Posts Tagged ‘norrland’

Arbetsbefrielsens första dag

augusti 10, 2009

Det är tyst.

Tystheten är det som ter sig så bestämt annorlunda från vardagens alla oljud hemma i stan. En stillsam vind smeker träden och någon insekt surrar till när den lämnar en blomma i jakt efter en ny.

Jag befinner mig uppe i västerbotten hos mina farföräldrar. På somrarna bor de i släktens gamla soldattorp utanför staden där de har sin lägenhet.
Det är första dagen på min dryga arbetsbefriade månad innan jag ska befinna mig på högskolan för att delta i uppropet till lärarutbildningen.

Jag suckar och lägger ner pocketromanen jag köpte på flygplatsen och viftar slött bort en fluga från mina bara fötter. Sen min sista arbetsdag i fredags har jag haft på mig skjorta och kostymbyxor. På lördagen bar jag min kavaj. Som jag tidigare bara använt på i majtåget och på en arbetskamrats bröllop. Likaså var jag finklädd för min resa från Stockholm hit upp.
Nu har jag bytt om. Knäbyxor och en randig t-shirt får duga under den norrländska solen.

Jag ser ut över den äng som när jag var liten bar hö som grannbonden betalade en slant för att få ta hem till sina kor. Vid något tillfälle fick jag vara med och köra traktorn och vid ett annat så hjälpte jag till att skörda vetet på den mindre åkern bredvid.
Men det är länge sen nu. Det blev överskott på hö och när släkten till slut fick betala för att få ängen slagen så köpte farfar en stor gräsklippare man kunde åka runt på. Nu är ängen en enda stor gräsmatta.

Efter middag och kaffe så går jag runt lite på ängen och tittar bort mot platsen där det gamla båthuset stod. Rivet för några år sedan. Sen går jag fram till skogsbrynet och inspekterar den brädhög som tidigare var en liten lada. Jag och mina kusiner brukade skjuta luftgevär mot dess vägg. Bredvid högen med bråte så ser man spåren efter min och farfars arkeologiska utgrävning. Vi hann blottlägga tre grundstenar på någon gammal byggnad som tidigare legat alldeles bredvid den nu rivna ladan innan jag tröttnade.

Det är så tyst.
Jag upptäcker att jag nästan längtar till morgondagen då jag ska hoppa upp på gräsklipparen och ge mig ut på ängen för att tvinga naturen att anpassa sig till våra krav. 20 millimeter högt ska gräset vara, så är det bara.
Min första dag fri från arbete och jag ser redan fram emot att “göra ett handtag” . Jag har fått en snabb genomgång i vad min far förra veckan, när min familj var här, gjorde för arbeten på torpet och gäststugan. Taklister lagades och målades vita och verkstadsbordens väggar ströks med röd färg.

Jag dricker ett glas kallt vatten och sitter tyst tillsammans med min farmor och farfar. Vi ser alla tre ut över landskapet och solen står ännu högt på himlen. Den går ner först runt elva eller tolv på natten och inte ens riktigt helt då heller. Vattnet glittrar på sjön och där ute står två i en roddbåt och fiskar.

Vi talar lite om mina kusiner. En av pappas bröder bor kvar här uppe och jag har tre kusiner här. Två av dem ingifta. Den ena av dem ska tydligen vidareutbilda sig från sjuksköterska till ambulansförare. Vi pratar ett slag om sjukvården och om den otacksamhet som sjuksköterskor och undersköterskor möts av i allmänhet. Både i fråga om lön och respekt.

Vi äter vaniljglass med vildhallon och efter det så tackar jag för mig. Att äta gott och mycket och sedan bara sitta och läsa i solen en vanlig måndag är inget jag är van vid.
I gäststugan är det varmt och jag öppnar fönster och sätter in myggnät. Ihopvikta i linneskåpet ligger svarta tygstycken att hänga för när man ska sova. Ett måste under midnattssol.

Jag kollar kylen. En tillbringare av keramik fylld med juice, ett halvtomt mjölkpaket och några lättöl står där.
Jag går och lägger mig på soffan.
Fortfarande helt tyst.
Jag sneglar lite på korgen med tidningar. Serietidningarna däri har jag läst hundratals gånger. Istället letar jag lite bland en hög med kassetter. Hittar en som verkar intressant och trycker in den i den gamla kassettradion från Panasonic.

