Posts Tagged ‘CSN’

Det finns inga gratis luncher

augusti 8, 2009

Den här sommaren har varit en svältsommar. Jag är en sån som väljer mackan för 40 kr utan extra pålägg istället för mackan med pålägg för 47, en sån som aldrig impulshandlar choklad på pressbyrån. Därför hade jag lite pengar när sommaren började, trots att jag levt enbart på CSN under året. Det tillsammans med skatteåterbäringen var tillräckligt för att jag skulle försöka låta bli att jobba i sommar. Man tappade ju ändå helt arbetslusten med den gigantiska arbetslösheten.

En helt arbetsfri sommar verkade oerhört lockande: jag skulle hinna träffa vänner och göra all den där musiken som jag slipper annars! Jag lade upp min ekonomi dag för dag i MS Excel och såg till att allt skulle gå ihop. Till en början såg det bra ut: jag kunde sätta av 100 kr om dan, och med mina matlagningsskills + att jag varken dricker eller röker så borde det gå bra.

Mitt första oduktiga beslut var att köpa ett par hörlurar i början av sommaren, något som visade sig senare. Jag tänkte mig att jag skulle kunna göra musik så mycket bättre med ett par hörlurar. Mina matkostnader annars sträckte sig till grönsaker, tomatkonserver m.m. Jag missbedömde verkligen både mitt musikskapande och mig själv – hur kul är det att sitta inne en hel sommar? Och vem kan behålla inspirationen i en sunkig lägenhet i 30 graders värme? Jag var tvungen att ta mig ut ibland.

Det här med konsumtionshysteri är missförstått – anledningen till att du måste shoppa så mycket är kanske främst att det präglar sättet att träffa människor i en stad. Du är tvingad att resa med kollektivtrafiken om du inte vill ägna halva dagen åt svettiga cykelturer eller stanna i din förort. Det finns få ställen att bekvämt sitta ner och prata, särskilt när det blivit mörkt och kallt, som inte kostar pengar. Vill du ha en bit mat, så kan du lita på att det kommer svida rejält i plånboken. Allt handlar om monopol – du är inte helt, men nästan tvungen att gå med på stadens regler. Visst kunde vi träffas i parker, snatta mat, planka in till stan eller hitta på saker hemma, men det sociala livet kan inte böjas och bändas hur som helst. Nån gång kommer det börja kosta pengar, t.o.m. för en snåljåp.

Jag fick göra om min budget i MS Excel ett par gånger: min dagskassa krympte från 100 till 40 kr. Redan i början av sommaren insåg jag att jag skulle behöva jobb trots allt. Inte förrän sent i juli dök jobbet upp, innan dess hade jag levt på nudlar och pasta, en eller två måltider om dan.

Mitt fall berodde på omöjligheten i att vilja ha ett liv och att upprätthålla det samtidigt. Alla som försökt ”ha ett liv” förstår vad jag menar, det handlar inte bara om ungas livsstil utan om allas sätt att leva. Att man behöver ha något i sitt liv förutom arbetet, förutom maten och sömnen. Oavsett om det rör sig om en platt-tv eller ett krogbesök eller dyra kläder: vare sig vi är fattiga eller rika så backar vi inte från det som får oss att känna oss levande. Det är därför unga tar extrajobb, skaffar sms-lån eller snattar, och låt oss inse att det är fullständigt vettigt. Vem har inte längtan efter ett eget liv?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Saabs nedläggning och flytt till Ryssland?, Jinge skriver Rysk Maffia bakom Koenigsegg?, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet., autonomak skriver Ett praktexempel på feministiskt självförsvar!, Kristoffer Ejnermark skriver Kultur i bygda

Akademisk byråkrati

februari 5, 2009

Jag behövde träna mig inför mina, förhoppningsvis, framtida lärarstudier.

Jag ville inte göra om samma misstag som förra gången och hoppa på en utbildning utan att vara beredd på hur det går till. Jag ville inte heller gå från tryggheten (nåja) i att ha ett fast jobb och slänga bort studiebidraget jag har rätt till på nån enstaka kurs.

Därför så sökte jag till en kvällskurs, och kom in. Jag hinner precis från jobbet till skolan om jag jobbar sena skiftet och både kursen och kurskamraterna verkar intressanta och roliga. Visst, så här långt verkar allt finemang.

Men såklart. Jag måste ju betala kåravgift och få ett passerkort också.

– Självklart! När kan jag göra det?

– På dagtid…

Ja, jag som trodde att själva anledningen till att det finns kvällskurser är för att folk som arbetar ska kunna studera ändå? Jag hade tydligen fel. Men det är lungt, kåravgift kan betalas över internet. Ja så bra då, men för att registrera mig på kursen måste kvittot skrivas ut (på vilken skrivare då? Jag har ingen) och tas med till skolan, på dagtid. Där kan jag även fotografera mig och ansöka om ett passerkort, på dagtid. Det kortet måste jag ha för att komma in i skolan på kvällar, låna datorer, låna böcker osv.

