Posts Tagged ‘studera’

Arbetsbefrielsens första dag

augusti 10, 2009

Det är tyst.

Tystheten är det som ter sig så bestämt annorlunda från vardagens alla oljud hemma i stan. En stillsam vind smeker träden och någon insekt surrar till när den lämnar en blomma i jakt efter en ny.

Jag befinner mig uppe i västerbotten hos mina farföräldrar. På somrarna bor de i släktens gamla soldattorp utanför staden där de har sin lägenhet.
Det är första dagen på min dryga arbetsbefriade månad innan jag ska befinna mig på högskolan för att delta i uppropet till lärarutbildningen.

Jag suckar och lägger ner pocketromanen jag köpte på flygplatsen och viftar slött bort en fluga från mina bara fötter. Sen min sista arbetsdag i fredags har jag haft på mig skjorta och kostymbyxor. På lördagen bar jag min kavaj. Som jag tidigare bara använt på i majtåget och på en arbetskamrats bröllop. Likaså var jag finklädd för min resa från Stockholm hit upp.
Nu har jag bytt om. Knäbyxor och en randig t-shirt får duga under den norrländska solen.

Jag ser ut över den äng som när jag var liten bar hö som grannbonden betalade en slant för att få ta hem till sina kor. Vid något tillfälle fick jag vara med och köra traktorn och vid ett annat så hjälpte jag till att skörda vetet på den mindre åkern bredvid.
Men det är länge sen nu. Det blev överskott på hö och när släkten till slut fick betala för att få ängen slagen så köpte farfar en stor gräsklippare man kunde åka runt på. Nu är ängen en enda stor gräsmatta.

Efter middag och kaffe så går jag runt lite på ängen och tittar bort mot platsen där det gamla båthuset stod. Rivet för några år sedan. Sen går jag fram till skogsbrynet och inspekterar den brädhög som tidigare var en liten lada. Jag och mina kusiner brukade skjuta luftgevär mot dess vägg. Bredvid högen med bråte så ser man spåren efter min och farfars arkeologiska utgrävning. Vi hann blottlägga tre grundstenar på någon gammal byggnad som tidigare legat alldeles bredvid den nu rivna ladan innan jag tröttnade.

Det är så tyst.
Jag upptäcker att jag nästan längtar till morgondagen då jag ska hoppa upp på gräsklipparen och ge mig ut på ängen för att tvinga naturen att anpassa sig till våra krav. 20 millimeter högt ska gräset vara, så är det bara.
Min första dag fri från arbete och jag ser redan fram emot att “göra ett handtag” . Jag har fått en snabb genomgång i vad min far förra veckan, när min familj var här, gjorde för arbeten på torpet och gäststugan. Taklister lagades och målades vita och verkstadsbordens väggar ströks med röd färg.

Jag dricker ett glas kallt vatten och sitter tyst tillsammans med min farmor och farfar. Vi ser alla tre ut över landskapet och solen står ännu högt på himlen. Den går ner först runt elva eller tolv på natten och inte ens riktigt helt då heller. Vattnet glittrar på sjön och där ute står två i en roddbåt och fiskar.

Vi talar lite om mina kusiner. En av pappas bröder bor kvar här uppe och jag har tre kusiner här. Två av dem ingifta. Den ena av dem ska tydligen vidareutbilda sig från sjuksköterska till ambulansförare. Vi pratar ett slag om sjukvården och om den otacksamhet som sjuksköterskor och undersköterskor möts av i allmänhet. Både i fråga om lön och respekt.

Vi äter vaniljglass med vildhallon och efter det så tackar jag för mig. Att äta gott och mycket och sedan bara sitta och läsa i solen en vanlig måndag är inget jag är van vid.
I gäststugan är det varmt och jag öppnar fönster och sätter in myggnät. Ihopvikta i linneskåpet ligger svarta tygstycken att hänga för när man ska sova. Ett måste under midnattssol.

Jag kollar kylen. En tillbringare av keramik fylld med juice, ett halvtomt mjölkpaket och några lättöl står där.
Jag går och lägger mig på soffan.
Fortfarande helt tyst.
Jag sneglar lite på korgen med tidningar. Serietidningarna däri har jag läst hundratals gånger. Istället letar jag lite bland en hög med kassetter. Hittar en som verkar intressant och trycker in den i den gamla kassettradion från Panasonic.

