Posts Tagged ‘är’

Arbetsbefrielsens första dag

augusti 10, 2009

Det är tyst.

Tystheten är det som ter sig så bestämt annorlunda från vardagens alla oljud hemma i stan. En stillsam vind smeker träden och någon insekt surrar till när den lämnar en blomma i jakt efter en ny.

Jag befinner mig uppe i västerbotten hos mina farföräldrar. På somrarna bor de i släktens gamla soldattorp utanför staden där de har sin lägenhet.
Det är första dagen på min dryga arbetsbefriade månad innan jag ska befinna mig på högskolan för att delta i uppropet till lärarutbildningen.

Jag suckar och lägger ner pocketromanen jag köpte på flygplatsen och viftar slött bort en fluga från mina bara fötter. Sen min sista arbetsdag i fredags har jag haft på mig skjorta och kostymbyxor. På lördagen bar jag min kavaj. Som jag tidigare bara använt på i majtåget och på en arbetskamrats bröllop. Likaså var jag finklädd för min resa från Stockholm hit upp.
Nu har jag bytt om. Knäbyxor och en randig t-shirt får duga under den norrländska solen.

Jag ser ut över den äng som när jag var liten bar hö som grannbonden betalade en slant för att få ta hem till sina kor. Vid något tillfälle fick jag vara med och köra traktorn och vid ett annat så hjälpte jag till att skörda vetet på den mindre åkern bredvid.
Men det är länge sen nu. Det blev överskott på hö och när släkten till slut fick betala för att få ängen slagen så köpte farfar en stor gräsklippare man kunde åka runt på. Nu är ängen en enda stor gräsmatta.

Efter middag och kaffe så går jag runt lite på ängen och tittar bort mot platsen där det gamla båthuset stod. Rivet för några år sedan. Sen går jag fram till skogsbrynet och inspekterar den brädhög som tidigare var en liten lada. Jag och mina kusiner brukade skjuta luftgevär mot dess vägg. Bredvid högen med bråte så ser man spåren efter min och farfars arkeologiska utgrävning. Vi hann blottlägga tre grundstenar på någon gammal byggnad som tidigare legat alldeles bredvid den nu rivna ladan innan jag tröttnade.

Det är så tyst.
Jag upptäcker att jag nästan längtar till morgondagen då jag ska hoppa upp på gräsklipparen och ge mig ut på ängen för att tvinga naturen att anpassa sig till våra krav. 20 millimeter högt ska gräset vara, så är det bara.
Min första dag fri från arbete och jag ser redan fram emot att “göra ett handtag” . Jag har fått en snabb genomgång i vad min far förra veckan, när min familj var här, gjorde för arbeten på torpet och gäststugan. Taklister lagades och målades vita och verkstadsbordens väggar ströks med röd färg.

Jag dricker ett glas kallt vatten och sitter tyst tillsammans med min farmor och farfar. Vi ser alla tre ut över landskapet och solen står ännu högt på himlen. Den går ner först runt elva eller tolv på natten och inte ens riktigt helt då heller. Vattnet glittrar på sjön och där ute står två i en roddbåt och fiskar.

Vi talar lite om mina kusiner. En av pappas bröder bor kvar här uppe och jag har tre kusiner här. Två av dem ingifta. Den ena av dem ska tydligen vidareutbilda sig från sjuksköterska till ambulansförare. Vi pratar ett slag om sjukvården och om den otacksamhet som sjuksköterskor och undersköterskor möts av i allmänhet. Både i fråga om lön och respekt.

Vi äter vaniljglass med vildhallon och efter det så tackar jag för mig. Att äta gott och mycket och sedan bara sitta och läsa i solen en vanlig måndag är inget jag är van vid.
I gäststugan är det varmt och jag öppnar fönster och sätter in myggnät. Ihopvikta i linneskåpet ligger svarta tygstycken att hänga för när man ska sova. Ett måste under midnattssol.

Jag kollar kylen. En tillbringare av keramik fylld med juice, ett halvtomt mjölkpaket och några lättöl står där.
Jag går och lägger mig på soffan.
Fortfarande helt tyst.
Jag sneglar lite på korgen med tidningar. Serietidningarna däri har jag läst hundratals gånger. Istället letar jag lite bland en hög med kassetter. Hittar en som verkar intressant och trycker in den i den gamla kassettradion från Panasonic.