Ur högtalarna strömmar jazz. Duke Ellington.
Jag låter det avsluta min dag.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensan och Spriten, Dom Ljuger skriver Jag har inte heller råd, men löser det ändå, johan skriver Radikal skolkamp i Sverige, Anders_S skriver ETA – en rörelse som historien sprungit ifrån, Björn Nilsson skriver Jämförande råttologi, autonomak skriver Svar till kamrat Nilsson!, MJE skriver Sufferer’s Time – tortyr och demokrati.

Annonser

Osäkerheten i mediabranschen

januari 22, 2009

Gästskribent:

I tider av varsel och kriser drabbas inte bara LO-kollektivet. Jag har just fått veta att företaget som jag jobbat åt sen i somras ska ta in en praktikant till i vår och att mina tjänster därför inte längre är önskvärda.

Jag jobbar inom tv-branchen. Det låter rätt glassigt och det är det också ibland. Hänga med kändisar, lyxiga gratisfester efter varje avslutat projekt osv. Men vardagen för oss på golvet i tv-fabriken ser inte riktigt ut så.

Efter ungefär ett års arbetslöshet efter gymnasiet så flyttade jag från norrland till Stockholm för att läsa videoproduktion i ett år på en folkhögskola. När det var färdigt så jobbade jag en sommar som telefonförsäljare, sen läste jag lite olika kurser på komvux bara för att kunna ta studielån att försörja mig på innan jag genom en kompis fick mitt första jobb på ett produktionsbolag. Han ringde en dag och sa att hans chef hade bett honom fixa en till loggare så fort han bara kunde. Jag blev förstås skitpepp på att slippa komvux och äntligen ”få in en fot i branschen”. Nästa dag åkte jag dit och fick träffa projektledaren som sa att jag skulle få jobba hela hösten och börja på en gång om jag ville. Jag skulle jobba nätter med att tanka in band i datorer. Jag tog det på en gång, lönen låg på 13 000kr/månad före skatt. När jag hade jobbat en vecka ringde projektledaren och sa att de inte hade mer jobb till mig, ”det hade löst sig ändå” och det stod tydligen i mitt kontrakt att de kunde säga upp mig när de ville. Så var jag arbetslös igen.

Efter ca två månader på alfa-kassa (typ 5000/månad) fick jag jobb på ett annat bolag. Ingångslön på 12 000kr som skulle öka till 13 000 efter 3 månader. Där jobbade jag i ca 8 månader innan jag via lite arbetslöshet och några småjobb fick jobb på det bolag som jag jobbar på nu. Och nu väntar alltså arbetslösheten igen.

Det speciella med tv-branschen är (förutom att våra julfester är så lyxiga att man nästan känner sig obekväm i situationen, man passar liksom inte in på lyxkrogar som norrländsk arbetarunge) att det inte finns något fackförbund speciellt för oss som jobbar där. Jag har under min tid i branchen inte stött på en enda fackansluten arbetare (förutom en LS-ansluten programledare som mest verkade se det som en accessoar att vara lite rebellisk och vara med i ett radikalt fackförbund).

Detta leder till att våra arbetsförhållanden och vilkor inte är de allra bästa. De enda som är fast anställda är de allra högsta cheferna, alla andra har projektanställningar på högst 3 månader. OB-ersättning finns inte trots att många jobbar endast nätter. Vi jobbar oftast på nån typ av ackord, ”de här banden SKA vara klara tills på söndag” får man höra och då är det bara att jobba på tills allt är klart. Tolvtimmarsdagar är därför inte ovanligt. Lönerna för oss ”där nere” ligger mellan 11 000 och 15 000 före skatt och duger inte det så finns det massor av praktikanter från diverse flashiga utbildningar som kan jobba gratis ”för att få in en fot i branchen och skaffa sig kontakter”. Eftersom även projektledare och producenter hoppar runt ganska friskt mellan bolagen så är det dessutom dödsdömt att försöka organisera sig, det sprids snabbt i hela branchen att du är besvärlig och sen kan du se dig i himlen efter ett nytt jobb. Istället gäller det att smöra så mycket man orkar och alltid ställa upp på allting så att man blir så omtyckt av projektledarna att de ringer en nästa gång de behöver sätta ihop ett team till en produktion.

Nu väntar som sagt arbetslösheten på mig och jag funderar på om det är värt det att jobba kvar i denna bransch. Samtidigt har jag ju utbildat mig till detta av en anlednig, att kanske en dag nån gång i framtiden få göra en egen film. Än så länge är den drömmen större än klumpen i magen som växer varje gång projektanställningen börjar löpa ut eller räkningen från CSN ska betalas och man funderar på om man kanske få gå i trasiga byxor en månad till.

/Bulle

(Vardagspussel tackar och bockar för gästkrönikan och hoppas på fler)

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa