Posts Tagged ‘facket’

Det bidde… en tumme!

augusti 10, 2009

Nu har jag fått jobb en vecka, jag kom till en förskola idag och får antagligen stanna veckan ut. Det började bra, är lugnt och skönt. Men så blev jag hemskickad tidigt och fick reda på att jag nu mer får ”sovmorgon” eftersom det är så lugnt och plötsligt är min arbetstid nere på halvtid under veckan, en halvering av min lön.
För ett ögonblick for en obehaglig tanke genom mitt huvud – tjänar jag så mycket på att arbeta?

Jag har inte råd med ett SL-kort, så det är uteslutet. Det skulle göra så att jag inte har råd med min hyra. Istället måste jag köpa remsa, och det är tre klipp á 11,25 kr styck (vuxenpris) fram och tillbaka. Alltså 67,50 kr bara för resan, varje dag. Min timlön är 100 kr i timmen, alltså måste jag arbeta i ungefär 40 minuter varje dag för att ens betala resan. En resa som faktiskt är helt nödvändig för att jag ska kunna genomföra mitt arbete, för min arbetsgivare. Det är något jag helt självklart förväntas betala, rent praktiskt är det inget annat än en lönesänkning, i det här fallet (halvtid) på ungefär 17 procent! (400-67,5=332,5 ; 332,5/400=0,83125 och 1-0,83125=0,16875 dvs. ca. 17 procent)

Ska vi dessutom räkna ut all tid som – faktiskt – går förlorad i själva resan så handlar det om totalt lite mer än två timmar per dag. Det är två timmar som jag faktiskt ställt till min arbetsgivares förfogande – jag kan inte göra vad jag vill under de timmarna utan måste just resa till jobbet. Det är – i mitt fall – obetalt arbete som annars skulle kostat arbetsgivaren 200 kr per dag. Ett bortfall på helt osannolika 60% från den inkomst vi hittills räknat fram! Och då räknar jag inte på all tid som jag gör mig i ordning för arbete, gångväg, marginaler p.g.a. den osäkra trafiken m.m. Ska vi räkna på det också så skulle jag gissa på att minst en timme till skulle försvinna där varje dag, men låt oss säga en halvtimme.

Man kan tycka vad man vill om att vi betalar för att jobba på det här rätt så omfattande sättet. Många skulle nog vid första tanken säga att det är självklart, att man måste betala för sig och att det är ”så det är”. Men låt oss slippa såna moralkakor för en gång skull, vi vet att det är ”så det är”. Gör din egen bedömning, men jag tror inte det är så få som känner med mig när jag säger att det är obetalt slit för en arbetsgivare som inte bryr sig ett dugg om hur du får din dag att gå ihop. Du har hela ansvaret för jobbet och utanför det, du tar all skit och du utför allt obetalt arbete.

Obetalt arbete som innebär att jag tjänar 332,50 kr brutto för totalt över 6,5 timmars arbete inklusive restid och förberedelser – när jag istället kunde tjänat 600 kr brutto! När den här tanken flög genom mitt huvud på vägen hem så kändes det i maggropen. Frågar du mig så är det stöld, och ju mindre du tjänar desto mer förlorar du procentuellt eftersom det här rör sig om fasta kostnader. Hur borgerliga partier kan klaga på skatter och tv-avgifter blir i kontrast så skrattretande, de har mage att bli upprörda av att deras feta löner naggas i kanten, medan det alltid varit en självklarhet att den osynliga stölden från de fattigaste fortsätter.

Gå med i planka.nu och börja fuskåk, de betalar dina böter om du åker fast. Uppmana alla du känner att skriva om det här. Prata med dina arbetskamrater, få igång en bra fackavdelning där ni tillsammans kan pressa upp era löner. Försök få igång människor omkring dig och organisera dig politiskt för att lära dig.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna

Annonser

Drömmen om den fackliga generationen

februari 24, 2009

Hösten 2007 hade den borgerliga regeringen suttit vid makten i ett år. Jag gick som så många andra i den stora demonstration som hölls i Stockholm mot högerpolitiken, anordnad Semptemberalliansen. Tillsammans med ett antal andra unga kamrater skanderade jag ”We are the facking generation!”. Jag vill minnas att jag gick bredvid en banderoll med texten ”There is power in a union”, som refererar till Billy Braggs kampsång från 1986.