Ur högtalarna strömmar jazz. Duke Ellington.
Jag låter det avsluta min dag.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensan och Spriten, Dom Ljuger skriver Jag har inte heller råd, men löser det ändå, johan skriver Radikal skolkamp i Sverige, Anders_S skriver ETA – en rörelse som historien sprungit ifrån, Björn Nilsson skriver Jämförande råttologi, autonomak skriver Svar till kamrat Nilsson!, MJE skriver Sufferer’s Time – tortyr och demokrati.

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious

april 17, 2009

För ett tag sen så anklagades jag av en kamrat för att ”jämt tala om mitt jobb”. Jag tog väldigt illa upp. Främst för att han fick medhåll från en person som står mig mycket närmare men också för att jag tyckte kritiken var missriktad. Visserligen handlade det inte om att jag snackade om jobbet i allmänhet, utan att jag ofta tog min egen situation på min arbetsplats som exempel i politiska diskussioner.

Men vadå? Om man inte utgår från sin egen situation, vems ska man då utgå ifrån? Ska man lalla på om arbetarnas befrielse från sitt elfenbenstorn som de revolutionära överklassarna från förrförra seklet? Ja, det vore i och för sig ganska trevligt. Fast nu är det ju tyvärr så att jag och de flesta av mina vänner inte har det valet. Vi är helt enkelt fast i vår vardag. Eller för att uttrycka det som Cornelius Castoriadis;

“För arbetarna är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem”.

Nu skulle säkert samma kritiker vilja påpeka att det är alldeles tossigt att ha läst Castoradis bok om hur ekonomin i ett socialistiskt samhälle skulle kunna fungera utan att ens öppnat pärmarna till första bandet av Kapitalet av Karl Marx. Och jag ger honom rätt.

Det är jättetossigt!

Studier är jävligt viktigt. Och jag applåderar de socialister som orkar att gå på varje studiecirkel, läsa flera vänsterinriktade högskolekurser på sidan av, åka på konferenser, läsa tonvis med böcker privat och dyka ner i diskussioner kring djupa teoretiska texter på internetforum.

Speciellt om de samtidigt hinner med att göra andra saker som att umgås med vänner och sköta om sig själv och sitt hem.

Plan sa i samband med där här något i stil med: ”Vadå snackar jämnt om sitt jobb? Vad ska vi annars prata om? Vi är ju där jämt!”

Jag spenderar majoriteten av mitt dygn av att vara på, förbereda mig för eller vila upp mig inför arbetet. Anledningen till att jag inte orkar gå på studiecirklar i marxistisk teori eller t.ex. skriva inlägg här på Vardagspussel varje dag efter jobbet är inte för att jag inte vill det. Utan för att jag inte orkar! När jag kommer hem så vill jag äta mat, titta på Scrubs och se bilderna från festen i helgen.

Men om jag då som organiserad socialist inte pallar fördjupa min kunskaper, hur ska då den stora majoriteten av arbetarna orka med det? Vänsterns problem är dock inte att det läggs för mycket vikt på att studera, eller för lite för den delen. Problemet är att parollen ”studera, organisera, agera” styckas upp. Några grupper pluggar, andra samlar medlemmar eller röster och vissa låter handlingen ersätta orden. Visst finns det grupper och organisationer som gör två av tre, men vi får gå tillbaka till första halvan av 1900-talet och arbetarrörelsens barndom för att hitta exempel som tar till vara både vikten av att studera, organisera och agera.

Vad tjänar det till att en liten grupp blir experter i marxistisk teori, har läst de flesta filosofer som namedroppas i Hardts och Negris Imperiet och kan tala akademiska flytande om de inte sprider sin kunskap vidare? Kunskapsutjämning är det som studier ska handla om. Och med det menas inte att sucka högt när man anser att någon annans politiska analys är för grund och peka på en stor hög av böcker som först måste läsas för att denna person ska få uttala sig igen.

Det är här det blir svårt. Att tala så att folk förstår är inte det samma som att prata som att folk vore dumma, även om många verkar tro det. På ena sidan har vi de som kokar ner socialismen till banala paroller och slagord som inte säger någonting och på andra sidan har vi dem som vill skriva arbetarklassen på näsan och förklara varför de vantrivs i sin vardag genom att säga supercalifragilisticexpialidocious och dociousaliexpilisticfragicalirupus om och om igen till leda.

Supercalifragilisticexpialidocious? Ett av det längsta orden i det engelska språket.

Ja ni vet, som Mary Poppins sjunger:

Det är ett ord som, enligt Mary Poppins, kan användas för att både förklara något ”som det inte finns något ord för” och dessutom gör så att du låter mycket bildad.

