Posts Tagged ‘sparken’

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Lagenas lagerarbetare lackar

maj 27, 2009

Företaget Lagena i Jordbro har hand om transporter av alkohol, främst till Systembolagets (som äger Lagena) butiker men också till restauranger och grossister. I september förra året sade man upp 45 anställda. Men det räckte tydligen inte för ledningen som nu varslat att man vill säga upp ännu 33 st av sina arbetare.

Men nu säger lagerarbetarna ifrån!

Det känns nära. Inte bara har jag flera vänner som vuxit upp i Jordbro. En av dom har dessutom jobbat på Lagena och han i sin tur har både släkt och vänner som är hotade av varslet. Som tur är är arbetarna på Lagena ett tajt gäng som håller ihop. Det har jag skrivit om förr.

Jag citerar min kamrat:

Lagena, och Systembolaget har, till skillnad från många andra företag, inte drabbats av krisen. Man kan rapportera om rekordförsäljning, just för att folk dricker mer under kristider. Det går med vinst efter vinst och man har all anledning att anställa flera, eller höja lönerna för dom som redan jobbar där.

Dom varslar ändå folk, helt i onödan, enligt dom som jobbar på Lagena. Men eftersom företaget inte direkt är sysslolösa, utan snarare har överflöd av arbete, så satsar Lagena på billigare arbetskraft – Inhyrd personal! Personal som är lättare att byta ut/göra sig av med, som har lägre löner och som jobbar minst lika hårt som de som jobbar som Lagena-anställda.

Helt förjävligt helt enkelt. Samma tendens, men i mindre skala kan ses på mitt jobb. De visstidare som inte fick förlängning med hänvisning till anställningstoppet är nu på väg tillbaka för att täcka upp luckor under sommaren. I höst kommer de med all sannolikhet att få sällskap av fler inhyrda arbetare. Alla på jobbet vet nämligen att utan de som får gå nu eller i slutet av sommaren (dvs en bunt avtalspensionärer och jag) så kommer det finnas luckor som måste fyllas.

De passar på nu, i kristider, att säga upp folk med hänvisning till ”det rådande ekonomiska läget” men egentligen är de bara intresserade av att kunna styra och ställa mer i ”personalpolitiken”. Tillsvidareanställda byts ut mot dyrare visstidare. Inget ont om deras högre lön, den har våra fackföreningar förhandlat fram just för att bemanningsföretag inte ska agera lönedumpare, men om företagen verkligen behövde spara in pengar så hade man tjänat mer på att skita i aktieutbetalningar eller sänkningar av chefernas löner.

Istället så är det VI som ska sänka våra löner och betala deras kris. En kris som kortsiktigt är överklassens fel och långsiktigt beror på själva kapitalismen.

Systembolagsanställda Syndikalister har skickat ett stöduttalande

Gör du det också! Gå in och kommentera på deras hemsida: Lagerarbetarnas blogg

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver “De automatiska stabilisatorerna”, Anders_S skriver Hammarkullen – förorten i mitt hjärta, MJE skriver Skateland Roller Rink – poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Forever United skriver Samförstånd ger lönesänkningar, Dom Ljuger skriver Nöff Nöff och Arbetarna på Lagena i uppror, Lutte des classes skriver om Systembolaget

Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd

maj 17, 2009

Så kom den, uppsägningen.
Efter att ha arbetat två år på lagret och innan det varje sommar från det jag var 16 år så sägs jag nu upp. Den officiella anledningen är arbetsbrist men såklart har vi fortfarande lika mycket att göra som vi alltid har haft.
När vi blev varslade i början av året så blev jag så jävla uppgiven. Helt plötsligt var jag och mina arbetskamrater i samma sits som alla andra som hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet.
Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den passar den minskade orderingången. Det handlar såklart egentligen om att de hellre gör sig av med arbetare och tjänstemän än att de sänker de skyhöga direktörslönerna eller ger ut mindre pengar till aktieägarna.


 
Stämningen bland var och är bitter. ”Det är maffian som styr” sa en arbetskamrat när han gav mig skjuts hem förra veckan, vi snackade om storföretagens beteende i allmänhet.

Precis som de äldre arbetarna gissade så kunde de flesta av de ”nödvändiga” uppsägningarna lösas genom avtalspensioner. Företaget ville såklart inte gå efter LAS-listan och sparka de yngsta arbetarna. Allt snack från det extremistiska Centerpartiet om att ”LAS måste skrotas så att ungdomar kan få behålla sina jobb” är rent nonsens. Det är de unga man vill behålla.

Men trots relativt lyckade förhandlingar gällande förtidspension tackade några äldre arbetskamrater nej till de erbjudanden de fick. De tyckte inte att pengarna räckte till för alla år av sina liv de slitit för företaget. 

Veckan innan alla förhandlingar om vilka som skulle få gå skulle vara klara så vinkade då mina fackliga representanter in mig till verkstadsklubbens kontor för att diskutera problemet.