Att utse sig själva till ”The facking generation” är en motreaktion på KDUs kampanj ”A non facking generation”. Jag hade svårt att inte bli full i garv när de unga Kristdemokraterna lanserade sin kampanj: misstänkliggörandet av facklig kamp har man väl hört förr (vi unga ska tydligen respektera alla människors ”rätt” att arbeta under dåliga arbetsvillkor) men KDU:arna lyckades dessutom få med en sexualkonservativ anspelning. Två flugor i en smäll, bra jobbat! Och jag vill gärna med stolthet skrika ut att vi som är unga idag faktiskt är en facking generation och med samma stolthet ha i bakhuvudet att fackföreningsrörelsen också varit en ”fucking generation”.

Men låt oss stanna upp en stund. Tillhör vi en facklig generation, vi som är födda under 80-talet (och kanske även sent 70-tal och tidigt 90-tal)? Jag vill i det här inlägget diskutera det med utgångspunkt Moa Forstorps dokumentär Facking generation och den efterföljande diskussionen under filmvisningen på helgens feministiska forum. För att ge en kort beskrivning av filmen citerar jag för enkelhetens skull ur programbladet:

Facking generation är en dokumentärfilm av Moa Forstorp som handlar om Frida, en 24-årig ensamstående mamma som har tröttnat på de usla arbetsvillkoren på Videomix i Kristianstad. Under två månader hösten 2007 strejkar 7 av 250 anställda på Videomix i Skåne för att få kollektivavtal. Strejken utspelar sig i ett Sverige där få unga är fackligt anslutna och där facken förlorar medlemmar i rasande fart.

Först och främst vill jag säga att jag som ung arbetande tjej inte nog kan betona hur viktigt det är att frågor som dessa lyfts fram i feministiska sammanhang. Kampen mot osäkra anställningar ÄR feministisk kamp, av den enkla anledningen att det framför allt är unga kvinnor som har den här typen av anställningar.

Av den anledningen kan jag också tycka att det är lite krystat av den som skrivit Feministiskt forums program att särskilt poängtera att filmen handlar om en ensamstående mamma, men även att filmen självt lyfter fram denna Frida onödigt mycket istället för att fokusera mer på den kollektiva kampen. Jag får lite känslan att Forstorp gärna velat göra ett personporträtt och eftersom jag själv hållit på en del med dokumentärfilm vet jag att man lätt hamnar i den fällan. Också Frances Tuuloskorpi har kritiserat detta fokus i filmen om hennes egen arbetsplats, Fackklubb 459 – sista striden på bagaren. Men det är ett sidospår.

Jag tycker på det hela taget att Facking generation är en intressant film, och det glädjer mig enormt att de anställda på Videomix tog upp kampen för sina rättigheter. Det är också roligt att se att det ur de unga tjejernas kamp för bättre arbetsvillkor växer fram ett politiskt intresse. Det är knappast konstigt: politik blir plötsligt något som börjar handla om deras egna liv, något som påverkar vår vardag.

Men det är något som fattas i Facking generation, och det blev än tydligare i diskussionen som följde efter filmen. Vi backar några steg. The Union forever, defending our rights / Down with the blackleg, all workers unite! sjöng Billy Bragg kring åren då vi som av vissa påstås tillhöra denna fackliga generation föddes. Men vänta lite nu, stod det inte i programmet att filmen utspelar sig i ”ett Sverige där få unga är fackligt anslutna”? Vadå ”facking generation”? Och stod det inte att bara 7 av 250 anställda strejkade? Varför, och hur ska vi förhålla oss till dessa ”blacklegs”?

Strejken vi får följa på Videomix, resulterar mot slutet av filmen i att kollektivavtal upprättas. De kämpande arbetskamraterna är stolta, men poängterar också att en annan kamp börjar när de kommer tillbaka till arbetet. Genom att delta aktivt i konflikten har de nämligen visat för sina arbetsköpare att de är bråkstakar. Och vad gör arbetsköparen av bråkstakar? De som hade fast jobb innan konflikten bröt ut jobbar idag kvar på Videomix, berättar regissören, men tack vare kampen för högre löner behöver de inte arbeta heltid för att kunna försörja sig. Så långt, allt gott.