Ur högtalarna strömmar jazz. Duke Ellington.
Jag låter det avsluta min dag.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensan och Spriten, Dom Ljuger skriver Jag har inte heller råd, men löser det ändå, johan skriver Radikal skolkamp i Sverige, Anders_S skriver ETA – en rörelse som historien sprungit ifrån, Björn Nilsson skriver Jämförande råttologi, autonomak skriver Svar till kamrat Nilsson!, MJE skriver Sufferer’s Time – tortyr och demokrati.

Annonser

En arbetsdag

juli 30, 2009

Jag vaknar med ett ryck. Mobilen ligger bredvid sängen och alarmsignalen skriker i mina öron. Klockan är halv sex. Solen lyser upp lägenheten, jag drar sällan ner persiennerna. Utanför fönstret hörs en tunnelbana åka iväg. Jag snoozar alarmet av dålig vana några gånger men till slut så tvingar jag mig upp ur sängen. Kläderna ligger i en hög på golvet och jag klär på mig snabbt, ingen idé att leta reda på nåt nytt. Ska bara till jobbet.
Går in i köket trots att jag vet att jag glömde köpa bröd dagen innan, eller snarare så orkade jag inte. Funderar ett slag om jag ska koka kaffe men tittar på klockan och ser att jag inte hinner. Bussen går om tjugo minuter. Jag borde diska när jag kommer hem tänker jag, men vet att det inte kommer bli av. Inte idag, imorgon kanske.

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

Adjö kära grottekvarn!

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

You have to study and get organized…or you could steal stuff

april 21, 2009

Under den senaste bloggdebatten på Konfliktportalen (som handlade om relationen mellan beståndsdelarna i devisen ”studera, organisera, agera”)  var det något vi glömde. Det talades mycket om vikten av att studera för att kunna förstå sig på kapitalismen och även förståelsen som kommer av sig själv i och med att du lever ditt liv som lönearbetare. Det konstaterades om och om igen att vi var tvungna att studera och att de minst lika värdefulla erfarenheterna som vår vardag också behövdes för att till fullo kunna… ja vadå?

Hittills har vi ju i princip endast talat om att studera. Det hette ju studera, organisera och agera eller hur?

Även om det var jag som först tog upp problemet med att inte alla (inte ens socialister!) orkar plugga teori så inser jag nu att det kanske inte är det största problemet vi har. För visst, det ÄR ett problem om inte ens socialister pallar fördjupa sina kunskaper. Men ett större problem är i så fall att så få tar steget och organiserar sig. Eller kanske för att arbetarklassen och ”vänstern” organiserar sig i olika saker.

”Vänstern” består av en stor mångfald av grupper i varierande storlek som antingen samlar kunskap (studerar), samlar medlemmar/namn/röster (organiserar) eller skriver pressmeddelanden om tuffa aktioner de utfört (agerar).

Jag tror de flesta av oss är överrens om att marx-läsning, affischeringar, fönsterkrossning eller ens namnlistor(!) kommer skapa det klasslösa samhället. Men på tal om Rättvisepartiet Socialisterna. Vad är det som skiljer dom från någon annan grupp till vänster om vänsterpartiet?

Bespara mig kommentarerna om att de bara väntar på ishackan, är en sekt (som om de vore ensamma med det, eh?), är tokgalna entrister och skitjobbiga för att de ska sälja fula pins på varenda demonstration.

En sak. Deras medlemmar är alla aktiva i facket.

Men hallå! Jääättemånga autonoma är ju med i den syndikalistiska rörelsen ju! LS är ju fullt av dom!

Verkligen? Tills alldeles nyligen så var runt 10% av SUF Stockholm (30% om man bara räknar såna som gått ur gymnasiet, men inte läser på högskola) med i facket. En i LS, två i IF Metall och en i Seko. Nyligen bildade vi ett fackligt utskott och sen dess har tre medlemmar till gått med i LS, två av dom för att jag gav dem en medlemsansökan i handen och satt med när de skrev på och en på eget bevåg.