Långt tidigare så hade jag berättat för klubben att jag inte planerade att vara kvar särskilt länge inom industrin, utan min framtid låg inom barnomsorgen eller utbildningsväsendet. Frågan hade kommit upp nära flera arbetskamrater ville nominera mig till diverse lediga fackliga poster. Även om jag kände mig hedrad av deras förtroende så ville jag såklart inte ta på mig uppdrag jag inte var säker på att jag kunde genomföra till fullo.

Mitt fackombud hade nickat förstående när jag svarat att jag inte var säker och sagt att han visste att min ”huvudnäring” såklart var bland barn och ungdomar och att jag nog skulle trivas bättre där. Men han sa också att det skulle vara tråkigt att tappa en sån radikal och medveten arbetare.

Jag fick i alla fall uppmaningen att hålla tyst om mina planer på att söka till någon pedagogikutbildning för att inte cheferna skulle få för sig något. Ett mycket klokt råd, som jag följde så gott jag kunde.

Och det var därför jag nu bads komma in och prata. Mina representanter frågade om jag fortfarande funderade på att studera igen. Jag svarade att jag hade det, antagligen till hösten. Men jag beklagade mig över att jag väntat för länge med att ansöka om studieledighet och nu var rädd för att det var försent. ”Då kanske du är intresserad över vad vi tänker lägga fram för dig nu?” fortsatte min ordförande. ”Men kom ihåg att det här bara är ett förslag och ingenting du måste besluta idag!” fyllde ombudet i.

De förklarade läget, att det inte fanns nog med äldre kamrater som kunde tänka sig att gå i pension i förtid. Och att de därför såg en lösning i att jag, i utbyte mot avgångsvederlag, gick med på att gå från arbetet.

Vilken chock!

Jag frågade om storlek på avgångsvederlag, om hur länge jag skulle vara kvar, om hur det nu skulle bli med min semester och en massa andra saker. Efter att fått det mesta uträtt för mig så gick jag ner till telefonen för att ringa min mamma för att be om råd. Åter igen så hade de bett mig om att inte läcka förslaget till någon, då företaget knappast skulle vilja ge mig några pengar om jag ändå tänkt lämna företaget inom den närmaste framtiden, men såklart så var det ingen risk att min familj och närmaste vänner skvallrade.

En vecka senare hade jag bestämt mig och jag gav min ordförande klartecken att starta förhandlingarna. Han frågade vilka veckor jag hade sökt ledigt i sommar och lovade att göra sitt bästa för att jag skulle få ta ut hela min semester.

Ytterligare en vecka senare så stod det klart och jag mottog med lite smått nervöst darrande händer kontraktet av en kvinna från personalavdelningen inne på min förmans kontor. Den här gången var det min förman och hon som bad mig hålla tyst om vår uppgörelse för mina arbetskamrater. Jag tackade och gick direkt till verkstadsklubben för att be dom läsa igenom det en sista gång. Allt verkade vara i sin ordning och dagen efter hade jag skrivit på och överlämnade det till den högre lagerchefen.

Givetvis berättade jag för mina närmaste kamrater på jobbet att det var jag som var den som skulle få sparken och de lovade såklart att hålla tyst om det. Allt kändes overkligt, vi sa adjö till de två visstidare som inte fick stanna när deras anställning gick ut och vi åt tårta och lyssnade på tal när en av de äldre hade sin sista arbetsdag.

Men den sorgsna, bittra stämningen på jobbet kunde inte tynga ner känslan av befrielse som jag kände. Äntligen! Det var som en sten fallit från mitt bröst.

Jag var äntligen på väg någonstans! Med avgångsvederlaget och mina ihopsparade slantar som bas så skulle det vara mycket enklare att dyka ner i böckerna på högskolan. Jag återfick fort känslan jag kände igen från alla mina sommrar på lagret, att min tid instängd i den dammiga och högljudda fabrikslokalen var begränsad. I mitt huvud började jag räkna ner dagarna jag hade kvar tills jag kunde stämpla ut för sista gången och jag blev genast mycket gladade på jobbet. Arbetskamrater berättade hur mycket kommer sakna mig men att de verkligen tror att jag kommer bli en bra förskolelärare. Givetvis måste jag hälsa på!

Det är fortfarande över två månader kvar tills jag sticker. Vardagspusslet på jobb och fritid har fortsatt som vanligt. Men det känns bättre.

På en bekants födelsedagsfest inte länge efter att jag skrivit på kontraktet så skrek jag ”Drinkar till alla! Bolaget bjuder!” och viftade, full som jag var, med bankomatkortet i riktning mot mina vänner runt bordet. Som tur är så hoppade bara en kompis på uppmaningen, de andra ville vara snälla mot mig.

Jag hoppas i alla fall att allt ska gå bra och att jag kommer in på någon av utbildningarna jag sökt.