Men det finns en hake: de strejkande arbetarna som inte hade fast anställning förlorade jobben i konflikten. Det är ju just detta som är poängen med osäkra anställningar! De som är lojala mot arbetsköparen får vara kvar, medan de som protesterar ryker. Och vad har man då uppnått med sin kamp? Visst, ett avtal med miniminivåer upprättades och man kan väl vara av åsikten att det är en hjältemodig insats att offra sig för detta men om jag ser till mitt eget fackliga engagemang så grundar det sig i att jag tror mig kunna förbättra situationen både för min egen del och för alla andra som lönearbetar. Att dessa målsättningar inte står i konflikt är min fasta övertygelse och detta måste hela tiden vara utgångspunkten för all facklig kamp.

Det sägs ofta att det är för mycket snack och för lite verkstad. Personligen tror jag att snacket – analysen, planeringen, diskussionen – är fullständigt nödvändig, men när det gäller agitation och medlemsvärvning finns det få saker som är så överlägsna som att handgripligen visa vad vi kan uppnå. Själv gick jag med i facket för att jag tyckte att det verkade vara en schysst grej, men det var först när jag själv deltagit i stridsåtgärder för en kamrat som förlorat jobbet som jag insåg vilken oerhörd styrka facket har. Att vi vann den fackliga striden fick mig fortsätta engagera mig fackligt. Lyckad aktivitet genererar mer aktivitet.

Detta är fackens räddning. En kommunalare uttryckte det med ett alldeles utmärkt inlägg i samtalet efter filmen, med att facket alldeles för länge profilerat sig som ett försäkringsbolag. Man utlovar vissa förmåner, istället för att visa att man tar striden för bättre villkor ute på arbetsplatserna! Det här är en diskussion som länge pågått i SAC där jag själv är medlem, och det glädjer mig att det uppenbarligen diskuteras även inom LO-facken. I SAC har vi valt att fokusera på vad vi kallar facklig reorganisering, det vill säga att aktivt motverka ombudsmannatendenser (att man ringer in ett fackligt ombud som kommer och tar hand om problemet) till förmån för självorganisering. Som ett led i detta har SAC satsat mycket på att utbilda medlemmarna i arbetsrätt och fackliga strategier.

För mig är det en fråga om delaktighet. Det kan tyckas bekvämt att kunna få sitt ärende löst av ett ombud, men vad för sorts fackförening leder det till? En fackförening som bara tillhandahåller ombudsmän ger passiva medlemmar. Det uppstår en glapp mellan medlemmar och ombud. Detta leder i förlängningen till att folk inte förstår varför de ska vara med i facket över huvud taget. Dessutom är det inte ens särskilt effektivt med ombudsmän, eftersom det är vi anställda själva som bäst vet hur situationen på våra jobb ser ut – inte ombudsmännen. Att dessa ombudsmän dessutom ofta är äldre män som själva kommer från en bakgrund av fasta anställningar, som kommunalaren påpekade, underlättar inte direkt för oss prekära unga kvinnor.

Vi måste se till att facken inte gräver sin egen grav! Som en kvinna i publiken påpekade efter filmen är det lätt att beklaga sig över regeringens antifackliga politik. Och visst är det sant att många gick ur facket i samband med höjningen av a-kassan, för att ta ett exempel, men vi får inte stirra oss blinda på det! Kvinnan i publiken uppmanade till självkritik, och jag kan inte annat än att stämma in. Vi kan inte skylla allt på borgarna, för vad är vi för socialister om vi inte kan bemöta deras angrepp på arbetarklassen? Och vem är egentligen förvånad? Att högern inte gillar facket är ingen nyhet – och det är inget uppseendeväckande med att de går till attack.

Så vad ska vi göra då? Tanken svindlar, men har de unga kristdemokraterna rätt i att vi är en non-facking generation? Är vi så pass splittrade (eller postmoderna om man så vill) att facket spelat ut sin roll? Jag tror inte det. Däremot tror jag inte att man kan se facklig kamp som det enda alternativet. Och i den mån man bedriver facklig kamp, är det viktigt att komma ihåg att fackföreningsrörelsen måste vara något levande. Vi är en rörelse, inte en institution. Vår kamp är en reaktion på en viss situation, och eftersom kapitalet kommer att göra allt för att inte anpassa situationen efter vår kamp måste vi anpassa vår kamp efter situationen.

En konkret fråga ställdes i samband med frågestunden på Feministiskt forum: vad ska vi göra? En representant från Handels pratade av vikten om att föreläsa för gymnasieelever om varför man ska vara med i facket. Det är bra. Men. Det görs redan. Är det något vi måste göra ännu mer kanske? Möjligen. Men jag tycker att vi som arbetarrörelse måste kunna uppbåda lite mer kreativitet än så. Vi kan inte bara fortsätta i samma spår och hoppas det hjälper att göra ännu mer av samma saker som vi redan gör. Fortsätter vi så kommer vi att bränna ut oss. Jag tror mig inte sitta på någon lösning, men jag efterlyser uppfinningsrikedom. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av historien. Osäkert anställda, prekära – eller daglönare om man så vill – är inget nytt.

Det är också viktigt att komma ihåg att den fackliga kampen är en metod och inte ett mål i sig. När jag lyfte fram min och mina arbetskamraters utomfackliga kamp fick jag till svar från Handels representant att det kan vara ett bra sätt att få in sina kollegor i facket. Jag undrar, vem är hon att säga att de resultat vår kamp gav inte är värt något i sig? Om man ser fackets uppgift som att skaffa så många medlemmar som möjligt för att kunna teckna starka avtal, hamnar man i ett läge där medlemmarna finns till för facket och inte vice versa. En sådan fackföreningsrörelse vill jag inte vara en del av. Då ser jag mig hellre som en del av en non-facking generation, men är likt förbannat stolt över den klasskamp vår generation bedriver på arbetsplatserna i många andra olika skepnader. Men än har vi inte kommit till ett skede där jag tror facket spelat ut sin roll – och om vi bemöter de rasande medlemsantalen på rätt sätt kommer vi inte heller att hamna där.

När jag ändå är inne på det här med facklig kamp vill jag slå ett slag för en intervju i senaste numret av Direkt Aktion. Mycket intressant läsning under rubriken Klasskamp i LO-facken.

Och fortsätt läsa även på internet! Till exempel på Autonoma kärnan, som skriver tänkvärt om arbetsvägran.

Vi är varslade om uppsägning. Finanskrisen: Now it’s personal

januari 13, 2009

Så kom det, varslet.

Företaget hävdar att de måste anpassa organisationen i spåren av finanskrisen. Fast för bara några månader sen så lät det annorlunda. Då var krisen ingenting som oroade ledningen. I alla fall var det så det lät när de talade med oss. Utplaningen av orderingången var väntad, sa man. Och vi nickade. Jo, vi hade varit på informationsmötena på våren innan, det kom vi ihåg att ni sa.

Men vad hände? Vi hade ju trots allt varit oroliga, men aldrig

En morgon så kallades vi till möte och fick det berättat för oss. Ett par arbetare skulle få gå, och ett litet större tal tjänstemän.

Inklusive visstidare och vikarier som pga varsel och anställningsstopp inte kommer bli förlängda blir siffran ett dussin arbetare och uppåt kanske 30 tjänstemän. Flera kommer gå i pension 2009 och sånt varslar företaget om långt i förväg. Tillsammans med de som pensioneras, sparkats och slutat under det gångna året, och inte ersatts, så kommer arbetsstyrkan minska rejält.

Med all sannolikhet kommer de trots det kräva att vi arbetar i samma tempo. Vår bonus ska egentligen vara rörlig, men är fast. Trots att, eller snarare antagligen för, bolaget håvat in miljarder extra i ren vinst tack vare vårt och våra kollegor på andra platsers hårda slit.

Vår fackklubb kommer, enligt vårt ombud, att sätta in ”hela artilleriet”. Vi tänker inte gå med på att arbetstempot höjs i takt med att arbetsstyrkan minskar. Personalcheferna är newbies allihopa. Medan våra förhandlare har varit med länge. De har förhoppningar om att kunna dämpa det hela. Kanske kan några tänka sig att gå i pension nåt år tidigare? Istället för sparken kanske någon kan få ledigt för studier? Är varslet ens realistiskt?

Jag har fått flera oroliga samtal från vänner som undrar om jag är en av de varslade. Till er som jag inte förklarat det för än så kan jag berätta att det inte funkar så. Företaget varslar ett antal. Det är under förhandlingarna mellan arbetsköparnas företrädare och arbetarnas organisationer som det beslutas om vilka individer som får gå. Då tar man t.ex. hänsyn till turordningslistan, men även många andra saker som t.ex var ”övertalighet” i företaget existerar (i styrelsen, säger jag). Men är man nyanställd så lider man i alla fall större risk att förlora jobbet. Jag och en kamrat var de senaste som blev tillsvidareanställda, så det bådar ju inte så gott.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag hatar att jag inte är argare än jag är utan mer bitter och deppig. Jag hatar att företagets ägare drar in mer pengar varje dag än vad jag tjänar på ett år. Jag hatar att kapitalismens jävla kris fuckar upp det för oss vanliga arbetare. Jag hatar att vi måste betala för en kris vi inte skapat.

/Krastavac

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Glöm inte bort att hålla koll på SUF:s hemsida om krisen: http://suf.cc/krisen

Läs Jeanette Stojics blogg. Hon har också blivit varslad

Tidigare inlägg från mig om krisen och liknande:

”Krisen skrämmer oss” och ”Att gå utanför 80-talismen”

Vill ni se tråkiga länkar kan ni trycka här under:

(more…)

Ett spöke går runt i lagret – missnöjets spöke.

oktober 24, 2008

Det är oktober och när arbetsdagen äntligen är över är det löningshelg. Gilberto ler och säger ”ikväll blir det bärs!”. Vi yngre ler och nickar. Löning!

Vi har haft lite att göra de senaste dagarna. Men trots att vi på det senare dagskiftet varit klara med dagens jobb två timmar i förväg så har vi fått jobba kvar ända till 17:30. Företaget har deklarerat att de inte accepterar att flextiderna inte följs. Börjar man en kvart tidigare så får man gå en kvart tidigare, om arbetsledaren godkänt det. Annars ska tiderna följas, på minuten. Så det har blivit mycket städning, inventering, plock och pack av morgondagens arbete.

Visserligen fungerar det inte så i praktiken. De äldre veteranerna på godsmottagningen som alltid gått lite tidigare än vad deras flextid tillåter på fredagar gör det fortfarande och vi på det senare skiftet har tagit tid hur lång tid det tar för de minsta truckarna att köra sick-sack i alla hyllgångar (mellan 4 och 6 minuter beroende på hur du tar ut svängarna). 

Och visst står vi inte vid maskin, truck och arbetsstation prick kl.07 eller 09. Men många skyndar, och däribland jag, lite extra när vi kliver av bussen på mornarna.

 

Men det är inte det som dagens konflikt handlade om. Nä, istället var det ersättningen för lördagens extrajobb. Eftersom jag har vart sjuk så pass länge så tyckte chefen att jag skulle hoppa det när han frågade runt efter intresserade i måndags. Jag höll med, jag hade annat att göra. Men såklart fanns det intresserade. En blandning av äldre och yngre, med en viss övervägning på den yngre sidan. Speciellt för de med barn att försörja, de är överrepresenterade när det gäller övertidsarbete.

Men när jag kom tillbaka från förmiddagsrasten idag så stod en grupp arbetskamrater och läste på anslagstavlan nära min station. Jag gick dit och frågade vad de gjorde. Jag fick svaret att de jämnförde den ordinarie ersättningen för helgjobb och den extra slant vi får för kollektiv produktionsövertid. Jag noterade skillnaden och ryckte sen på axlarna och gick och jobbade.

Senare så har ungefär samma gäng stannat upp i arbetet och står och snackar. Några sitter på sina truckar. När vi har lite att göra så blir det alltid mycket mer snack, skoj och ”möten” (som vi kallar det när vi slutar jobba och snackar istället) än när vi stressar. Jag blir fort tillfrågad om vad jag tycker om lördagsjobbet. Jag undrar såklart vad han menar och får förklaringen att de som valt att arbete på lördagen kommer få lägre lön än tidigare. Företaget har dragit bort ersättningen för produktionsövertid.

”Va? Men det har vi ju fått nästan varje gång?”  Jo, men inte nu längre blir svaret. De ska bli ändring tydligen. Folk är förbannade, det märks tydligt. De är också, nåja måttligt, chockade över företagets sätt att behandla oss. När en arbetskamrat, en tjej som började sommarjobba samtidigt som jag och blev fast anställd för några år sedan, ringde vår frånvarande arbetsledare så fick hon en utskällning och beskylldes för att vara missnöjesspridare. Hon hade bara fört vidare information! Dessutom så trodde vi alla att eftersom hon jobbat extra så mycket, är expert på vårt datasystem och dessutom en väldigt trevlig kamrat, att hon hade fyllt på med så mycket goodwill att hon skulle vara den sista som chefen skrek på.