I den betydelsen så är det knappast en komplimang att anse att det är så det låter när den bildade vänstern talar. De har orden som beskriver problemen men ingen förstår vad de menar eftersom orden är så krångliga!

Men det finns en annan sida av ordet. Och den är positiv!

Den exakta betydelsen av de olika delarna, översatt till svenska, är nämligen;

”Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar”

Därav det här titeln på det här inlägget. Arbetarklassen gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar. Arbetare är inte dumma i huvudet och inkapabla att göra något åt sin situation, det har bevisats om och om igen i historien. Men för att göra revolution hjälper det inte att veta att ägg måste knäckas för att göra en omelett. Du behöver stekpannan och kunskapen om hur du ska tillaga den också.

Kunskaperna som vänstern och dess teoretiker besitter kan, nej måste, alltså användas för att utbilda arbetarklassen! Men det kommer inte gå genom att knacka dörr och ge folk en boklista. Kunskaperna måste till att börja med användas för att bryta ner liberalernas hegemoni och totala dominans över problemformuleringarna. Dagens Konflikt är ett steg i rätt riktning för detta, precis som föreläsningarna i Kapitalet (inga förkunskaper krävs) på Stockholms Universitet är ett bra exempel på kunskapsutjämning inom vänstern.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs mer: Forever United, Andrea Doria, Stockholmspunk, Total Avlöning, Redundans, Björnbrum, Fragment, Kim Müller, Johan Frick, Slutstadium, Guldfiske, Systemfel, Salka, Jordränta, Acidtrunk feat. Oman, Marcusen, Dom Ljuger, Fitt Force Five, Lutte des Classes

Berättelsen om mannen som aldrig gick i pension

februari 23, 2009

Mitt fackombud på lagret kommer alltid massor av historier. Han är en rätt vettig vänstersosse men jäkligt långdragen, så man tröttnar på att prata med honom ganska fort.
Men den här historien var så sorgligt fin att jag kände att det var min plikt att föra vidare den.

Det var, såklart, på den gamla goda tiden. Innan företagets fabrik som huserade i samma lokaler las ner och verksamheten förlades på annan ort. Strax under tusen arbetare och minst lika många tjänstemän gick igenom grindarna varje morgon.

Vid en av maskinerna jobbade det en gammal gubbe. Maskinen var gammal, den enda av sin sort i fabriken, och en viktig del i produktionen. Men eftersom det var få som behärskade den så köpte företaget ingen ny. Det var billigare att låta gubben stå vid den än att beställa en som vem som helst kunde använda.

Men så kom då pensionen för den gamle mannen. Han avtackades av arbetskamrater och chefer och fick för sista gången stämpla ut.
En yngre arbetare fick ta över arbetet med den gammelmodiga maskinen. Men han klarade inte av det. Inte heller nästa anställd som fick försöka.
Företaget beställde först då en ny maskin som var modernare och enklare att använda. Men varför ska produktionen ligga nere så länge? Tänkte dom, och ringde gubben och frågade om han inte kunde vara så bussig och jobba ett par veckor till, han skulle få lite extra för det sa dom. Och gubben, som spenderat hela sitt vuxna liv inne i fabriken tackade ja.

Det gick några veckor, och sen så kom den nya maskinen. Den gamle tackades åter igen och gick ut ur grindarna.
Men på följande arbetsdag kom han ändå.
Han ville se hur det gick med den nya maskinen och hälsa på kamraterna och så vidare.
Nästa dag kom han igen, och nästa, och nästa…

Veckor blev till månader och måndader till år.
Det räknades ut att han varje dag kostade företaget 3000 kr, vilket var mycket på den tiden, i förlorad arbetstid när han gick runt i fabriken och ”störde arbetet” för de andra arbetarna.
Men ingen gjorde något, företaget vågade inte dra in hans passerkort och gjorde inte heller något annat för att hindra honom komma in på fabriksområdet.

Visst tyckte arbetskamraterna att han var stollig, men han gjorde ju inte en fluga förnär så de ryckte på axlarna och lät han hållas.
Han höll till inne eller runt fabriken till och med under industrisemestern när alla maskiner stod tysta och ingen annan var där.

Först nitton år senare slutade han gå in genom fabriksporten.
Han hade hittats död i sin lägenhet, strax över 90 år gammal…

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs också: Dagens Konflikt, Johan Frick, Autonoma Kärnan, Jordränta, Kim Müller, Redundans, Lutte des Classes

Vi är varslade om uppsägning. Finanskrisen: Now it’s personal

januari 13, 2009

Så kom det, varslet.