För när den frihetliga vänstern (eller den autonoma rörelsen eller vad man nu ska kalla den) talar om arbetsplatskamp blir det hur som helst oftast som i amerikanska teveprogram. Industriarbetaren Homer Simpson maskar och de sjukhusanställda karaktärerna i Scrubs…

Facket är inte ens med i bilden! Visst så finns det skillnader och strömmningar inom alla rörelser. Jag vet att det i vissa grupper ofta är ett hett ämne om man ska vara organiserad i LS eller ett LO-förbund. Likaså vet jag att vissa tycker att facket har spelat ut sin roll, och den kritiken slår mot syndikalisterna också.

Själv så dröjde det länge innan jag gick med i facket. Jag började arbeta direkt efter gymnasiet och gick med i SUF ungefär samtidigt. Ändå dröjde det fyra år innan jag gick med i facket. Till skillnad från studier så handlade det inte om att jag inte orkade. Jag gjorde min beskärda del av facklig aktivism under flera konflikter, främst syndikalistiska stridsåtgärder (som kräver mer jobb) men även solidaritetshandlingar för Sekos tunnelbaneförare (som de själva gjort tummen upp för).

Och eftersom jag har varit organiserad i den radikala vänstern sen gymnasiet så har jag svårt att inte  se det hela ur det perspektivet. Patrik skriver i en kommentar här nedanför att jag inte kan dra några slutsatser av SUF Stockholm, eftersom det bara är en grupp. Han har såklart rätt! Och jag skulle vara den första att jubla om någon försäkrade mig om att av de som är organiserade i Stockholms mångfasseterade radikala rörelse är fackmedlemmar. Men jag tror tyvärr att jag har rätt.

Många av dessa socialister säger visserligen att de är emot LO men varför då hålla sig borta från LS? Det är ju på arbetsplatsen som klasskampen i första hand förs! Visst kan man föra klasskamp på jobbet utanför facket. Men det är ju knappast folkrörelselinjen som förespråkas som ersättning.

Var det därför intervjun med en SEKO-ansluten autonom i senaste numret av Direkt Aktion (#56 – Kris) fick så starka reaktioner?

Inte för att den porträtterar en aktivist som engagerat sig i ett LO-förbund utan för att han organiserat sig med sina arbetskamrater i huvudtaget?

Det har ju trots allt blivit bättre. Av mina tre första år i SUF så hade jag inga klubbkamrater som även var med i facket. Nu är det inte så länge. Jag ser många aktivister som jag känner igen från andra sammanhang när Stockholms olika LS utlyser blockader och liknande. Men hur många av dem som kommer då är med i facket, egentligen?

Låt mig dra en talande anekdot från några år tillbaka. En ungsyndikalist arbetade på fiket som ligger på gatuplan i SAC-huset. En dag så berättade han för en annan SUF-medlem att han hade fått sparken. Chefen hade sagt att han inte behövde komma tillbaka imorgon. Ingen förklaring hade getts och inte större gräl hade lett fram till det hela. SUF-medlemmen var helt enkelt en anställd som var lite obekväm (ett bra betyg för en socialist!). Den andre klubbmedlemmen, som även var med i LS, uppmanade givetvis den nyss arbetslöse med att gå med i facket och kräva ersättning. Man kan inte sparka folk med kontrakt hur som helst. Dessutom var han ju medlem i SUF och där fanns ju folk nog att bemanna blockadkedjor och ha flygbladsutdelningar utanför kaféet dygnet runt om så krävdes!

Svaret han fick var ett: ”Va? Går det?”

Det är klart det går, fick han tillbaka. Kaféet hyr ju till och med lokaler av centralorganisationen, facket lägger fram dina krav och sen får de helt enkelt gå med på dom!

Men han gick aldrig med i facket och kaféet är fortfarande en svinig arbetsgivare utan kollektivavtal eller schyssta villkor.

Detta trots att han själv deltagit i många, av LS varslade, blockader!

Så snälla, prove me wrong, berätta om de hundratals fackmedlemmar som gömmer sig i de autonoma leden och jag svär jag ska göra avbön för det här inlägget. Tyvärr tror jag att jag kommer bli besviken

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Vad är det för debatt jag jiddrar om i början? Jo du…

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel), Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans), Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United, Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar), A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel), Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet), All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan), Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger/Dom Ljuger), Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan), Handlingens propaganda och pedagogik (Planekonomen/Vardagspussel), Så ödmjukt jag kan (Kim Müller), Socialistisk folkbildning – eskapist eller aktivist? (Loke/Kristoffer Ejnermark), Bloggdebatter och intellektuell ärlighet (Jesper/redundans), Hur landet ligger (Wot/Dom Ljuger), Santa is a bitch ass (Di Moda/Lutte des Classes)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Mer från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, totalavloning skriver Total Avlöning 21/4/09 Hamnarbetarna., slutstadium skriver Inför Kulturveckan, tusenpekpinnar skriver katharsis/diarré, Vida Latina skriver Aprildag i Villa de Leyva, Colombia

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious

april 17, 2009

För ett tag sen så anklagades jag av en kamrat för att ”jämt tala om mitt jobb”. Jag tog väldigt illa upp. Främst för att han fick medhåll från en person som står mig mycket närmare men också för att jag tyckte kritiken var missriktad. Visserligen handlade det inte om att jag snackade om jobbet i allmänhet, utan att jag ofta tog min egen situation på min arbetsplats som exempel i politiska diskussioner.

Men vadå? Om man inte utgår från sin egen situation, vems ska man då utgå ifrån? Ska man lalla på om arbetarnas befrielse från sitt elfenbenstorn som de revolutionära överklassarna från förrförra seklet? Ja, det vore i och för sig ganska trevligt. Fast nu är det ju tyvärr så att jag och de flesta av mina vänner inte har det valet. Vi är helt enkelt fast i vår vardag. Eller för att uttrycka det som Cornelius Castoriadis;

“För arbetarna är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem”.

Nu skulle säkert samma kritiker vilja påpeka att det är alldeles tossigt att ha läst Castoradis bok om hur ekonomin i ett socialistiskt samhälle skulle kunna fungera utan att ens öppnat pärmarna till första bandet av Kapitalet av Karl Marx. Och jag ger honom rätt.

Det är jättetossigt!

Studier är jävligt viktigt. Och jag applåderar de socialister som orkar att gå på varje studiecirkel, läsa flera vänsterinriktade högskolekurser på sidan av, åka på konferenser, läsa tonvis med böcker privat och dyka ner i diskussioner kring djupa teoretiska texter på internetforum.

Speciellt om de samtidigt hinner med att göra andra saker som att umgås med vänner och sköta om sig själv och sitt hem.

Plan sa i samband med där här något i stil med: ”Vadå snackar jämnt om sitt jobb? Vad ska vi annars prata om? Vi är ju där jämt!”

Jag spenderar majoriteten av mitt dygn av att vara på, förbereda mig för eller vila upp mig inför arbetet. Anledningen till att jag inte orkar gå på studiecirklar i marxistisk teori eller t.ex. skriva inlägg här på Vardagspussel varje dag efter jobbet är inte för att jag inte vill det. Utan för att jag inte orkar! När jag kommer hem så vill jag äta mat, titta på Scrubs och se bilderna från festen i helgen.

Men om jag då som organiserad socialist inte pallar fördjupa min kunskaper, hur ska då den stora majoriteten av arbetarna orka med det? Vänsterns problem är dock inte att det läggs för mycket vikt på att studera, eller för lite för den delen. Problemet är att parollen ”studera, organisera, agera” styckas upp. Några grupper pluggar, andra samlar medlemmar eller röster och vissa låter handlingen ersätta orden. Visst finns det grupper och organisationer som gör två av tre, men vi får gå tillbaka till första halvan av 1900-talet och arbetarrörelsens barndom för att hitta exempel som tar till vara både vikten av att studera, organisera och agera.

Vad tjänar det till att en liten grupp blir experter i marxistisk teori, har läst de flesta filosofer som namedroppas i Hardts och Negris Imperiet och kan tala akademiska flytande om de inte sprider sin kunskap vidare? Kunskapsutjämning är det som studier ska handla om. Och med det menas inte att sucka högt när man anser att någon annans politiska analys är för grund och peka på en stor hög av böcker som först måste läsas för att denna person ska få uttala sig igen.