Ju mer vi pratade ju surare blev vi. Det handlar inte om så många extra tior i timmen, men som jag och mina arbetskamrater upprepade gång på gång i våra diskusioner så handlade det om att sätta ner foten i tid. Om vi lät de komma undan med det här så skulle det inte dröja länge innan nästa grej togs bort eller försmrades. Det var mer en principsak att ta strid för produktionsövertiden än en ren pengafråga. Man talar om bojkott, för strejk är det inte tala om. Ofta frågar de runt vilka som är intresserade men alla som vill kan dyka upp på en lördag och få betalt för det.

Redan tidigare på dagen hade tydligen det snackats om att skita i att jobba på lördagen. Under en serie av möten mellan oss unga och de andra som sagt att de kunde jobba i helgen så beslutades det att ingen skulle jobba på lördag. Folk sprang hela tiden mellan de som inte deltog lika aktivt i varje träff och vi konstaterade snabbt att alla utom två lovat att strunta i att komma på lördag. De två undantagen var ”lilla chefen” (en karriärist som vi inte litar på) som vi inte ens brytt oss om att fråga och så en visstidsanställd småbarnspappa. Småbarnspappan sa att han hade lovat att komma, men när vi hade ett möte vid hans arbetsstation så sa han att nästa gång de frågade om han kunde jobba helg så skulle han säga nej.

Det är modigt, de visstidsanställda och speciellt de som har barn är både beroende av mer pengar och riskerar mer på att ställa krav än oss tillsvidareanställda.

Upprorsstämningen nådde sitt klimax men på eftermiddagen så gick den in i en svacka. Vi hade fått höra att vår fackordförande för Verkstadsklubben satt i utdragen förhandling med chefen för alla avdelningar. En sa att han tänkte nog jobba lördag om vi fick gå tidigare idag. ”Men om de inte ger oss nåt, varför ska vi ge dom nåt? De bara tar och tar och vi får aldrig nåt tillbaka” var hans åsikt.

Jag började förstå att lördagsbojkotten skulle rinna ut i sanden och satte min tilltro till att facket skulle lyckas i sina förhandlingar. Chefen är ny men vår ordförande har varit med länge och är en riktigt bra snubbe. En efter en kröp de som tidigare skrivit upp sig på helglistan till korset. ”Missnöjesspridaren” var märkbart skrämd av förmannens utskällning och viftade med händerna när hon sa att hon verkligen behövde pengarna. När det blev klart att ganska många skulle jobba helg trots allt började småbarnspappan fråga runt och försäkra sig om att han inte skulle vara själv. Jag förstår honom och de andra också.

För det är inte så lät att säga nej till en välbehövd extra slant för att vinna en symbolisk, om än strategiskt viktig, strid. Speciellt inte om man är osäkert anställd.

Till slut gick så det tidiga dagskiftet hem. Jag lovade att sms:a när jag visste hur förhandlingarna gått. En halvtimme innan vi slutar kommer ordföranden ned och förklarar att det inte blev nåt. Den nya chefen är en ”siffernisse” och i avtalet står det ingenting om att ersättning för kollektiv produktionsövertid ska ges på enskilda helgjobb. Vår arbetsledare har felaktigt förhandlat fram om det med verkstadsklubben fast han inte borde ha gått med på det, hette det.

Vår ordförande fortsatte med att förklara att produktionsövertid är schemalagd övertid, oftast över en längre tid, övertid man inte kan strunta i när man väl skrivit upp sig eller, som i vissa fall, tvingats att ta. Han berättade att bossen visserligen var medveten över missnöjet men att han hade deklalerat att om ingen ville jobba helg skulle man lösa inventering och försenade jobb på annat sätt. Det slog jag genast bort som ett retoriskt inlägg snarare än ett reellt hot. Aldrig att inventeringen blir klar innan årsskiftet om vi måste göra den på ordinarie arbetsid, aldrig.

Men jag sms:ar de tråkiga nyheterna till några som redan gått och berättar för oss få som är kvar. De flesta kommer ändå jobba imorgon. Men på måndag så fortsätter det!

Vad blir nästa förmån utanför avtalen som försvinner? Den betalda frukosten och lunchen när vi jobbar helg? Vi får både själva maten och tiden vi äter på betald. Enligt avtalet har vi endast rätt till en ”lunchmacka”.

Man måste få de längst bak med sig för att nåt ska hända. Rör de längst bak på sig så kommer alla framför dom att röra sig också. Att de längst fram springer iväg garanterar inte att nån följer efter. Så kan man enkelt sammanställda folkrörelselinjen inom facken.

Jag lovar självklart att följa upp historien och berätta vad som händer i framtiden.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Missa inte: Herman Geijers boktips på Dagens Konflikt, följ Petters uppmaning, åk till Malmö med Kim Müller och läs om vad som händer i Italien hos Guldfiske. Ekonomikommentarer är alltid bra.

Dagens tips: SUF Stockholm har lagt upp en sida som sammanställer en mängd inlägg och texter om krisen. Oerhört skönt för den som vill fördjupa sig i ämnet eller bara få ett bättre hum om vad det hela handlar om. Kolla in den på adressen: Direktaktion.se/kris

Drömmar…

mars 4, 2008

Jag satt med en arbetskamrat och diskuterade över en kopp kaffe medan vi väntade på en hotande anstormning av hyperaktiva barn. Kollegan kom förra året tillbaka till jobbet efter ett år som sjukskriven och kände sig fortfarande lite trött. Hon har jobbat i runt 30 år sammanlagt.

Vi diskuterade lite kring drömmar.

Jag tycker inte att hon är en vidare spännande människa men alltid trevlig och förstående, och hon är ju min arbetskamrat (innehåller ordet kamrat – vi delar en liknande situation och vi måste komma överens. Lägg ner föraktet mot era äldre kollegor). Jag inbillar mig att man inte behöver bli en lottskrapande löneslav med döda ögon och leder efter ett fullgjort arbetsliv, när jag kollar på min mamma. Men många arbetskamrater är onekligen rätt trötta, och det förstår jag, även om dom är snälla mot barnen. Tur då att dom kan sjukskriva sig, det går inte att bara arbeta vidare 30 år i sträck och längre, 8 timmar om dan eller längre, i en miljö som skolan. Lärare är generellt sett hjältefigurer och förebilder för barnen och gör såna insatser att det förvånar mej att inte skola och förskola betraktas i samma klass som typ oljeborrning.

Vi pratade hur som helst om drömmar, om att det är nödvändigt att ha drömmar om sitt liv för att orka klara jobbet. Vi pratade lite om folks drömliv i allmänhet. Drömmarna tar i längden nästan alltid formen av ett lugnt liv, gärna i ett hus, med familj och barn. Med mindre eller ingen arbetstid, gott om resurser men inget hetsköpande direkt. Hur som helst handlar det nästan alltid, för alla åldrar och kön, om mindre arbete och mer fri tid. Det är den arbetande människans drömmar, den som säljer sitt arbete och köper varor. Arbetares drömmar. Hur ser din dröm ut? Jag skulle vilja klara mig på halvtid eller nåt liknande, helst ännu mindre, och ha tillräckligt till hyra, god mat och vissa dyra inköp ibland. Är det för mycket begärt? Skillnaden är kanske ett par tior i timmen mellan att jag ska behöva slava alla vardagar och alla helger och att jag kan jobba ett par dar i veckan och klara mig på det.

Vi kom överens om att det var förskräckligt att folk jobbade 8 timmar om dan, 5 dar i veckan. Samtidigt som folk går arbetslösa. Om vi istället kunde jobba 6 timmar om dan för samma lön tror jag att vi alla skulle må bättre, fler skulle få arbete och minst lika mycket bli uträttat!

Annars har jag världens härligaste arbete! Jag jobbar med barn som är smarta, roliga och intressanta och som ser mig som en förebild. De är lite bråkiga ibland, men dom kramas, säger jättesnälla saker till oss som jobbar på fritids och får en allmänt att stormtrivas och aldrig ha tråkigt! Vore det inte för samhällets inställning till barn, utbildning och lärarlöner skulle allt vara schysst! Arbetskamraterna är bra och nu fick jag ett kuvert av mitt trevliga skyddsombud. Hon har fixat fackmedlemskap och betald internutbildning åt mig, och hon är jättepeppad på att jag ska börja engagera mig lokalt.