Företaget hävdar att de måste anpassa organisationen i spåren av finanskrisen. Fast för bara några månader sen så lät det annorlunda. Då var krisen ingenting som oroade ledningen. I alla fall var det så det lät när de talade med oss. Utplaningen av orderingången var väntad, sa man. Och vi nickade. Jo, vi hade varit på informationsmötena på våren innan, det kom vi ihåg att ni sa.

Men vad hände? Vi hade ju trots allt varit oroliga, men aldrig

En morgon så kallades vi till möte och fick det berättat för oss. Ett par arbetare skulle få gå, och ett litet större tal tjänstemän.

Inklusive visstidare och vikarier som pga varsel och anställningsstopp inte kommer bli förlängda blir siffran ett dussin arbetare och uppåt kanske 30 tjänstemän. Flera kommer gå i pension 2009 och sånt varslar företaget om långt i förväg. Tillsammans med de som pensioneras, sparkats och slutat under det gångna året, och inte ersatts, så kommer arbetsstyrkan minska rejält.

Med all sannolikhet kommer de trots det kräva att vi arbetar i samma tempo. Vår bonus ska egentligen vara rörlig, men är fast. Trots att, eller snarare antagligen för, bolaget håvat in miljarder extra i ren vinst tack vare vårt och våra kollegor på andra platsers hårda slit.

Vår fackklubb kommer, enligt vårt ombud, att sätta in ”hela artilleriet”. Vi tänker inte gå med på att arbetstempot höjs i takt med att arbetsstyrkan minskar. Personalcheferna är newbies allihopa. Medan våra förhandlare har varit med länge. De har förhoppningar om att kunna dämpa det hela. Kanske kan några tänka sig att gå i pension nåt år tidigare? Istället för sparken kanske någon kan få ledigt för studier? Är varslet ens realistiskt?

Jag har fått flera oroliga samtal från vänner som undrar om jag är en av de varslade. Till er som jag inte förklarat det för än så kan jag berätta att det inte funkar så. Företaget varslar ett antal. Det är under förhandlingarna mellan arbetsköparnas företrädare och arbetarnas organisationer som det beslutas om vilka individer som får gå. Då tar man t.ex. hänsyn till turordningslistan, men även många andra saker som t.ex var ”övertalighet” i företaget existerar (i styrelsen, säger jag). Men är man nyanställd så lider man i alla fall större risk att förlora jobbet. Jag och en kamrat var de senaste som blev tillsvidareanställda, så det bådar ju inte så gott.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hatar att jag inte är argare än jag är utan mer bitter och deppig. Jag hatar att företagets ägare drar in mer pengar varje dag än vad jag tjänar på ett år. Jag hatar att kapitalismens jävla kris fuckar upp det för oss vanliga arbetare. Jag hatar att vi måste betala för en kris vi inte skapat.

/Krastavac

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Glöm inte bort att hålla koll på SUF:s hemsida om krisen: http://suf.cc/krisen

Läs Jeanette Stojics blogg. Hon har också blivit varslad

Tidigare inlägg från mig om krisen och liknande:

”Krisen skrämmer oss” och ”Att gå utanför 80-talismen”

Vill ni se tråkiga länkar kan ni trycka här under:

(more…)

Decemberstressen och arbetarhänderna

december 31, 2008

Så var äntligen julstressen över för i år. Tiden då vardagspusslet för många är svårare än någonsin. På något sätt ska man hinna vara kvar på jobbet ända fram till dan före dan och ändå ha tid för julklappar, julbak och allt annat som hör julen till.

Visserligen gjorde krisen kapitalismen gav oss i tidig julklapp att vi höll i plånböckerna och snabbade på mellandagsrean. Men trots det så var det stressigt som vanligt. I alla fall för mig!
Den 22:a december stressade jag in till stan med en arbetskamrat och köpte alla klappar och den 23:e så tog jag det lugnt hemma efter jobbet innan jag åkte iväg för att fira julen hos familjen i deras lägenhet.

Ikväll ringer vi in det nya året. Ett riktigt ”skitår” säger ministern. Men allt är är inte lika pessimistisk. Visst kommer överklassen fortsätta göra tusentals arbetslösa och och sen ringa från sina privatjet och gnälla om miljarder kronor i krispaket. Och visst kommer matpriserna säkert gå upp igen.
Men från mörkret tåga vi mot ljuset. Kanske kan något nytt födas till medias domedagsprofetior och till ljudet av finansbörsernas ras?

En sak är i alla fall säker. Nyliberalismen är död och begravd

Men när vi nu lämnar det gamla bakom oss så vill jag dela med mig av en personlig anekdot från året som gått.

Det var under sensommaren och jag satt på en klippa tillsammans med en vacker flicka och tittade på färjorna som lämnade Slussen. Vinden var ljummen men regnmoln rörde sig allt närmare och jag drömde mig bort i de vackra båtar som passerade på vattnet nedanför oss.

Vi hade inte träffats så länge men diskret så fann sig våra händer varandra. Fingrarna lekte lätt med den andras på det där sättet som många säkert känner till.

Då utbrister flickan: ”Vilka arbetarhänder du har. Som min morfar!” Jag svarar att det har jag väl inte alls det och vi fortsätter prata om annat. Vi skiljs åt en timme senare, för då har regnet kommit. Vi fortsätte att träffas lite in på hösten men sen rann det ut i sanden.

Men hennes kommentar om mina händer brände sig fast. Det är inte så illa som min vän Ekens farsa som enligt honom själv har så grova händer efter ett liv i arbete så att de aldrig kan bli rena. Smutsen sitter fast i valkarna.

Men jag la tidigt märke till att huden på mina händer började bli hårdare. Jag var visserligen van att varje sommar komma tillbaka till skolan med lite tecken på hårt arbete. Speciellt när jag flyttade hemifrån och gärna jobbade några veckor extra på lagret. Under de två år jag hyrde ett rum i ett kollektiv tillsammans med min dåvarande flickvän så gav dessutom kampen med den vildvuxna trädgården mig extra blåsor på händerna.

Men runt ett och ett halvt år sedan, när jag jobbat på lagret längre än jag någonsin gjort som sommarjobbare så märkte jag att det var annorlunda. Jag trodde först jag bara var torr om händerna. Men när jag började se tydligt på båda händer att det var främst huden som användes i pekfingergreppet som hårdnat så förtstod jag att det inte bara var torrhet. Då jobbade jag främst på de arbetsstationer där man plockade eller packade många, men små saker. Nu när jag jobbar med fler tyngre artiklar, som motorer, tunga reservdelar i metall osv. så har huden börjat hårdna på andra ställen.

Jag blev faktiskt lite stött när det romantiska skimmret på klippen bröts av kommentarer om ”arbetarhänder”. Men jag ska inte heller undanhålla från er att jag senare samma vecka på fyllan retade en god vän och kontorsarbetare med att jag minsann var en riktig arbetare.

Tyvär är det ju så att yrkestolthet så ofta går ihop med dumheter som att inte bry sig om säkerhet eller som i det här fallet, skryt om nåt så tråkigt som att mina händer tar stryk av arbetet. Fast till mitt försvar måste väl sägas att det var en engångsföreteelse. För sen dess använder jag handskar oftare, trots att vissa arbetsmoment blir svårare då. Handskar skyddar också, för det mesta, mot alla små skärsår vi får av vassa metalldelar, kartonger och papper vi kommer i kontakt med på jobbet. Jag brukar skämta om att alla små läkande sår och ärr på mina händer står arbetet för medan rivsåren på armen är kattens förtjänst.

Men det är lustigt. För jag kunde inte ens föreställa mig som liten att jag någonsin skulle få lika grova eller utslitna händer som alla vuxna i min närhet verkade ha. Men nu har min handled gjort ont i en månad och jag hade bestämt mig att gå till läkaren med den om värken fortsatte. Som tur är så försvann det onda under julledigheten.

Men nu måste jag röja upp och städa inför gästerna som kommer hit för att börja värma upp inför nyårsafton ikväll. Förutsättningarna för ett lyckat farväl av det gångna året är stora med undantaget att jag är hostig som sjutton sen ett par dagar tillbaka. Men enligt en sjuksyster jag bodde ihop med förut så förlamar alkohol musklerna som gör det möjligt att hosta. Så ungefär som alvedon som inte botar men lindrar så får vi väl hoppas att jag kan ha trevligt ändå ikväll.

Gott nytt år på er alla vardagspusslare!

Läs mer: Kim Müller, Autonoma Kärnans nyårslöften, Vida Latina, Samhällsfeber, Redunans, Jesper NilssonDagens konflikt