Det är här det blir svårt. Att tala så att folk förstår är inte det samma som att prata som att folk vore dumma, även om många verkar tro det. På ena sidan har vi de som kokar ner socialismen till banala paroller och slagord som inte säger någonting och på andra sidan har vi dem som vill skriva arbetarklassen på näsan och förklara varför de vantrivs i sin vardag genom att säga supercalifragilisticexpialidocious och dociousaliexpilisticfragicalirupus om och om igen till leda.

Supercalifragilisticexpialidocious? Ett av det längsta orden i det engelska språket.

Ja ni vet, som Mary Poppins sjunger:

Det är ett ord som, enligt Mary Poppins, kan användas för att både förklara något ”som det inte finns något ord för” och dessutom gör så att du låter mycket bildad.

I den betydelsen så är det knappast en komplimang att anse att det är så det låter när den bildade vänstern talar. De har orden som beskriver problemen men ingen förstår vad de menar eftersom orden är så krångliga!

Men det finns en annan sida av ordet. Och den är positiv!

Den exakta betydelsen av de olika delarna, översatt till svenska, är nämligen;

”Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar”

Därav det här titeln på det här inlägget. Arbetarklassen gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar. Arbetare är inte dumma i huvudet och inkapabla att göra något åt sin situation, det har bevisats om och om igen i historien. Men för att göra revolution hjälper det inte att veta att ägg måste knäckas för att göra en omelett. Du behöver stekpannan och kunskapen om hur du ska tillaga den också.

Kunskaperna som vänstern och dess teoretiker besitter kan, nej måste, alltså användas för att utbilda arbetarklassen! Men det kommer inte gå genom att knacka dörr och ge folk en boklista. Kunskaperna måste till att börja med användas för att bryta ner liberalernas hegemoni och totala dominans över problemformuleringarna. Dagens Konflikt är ett steg i rätt riktning för detta, precis som föreläsningarna i Kapitalet (inga förkunskaper krävs) på Stockholms Universitet är ett bra exempel på kunskapsutjämning inom vänstern.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs mer: Forever United, Andrea Doria, Stockholmspunk, Total Avlöning, Redundans, Björnbrum, Fragment, Kim Müller, Johan Frick, Slutstadium, Guldfiske, Systemfel, Salka, Jordränta, Acidtrunk feat. Oman, Marcusen, Dom Ljuger, Fitt Force Five, Lutte des Classes

Akademisk byråkrati

februari 5, 2009

Jag behövde träna mig inför mina, förhoppningsvis, framtida lärarstudier.

Jag ville inte göra om samma misstag som förra gången och hoppa på en utbildning utan att vara beredd på hur det går till. Jag ville inte heller gå från tryggheten (nåja) i att ha ett fast jobb och slänga bort studiebidraget jag har rätt till på nån enstaka kurs.

Därför så sökte jag till en kvällskurs, och kom in. Jag hinner precis från jobbet till skolan om jag jobbar sena skiftet och både kursen och kurskamraterna verkar intressanta och roliga. Visst, så här långt verkar allt finemang.

Men såklart. Jag måste ju betala kåravgift och få ett passerkort också.

– Självklart! När kan jag göra det?

– På dagtid…

Ja, jag som trodde att själva anledningen till att det finns kvällskurser är för att folk som arbetar ska kunna studera ändå? Jag hade tydligen fel. Men det är lungt, kåravgift kan betalas över internet. Ja så bra då, men för att registrera mig på kursen måste kvittot skrivas ut (på vilken skrivare då? Jag har ingen) och tas med till skolan, på dagtid. Där kan jag även fotografera mig och ansöka om ett passerkort, på dagtid. Det kortet måste jag ha för att komma in i skolan på kvällar, låna datorer, låna böcker osv.

Inte bara måste jag alltså ta ledigt en dag för att fixa allt det här utan två dagar. Ett ombud får nämligen inte ens hämta ut passerkortet när det är klart! Ah men kom igen!

Men jag får väl lösa det på något sätt.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Läs: Forever United och Acidtrunk feat. Oman om de rasistiska poliserna i Malmö

Missa inte heller Kim Müller, Redundans, Jeanette Stojic och Lutte des Classes