/Krastavac

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Och så fick de ockupera ett par hus, andread0ria skriver Vitt är det nya svart, admin skriver ockupanter på taket, Vidar skriver Film: Victor Marx på möte med Mejan om konstprojekt (O)önskad samhällsutveckling, Wot skriver Fina, rara, söta internet, Forever United skriver Varför man blir kommunist

Strejk möter varsel – vi vägrar betala krisen!

april 24, 2009

Arbetare från en av avdelningarna på Volvos fabrik i Umeå (Umeverken) la i torsdags 23:e april ner arbetet i protest mot företagets senaste varsel. Strejken var inte tillåten utan en sk. ”vild strejk”. En sak är säker, motstånd lönar sig alltid.

Fan va glad jag blir av att höra att det finns folk som gör något åt all skit vi tvingas ta! Även om Umeå ligger mer än 80 mil norrut från mig så känns det ändå som det är alldeles nära. Speciellt eftersom jag har många släktingar i Västerobotten. Skönt att se förbundskamrater ta fajten och vägra gå med på att betala de rikas kris.

Göteborg strejkar hamnarbetare (Hamn4an) sen en tid tillbaka också mot varsel. Hoppas ni följer deras strid med lika stor spänning som jag. En kompis jobbade i hamnens lunchrestaurang tills alldeles nyligen så det gör också att  denna strejk känns så mycker närmare än det faktiska avståndet från min lilla förortslägenhet. Som tur är har man inte haft några problem med strejkbrytare och annat pack.

God löningshelg på er allesammans!

 Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Media: Arbetarklass.se, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-KurirenArbetaren, Proletären

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten, Björn Nilsson skriver Sex timmar räckte … i Pompeji, Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee, totalavloning skriver Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan., Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta

Vi är varslade om uppsägning. Finanskrisen: Now it’s personal

januari 13, 2009

Så kom det, varslet.

Företaget hävdar att de måste anpassa organisationen i spåren av finanskrisen. Fast för bara några månader sen så lät det annorlunda. Då var krisen ingenting som oroade ledningen. I alla fall var det så det lät när de talade med oss. Utplaningen av orderingången var väntad, sa man. Och vi nickade. Jo, vi hade varit på informationsmötena på våren innan, det kom vi ihåg att ni sa.

Men vad hände? Vi hade ju trots allt varit oroliga, men aldrig

En morgon så kallades vi till möte och fick det berättat för oss. Ett par arbetare skulle få gå, och ett litet större tal tjänstemän.

Inklusive visstidare och vikarier som pga varsel och anställningsstopp inte kommer bli förlängda blir siffran ett dussin arbetare och uppåt kanske 30 tjänstemän. Flera kommer gå i pension 2009 och sånt varslar företaget om långt i förväg. Tillsammans med de som pensioneras, sparkats och slutat under det gångna året, och inte ersatts, så kommer arbetsstyrkan minska rejält.

Med all sannolikhet kommer de trots det kräva att vi arbetar i samma tempo. Vår bonus ska egentligen vara rörlig, men är fast. Trots att, eller snarare antagligen för, bolaget håvat in miljarder extra i ren vinst tack vare vårt och våra kollegor på andra platsers hårda slit.

Vår fackklubb kommer, enligt vårt ombud, att sätta in ”hela artilleriet”. Vi tänker inte gå med på att arbetstempot höjs i takt med att arbetsstyrkan minskar. Personalcheferna är newbies allihopa. Medan våra förhandlare har varit med länge. De har förhoppningar om att kunna dämpa det hela. Kanske kan några tänka sig att gå i pension nåt år tidigare? Istället för sparken kanske någon kan få ledigt för studier? Är varslet ens realistiskt?

Jag har fått flera oroliga samtal från vänner som undrar om jag är en av de varslade. Till er som jag inte förklarat det för än så kan jag berätta att det inte funkar så. Företaget varslar ett antal. Det är under förhandlingarna mellan arbetsköparnas företrädare och arbetarnas organisationer som det beslutas om vilka individer som får gå. Då tar man t.ex. hänsyn till turordningslistan, men även många andra saker som t.ex var ”övertalighet” i företaget existerar (i styrelsen, säger jag). Men är man nyanställd så lider man i alla fall större risk att förlora jobbet. Jag och en kamrat var de senaste som blev tillsvidareanställda, så det bådar ju inte så gott.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hatar att jag inte är argare än jag är utan mer bitter och deppig. Jag hatar att företagets ägare drar in mer pengar varje dag än vad jag tjänar på ett år. Jag hatar att kapitalismens jävla kris fuckar upp det för oss vanliga arbetare. Jag hatar att vi måste betala för en kris vi inte skapat.

/Krastavac

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Glöm inte bort att hålla koll på SUF:s hemsida om krisen: http://suf.cc/krisen

Läs Jeanette Stojics blogg. Hon har också blivit varslad

Tidigare inlägg från mig om krisen och liknande:

”Krisen skrämmer oss” och ”Att gå utanför 80-talismen”

Vill ni se tråkiga länkar kan ni trycka här under:

(more…)