Posts Tagged ‘Förskolelärare’

Håll organiseringen till organisationen, tack!

juli 27, 2009

Jag tänker från och med idag inte blogga för den teoretiskt intresserade vänsterläsaren, utan för folk med fackligt och politiskt intresse från en blivande förskolelärares perspektiv. Det passar också bättre in på den här bloggen och är mycket mer intressant att läsa för de flesta av mina vänner (samt de flesta andra)!

Det handlar inte om att jag vill sluta tänka på orsakerna till den här världens problem eller att jag slutar organisera politiskt och tänka runt det. Det handlar om vad jag vill med mitt skrivande och hur jag bäst ger utlopp för det. Från och med nu kommer mina texter om organisering att kunna avnjutas av unga, nyblivna organiserade socialister genom tidningsartiklar, studiecirkelmaterial och inlägg på internforum. Där gör de bäst nytta och jag utvecklar min förmåga till att skriva enkelt och pedagogiskt om svåra saker, istället för att stapla akademiska begrepp. Mina mer allmänpolitiska texter kanske istället kommer synas om jag släpper ifrån mig en enstaka debattartikel eller på ett tal på ett torg någonstans. Min musik, mina tankar, mitt liv, min kreativitet, mina svårigheter, praktiska och direkta erfarenheter och politiska ämnen som berör fler än mina närmaste kamrater kommer ni kunna läsa på bloggen, där de hör hemma!

När jag bloggar vill jag mest skriva om mitt eget liv, också sånt som faktiskt är positivt med det fast jag nästan alltid är trött och allt går fel. Kolla t.ex. in min myspace på www.myspace.com/fractionofbp eller www.soundcloud.com/1b4p3m. Att sitta framför datorn och göra låtar och faktiskt få det att fungera och njuta av sin egen musik är underbart! Att stå framför en dansande publik med två skivspelare och ett gigantiskt ljudsystem ännu bättre. Det är sånt som gör det mesta värt att uthärda, och jag inbillar mig att kreativitet ger folk styrkan att orka så mycket mer – vi måste försöka ha något liv kvar i oss för att kunna leva i bättre tider.

Och för fler bloggar som skrivs ur ett vardagsperspektiv, se det här inlägget av Kim Müller!

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Ett antikt sätt att se på kunskap, Jinge skriver Detta är historien om en plats kallad Muslandet, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Kaj Raving skriver Svar till Bodil Johansson (c), Björn Nilsson skriver Off with their heads!

Annonser

Arbeta, studera, agitera och skjuta gevär

februari 1, 2009

Jag har börjat på en kvällskurs på högskolan. Den börjar precis så att jag hinner skynda mig dit om jag arbetar det senare dagskiftet.

Kursen verkar lite mer anvancerad än jag förväntade mig. Men jag har bestämt mig att klara av det.

Trots det så pendlar jag mellan att tycka det var en bra idé och att tycka att jag tagit vatten över huvudet. Men om jag någonsin ska palla att utbilda mig till lärare så måste jag hårdträna mig på akademiska, högskolebyråkrati och pluggande. Jag har försökt mig på det förut. Men den gången gick det inte. Var totalt oförbredd på hela grejen. Vet inte om det var en kulturkrock eller om jag helt enkelt inte trodde det skulle vara så svårt och dyrt att studera. Men varken morsan eller farsan har läst högre än gymnasiet. Fan, mamma gick inte ens där.

Det gick ju bra för dom ändå. Och jag ska definitivt studera säger dom, måste bli nåt.

Jag håller med och var ganska stolt när jag ringde morsan och berättade om kvällskursen och för att se hur hon mådde. Hon hade åkt in till akuten några dagar tidigare. Vi trodde det var hjärtat med det var inte så allvarligt, blodtrycket bara. Men hjärtat hamnade, som ni kanske förstår, i halsgropen när pappa ringde dagen efter. Morfar dog av en hjärtinfarkt när jag var ung, så såklart man var orolig.

Det där med mamma tillsammans varslet och värken i handleden gjorde att jag inte var särskilt superglad på introduktionsträffen förra veckan. Men vad ska man göra? Ännu har jag inte fått någon vinterdepression som förra hösten i alla fall. Så det här ska nog gå, trots allt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att lägga ner alla ambitioner att hinna med någon annan regelbundna aktiviteter utanför arbetet förutom just studierna, skytteklubben och mitt politiska engagemang. Studiecirklarna, boxningen och andra projekt jag hoppat på, eller åtminstonde tänkt hoppa på, tillsammans med vänner får läggas på is.

Mitt liv ska struktureras upp! Alla viktiga papper som ligger på hög här hemma ska sorteras. Böcker och prylar här hemma ska tillbaka på sina rätta platser och inte ligga lite här och där. Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv och mina närmaste. Jag ska inte skjuta upp saker jag lovat andra att göra.

Jag tog inga nyårslöften i år. Lika bra det, för frågan är om jag kommer hålla alla krav på mig själv jag ställer här ovan.

Men jag ska i alla fall försöka. Vintern är snart över och jag känner redan våren komma.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Grannen har börjat blogga! Så glöm inte att kolla in Lutte des Classes. Den enda anarkistiska modebloggen jag känner till!

Eller så kan ni kan läsa var Vardagspusselskribenten Snatterskan har för sig på hennes egna blogg här: ”Klipp er och skaffa ett jobb!

Nytt på Konfliktbloggarna: Redundans, Acidtrunk feat. Oman (Missa för guds skull inte artikelserien om den palestinska vänstern! Del 1, 2, 3, 4 och 5), Autonoma Kärnan, Johan Frick och Den Udda Vinkeln

Kul grej. Islänningarna lyckades fälla den sittande regeringen. ”Ingen revolution skall göras till hälften” Vi vägrar betala er kris!

Ta fajten för pedagogisk lunch

november 11, 2008

Jag har skrivit om det förut, pedagogiska luncher. I den stadsdelsförvaltning jag arbetade så hade vi det inte. Där min morsa jobbar har dom det.

Jag gläds åt att läsa att förskolelärararna och barnskötarna på Södermalm nu äntligen gör uppror mot höjningen från 5 till 40 kr för lunchen. Att i huvudtaget betala för lunchen på en förskola är helt sjukt. Lunchen är arbetstid. Du hinner alldrig äta upp, eller åtminstonde inte äta dig mätt. Barn ska ha hjälp, du kanske får gå iväg med de första barnen som blir klara och måste stressa i dig din mat efter du sett till att alla ungar fått nåt, det ska diskas, städas och torkas. Hoppsan! Där nös en liten en i din mat och en annan hostade ut lite makaroner på din tallrik.

Det är inte okej att betala för att äta under arbetstid.

Det här är självklart inte bra. Måltiden är en av de viktigaste pedagogiska situationerna vi har. Vi ska ju vara förebilder och lära barnen att prova nya saker och äta rätt. Men vi kan inte bara tyst acceptera alla försämringar hela tiden, säger [Elisabet Nyléus till DN].

Vissa fattar ju inte det utan tycker att man ska ställa yrkesgrupper mot varandra. Såna människor förtjänar ett hederligt kokt stryk. Jag har vänner inom både äldreomsorg och barnomsorg och nog vet de om att deras yrken och de själva har mycket gemensamt.

Bloggat om upproret: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Media: DN1, DN2, DN3, DN4

LÄS! (gör det bara):

Forever United och Dom Ljuger

Nya tider, hårda tider (update)

oktober 9, 2007

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg – fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen

Det sjukskrivs för lite

augusti 11, 2007

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar ”…har sjukskrivt av slentrian”.

”Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga ”krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: ”Så här länge får du vara sjukskriven”


Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.