Ju fattigare man är, desto lättare kan man se

Efter snart ett halvårs timvikariat på ett fritidshem är jag på väg tillbaka till de vanliga timvikariaten igen – jag kan räkna med att få flänga runt hela Stockholm på jakt efter jobb. Men det rör mig inte alls lika mycket som det faktum att jag nu måste överge de barn jag haft så bra kontakt med, och som jag uppenbarligen gör nån sorts starkt intryck på. Det är en chockande upplevelse att plötsligt vara en person som skolans allra ”tuffaste” tjejer och killar faktiskt ser upp till, på nåt märkligt sätt är det inte vidare svårt att orka vara en bra förebild då. Det är bland det absolut coolaste jag upplevt. Jag har lärt mig mycket djupare vad det innebär att jobba med barn, jag uppskattar starkare lärare, fritidsledare, pedagoger, assistenter och barnskötare nu när jag sett hur otroligt mycket de kan betyda för barnen.

Det känns overkligt att t.ex. barnskötare, som lägger grunden för en så stor del av barnens tidiga erfarenheter, ska vara ett lågavlönat yrke som anses passande för kvinnor ur den sociologiska arbetarklassen (som självklart anses som en av de ”svagaste” grupperna!). En bra omsorgsarbetare uträttar ett arbete som har ett samhälleligt värde många gånger större än det av en ingenjörs eller en programmerares arbete. Det är också en komplex uppgift som går att bli bättre på livet ut och som tillhör de allra viktigaste i samhället!

Varför är det så väldigt jobbigt att arbeta i t.ex. förskolan? Vi går, som Marx säger, från jorden till himlen, och börjar med vad som (jag hittills tycker) är jobbigt i förskolan: de praktiska detaljer som omger det pedagogiska arbetet med barnen. Det handlar om den låga lönen (i mitt fall i närheten av a-kassan), om sjukdomarna, om bristen på bra lokaler och bra, tillräckligt material och storleken på barngrupperna.

När jag talar om ett arbetes samhälleliga värde så menar jag den direkta och indirekta effekten av ett arbete. När det gäller skolan så är effekten mycket ”diffus” av lärarnas arbete. Skolan skapar i bästa fall en mer sammanhållen närmiljö, mindre skadegörelse, starkare medmänskliga och intelligenta värderingar i samhället, fler utbildade arbetare o.s.v. Förskolan t.ex. är nödvändig för att samhället ska fungera, men den spelar inte en direkt roll i de delar av samhällets arbete som anses ”viktiga”. En ingenjör skapar en tydlig, väldigt synlig produkt som vi är vana att värdera, utan ingenjören går det inte att genomföra det kommersiella projektet att t.ex. bygga en bro. Bron är också något som uppmärksammas som en viktig del av samhället, fast värderingar, tjänster och liknande är minst lika viktiga ”varor”! Utifrån såna här (patriarkala? de vilar ju faktiskt på idén att de tydligt avgränsade, fysiska ”varorna” är de enda som är värda att ersätta) bilder av hur samhället fungerar är det lätt att sätta orättvisa löner och orättvisa villkor. Många kontorsjobb är mycket högre avlönade än förskolepedagogers, och ta då med i bilden att pedagogen har en akademisk utbildning och en oerhört tärande arbetsmiljö! Löneutvecklingen för barnskötare och fritidspersonal är pinsam, undra på att det råder brist på personal i förskolan.

Och sist av allt, en tanke som slog mig: hur kan det komma sig att de lite rikare barnen på mitt fritids tycker att det är tråkigt att stanna, och istället drar hem med kompisarna till sitt superlego, sin 10.000-kronorscykel (jag skojar inte!), sina tv-spel och, i vissa fall, sin bullbakande, lågavlönade au pair? Det beror så klart på att de har roligare hemma, alla med sina egna fina saker. Medan vårt fritidshem inte kan ha råd med ordentliga mellanmål ens, och definitivt inte med tv-spel eller tidningsprenumerationer. Hur tänker ett samhälle som prioriterar så här, seriöst? Hur alla dessa villabarns föräldrar antagligen sitter och vill sänka skatten äcklar mig. Det äcklar mig inte för att jag inbillar mig att jag är bättre (antagligen skulle jag på nåt plan tänka likadant i samma situation). Det äcklar mig för att jag just nu tydligt ser – och vill visa dem – att det skulle kosta dem så lite att ha ett tv-spel mindre hemma och en betydligt bättre uppväxt och utbildning för sina barn (för allas barn)! T.o.m. dessa, från mitt perspektiv snuskigt rika, människor ur den sociologiska medelklassen tjänar såklart på höjda skatter och välfärd. De har bara lite svårare att se det. Som Max Peezay säger: ”ju fattigare man är, desto lättare kan man se”.

Etiketter: arbetarklass, arbetsmiljö, ekonomi, Förskolan, frtids, Max, medelklass, omsorg, patriarkal, Peezay, Skolan, sociologisk