit värt att skriva om. Men som vanligt har jag inte orkat. Arbetet tynger ner en helt enkelt!

Men nu ska jag på semester och blir borta två veckor! Förhoppningsvis är jag utvilad nog efteråt för att komma igång med Vardagspussel igen.

Tills dess! Glad sommar på er!

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Kapitalisternas framstötar kräver motstånd!, kamratwot skriver När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden, salkavalka skriver GUD FINNS INTE, Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten

Kom igen Lagena! Vad skulle de annars göra?

juni 16, 2009

Meddelande från solidaritetsföreningen Lagenaarbetarnas vänner:

Den 15 juni påbörjade man en vild strejk och flera av arbetarna på Lagena blockerade lastbilsutfarten med personbilar, och flera transporter stoppades. Eftersom det är en vild strejk så kommer företaget att dra ärendet till Arbetsdomstolen, vilket är förkastligt! Det är ju inte arbetarna som begått något brott över huvudtaget!

Och således ska dem inte behöva betala några eventuella böter, det enda dom gjort sig skyldiga till är att dem försvarat sina anställningar.

Så därför startar vi den här insamlingen för att betala böterna. Alla pengar går oavkortat till fackklubben.

Sätt in pengar på Handelsanställdas Förbund klubb 20-717 postgiro/plusgiro 134456-3 !

Solidaritetsång:

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Lagenaarbetarnas blogg: Lagerarbetare.wordpress.com

Solidaritetsgruppen på Facebook: Solidaritet med Lagenas arbetare

Från Konfliktportalen.se: H Palm skriver Solidaritet med de strejkande på Lagena., jesper skriver Strejken fortsätter och aktionerna lika så…, Kristoffer Ejnermark skriver Fjodor Dostojevskij – Idioten, avantivideo skriver Stöd till de strejkande arbetarna på Lagena 15 juni i Malmö (2009), Fredrik Jönsson skriver En skola för alla!, Kaj Raving skriver Gott gry i Lagena-arbetarna!