Inte bara måste jag alltså ta ledigt en dag för att fixa allt det här utan två dagar. Ett ombud får nämligen inte ens hämta ut passerkortet när det är klart! Ah men kom igen!

Men jag får väl lösa det på något sätt.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Läs: Forever United och Acidtrunk feat. Oman om de rasistiska poliserna i Malmö

Missa inte heller Kim Müller, Redundans, Jeanette Stojic och Lutte des Classes

Osäkerheten i mediabranschen

januari 22, 2009

Gästskribent:

I tider av varsel och kriser drabbas inte bara LO-kollektivet. Jag har just fått veta att företaget som jag jobbat åt sen i somras ska ta in en praktikant till i vår och att mina tjänster därför inte längre är önskvärda.

Jag jobbar inom tv-branchen. Det låter rätt glassigt och det är det också ibland. Hänga med kändisar, lyxiga gratisfester efter varje avslutat projekt osv. Men vardagen för oss på golvet i tv-fabriken ser inte riktigt ut så.

Efter ungefär ett års arbetslöshet efter gymnasiet så flyttade jag från norrland till Stockholm för att läsa videoproduktion i ett år på en folkhögskola. När det var färdigt så jobbade jag en sommar som telefonförsäljare, sen läste jag lite olika kurser på komvux bara för att kunna ta studielån att försörja mig på innan jag genom en kompis fick mitt första jobb på ett produktionsbolag. Han ringde en dag och sa att hans chef hade bett honom fixa en till loggare så fort han bara kunde. Jag blev förstås skitpepp på att slippa komvux och äntligen ”få in en fot i branschen”. Nästa dag åkte jag dit och fick träffa projektledaren som sa att jag skulle få jobba hela hösten och börja på en gång om jag ville. Jag skulle jobba nätter med att tanka in band i datorer. Jag tog det på en gång, lönen låg på 13 000kr/månad före skatt. När jag hade jobbat en vecka ringde projektledaren och sa att de inte hade mer jobb till mig, ”det hade löst sig ändå” och det stod tydligen i mitt kontrakt att de kunde säga upp mig när de ville. Så var jag arbetslös igen.

Efter ca två månader på alfa-kassa (typ 5000/månad) fick jag jobb på ett annat bolag. Ingångslön på 12 000kr som skulle öka till 13 000 efter 3 månader. Där jobbade jag i ca 8 månader innan jag via lite arbetslöshet och några småjobb fick jobb på det bolag som jag jobbar på nu. Och nu väntar alltså arbetslösheten igen.

Det speciella med tv-branschen är (förutom att våra julfester är så lyxiga att man nästan känner sig obekväm i situationen, man passar liksom inte in på lyxkrogar som norrländsk arbetarunge) att det inte finns något fackförbund speciellt för oss som jobbar där. Jag har under min tid i branchen inte stött på en enda fackansluten arbetare (förutom en LS-ansluten programledare som mest verkade se det som en accessoar att vara lite rebellisk och vara med i ett radikalt fackförbund).

Detta leder till att våra arbetsförhållanden och vilkor inte är de allra bästa. De enda som är fast anställda är de allra högsta cheferna, alla andra har projektanställningar på högst 3 månader. OB-ersättning finns inte trots att många jobbar endast nätter. Vi jobbar oftast på nån typ av ackord, ”de här banden SKA vara klara tills på söndag” får man höra och då är det bara att jobba på tills allt är klart. Tolvtimmarsdagar är därför inte ovanligt. Lönerna för oss ”där nere” ligger mellan 11 000 och 15 000 före skatt och duger inte det så finns det massor av praktikanter från diverse flashiga utbildningar som kan jobba gratis ”för att få in en fot i branchen och skaffa sig kontakter”. Eftersom även projektledare och producenter hoppar runt ganska friskt mellan bolagen så är det dessutom dödsdömt att försöka organisera sig, det sprids snabbt i hela branchen att du är besvärlig och sen kan du se dig i himlen efter ett nytt jobb. Istället gäller det att smöra så mycket man orkar och alltid ställa upp på allting så att man blir så omtyckt av projektledarna att de ringer en nästa gång de behöver sätta ihop ett team till en produktion.

Nu väntar som sagt arbetslösheten på mig och jag funderar på om det är värt det att jobba kvar i denna bransch. Samtidigt har jag ju utbildat mig till detta av en anlednig, att kanske en dag nån gång i framtiden få göra en egen film. Än så länge är den drömmen större än klumpen i magen som växer varje gång projektanställningen börjar löpa ut eller räkningen från CSN ska betalas och man funderar på om man kanske få gå i trasiga byxor en månad till.

/Bulle

(Vardagspussel tackar och bockar för gästkrönikan och hoppas på fler)

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa