Posts Tagged ‘Utbildning’

A Spoonful of sugar helps the marx go down

april 17, 2009

Inte trodde jag att mitt senaste inlägg här på Vardagspussel skulle sätta igång en debatt om vänstern, arbetarklassen och deras bildning. Men så blev det!

Jesper skriver:

”Idén om att marxistiska studier skulle vara svårtillgängliga blir också i långa loppet en självuppfyllande profetia. Ju större spricka mellan teori och de arbetande massorna man målar upp, ju påtagligare känns den spricka som faktiskt finns. Denna spricka bör istället vara något som vi, i socialismens långa tradition, måste försöka överbygga.”

Det stämmer nog mycket väl. Debatten mellan Yelah och våldsvänstern ekar när jag läser Jespers svar till mig. Risken för att det ska grävas skyttegravar känns stor. Arbetarklassromantiska revolutionärer  å ena sidan, och vänsterintellektuella ungmarxister på den andra. Det skulle inte krävas mycket för att förolämpningarna skulle börja hagla och diskussionerna inte leda någon vart.

Men jag måste ändå säga att jag känner igen mig i vad Folkbildnings skriver som kommentar till Jespers debattbidrag:

”Intressant inlägg. Men det jag tror vardagspusselbloggen pratar om är något annat än det du besvarar nu. Jag är väldigt intresserad av teoretisk diskussion, men då just i form av folkbildning, inte i form av – i brist av bättre begrepp – “akademisk diskussion”. Som exempel har jag gått någon cirkel i kapitalet, nästan läst hela första bandet (jepp :-) plus en massa introsar. Jag är alltså en rätt dålig marxist, har många hål i min bildning, men det är sällan jag har problem att använda marx att förstå världen och hänga med i marxistiska diskussioner.”

Jag är ju trots allt inte helt opåläst när det gäller socialistisk teori. För även om jag har fler fantasynoveller i bokhyllan än politisk litteratur så är det ändå en ganska stor bunt klassiker och nyare verk jag har läst genom åren. Marxist kan jag ju inte kalla mig. Då jag endast sett Manifestet på teater och läst en, kanske två, texter av Marx själv, om man inte räknar sammanfattningar och ordförklaringar också. Men att se kapitalismen på ett marxskt sätt, ja det gjorde jag nog redan som 16-åring när jag långhårig och finnig ställde mig framför plastmaskinen på verktygssatsavdelningen. Men det är ju inte såna anekdoter de pålästa kamraterna vill höra. Men de får nog vänja sig, precis som arbetarrörelsens första agitatorer fick reda på att, även om deras idéer var nya, så hade klasserna slagits i många hundra år innan deras skrifter trycktes.

Haninge skriver att vi behöver ett 2000-talets Folkets Hus. Något som samlar arbetarklassen och gör det roligt att studera, organisera och agera igen.

Men precis som han så vet jag inte hur det ska gå till. Med en sked socker går Marxismen ner. Men var finns sockerskålen?

”In ev’ry job that must be done
There is an element of fun
You find the fun and snap!
The job’s a game!”

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Debattinlägg i ämnet:

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

Annonser

Arbeta, studera, agitera och skjuta gevär

februari 1, 2009

Jag har börjat på en kvällskurs på högskolan. Den börjar precis så att jag hinner skynda mig dit om jag arbetar det senare dagskiftet.

Kursen verkar lite mer anvancerad än jag förväntade mig. Men jag har bestämt mig att klara av det.

Trots det så pendlar jag mellan att tycka det var en bra idé och att tycka att jag tagit vatten över huvudet. Men om jag någonsin ska palla att utbilda mig till lärare så måste jag hårdträna mig på akademiska, högskolebyråkrati och pluggande. Jag har försökt mig på det förut. Men den gången gick det inte. Var totalt oförbredd på hela grejen. Vet inte om det var en kulturkrock eller om jag helt enkelt inte trodde det skulle vara så svårt och dyrt att studera. Men varken morsan eller farsan har läst högre än gymnasiet. Fan, mamma gick inte ens där.

Det gick ju bra för dom ändå. Och jag ska definitivt studera säger dom, måste bli nåt.

Jag håller med och var ganska stolt när jag ringde morsan och berättade om kvällskursen och för att se hur hon mådde. Hon hade åkt in till akuten några dagar tidigare. Vi trodde det var hjärtat med det var inte så allvarligt, blodtrycket bara. Men hjärtat hamnade, som ni kanske förstår, i halsgropen när pappa ringde dagen efter. Morfar dog av en hjärtinfarkt när jag var ung, så såklart man var orolig.

Det där med mamma tillsammans varslet och värken i handleden gjorde att jag inte var särskilt superglad på introduktionsträffen förra veckan. Men vad ska man göra? Ännu har jag inte fått någon vinterdepression som förra hösten i alla fall. Så det här ska nog gå, trots allt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att lägga ner alla ambitioner att hinna med någon annan regelbundna aktiviteter utanför arbetet förutom just studierna, skytteklubben och mitt politiska engagemang. Studiecirklarna, boxningen och andra projekt jag hoppat på, eller åtminstonde tänkt hoppa på, tillsammans med vänner får läggas på is.

Mitt liv ska struktureras upp! Alla viktiga papper som ligger på hög här hemma ska sorteras. Böcker och prylar här hemma ska tillbaka på sina rätta platser och inte ligga lite här och där. Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv och mina närmaste. Jag ska inte skjuta upp saker jag lovat andra att göra.

Jag tog inga nyårslöften i år. Lika bra det, för frågan är om jag kommer hålla alla krav på mig själv jag ställer här ovan.

Men jag ska i alla fall försöka. Vintern är snart över och jag känner redan våren komma.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Grannen har börjat blogga! Så glöm inte att kolla in Lutte des Classes. Den enda anarkistiska modebloggen jag känner till!

Eller så kan ni kan läsa var Vardagspusselskribenten Snatterskan har för sig på hennes egna blogg här: ”Klipp er och skaffa ett jobb!

Nytt på Konfliktbloggarna: Redundans, Acidtrunk feat. Oman (Missa för guds skull inte artikelserien om den palestinska vänstern! Del 1, 2, 3, 4 och 5), Autonoma Kärnan, Johan Frick och Den Udda Vinkeln

Kul grej. Islänningarna lyckades fälla den sittande regeringen. ”Ingen revolution skall göras till hälften” Vi vägrar betala er kris!

Osäkerheten i mediabranschen

januari 22, 2009

Gästskribent:

I tider av varsel och kriser drabbas inte bara LO-kollektivet. Jag har just fått veta att företaget som jag jobbat åt sen i somras ska ta in en praktikant till i vår och att mina tjänster därför inte längre är önskvärda.

Jag jobbar inom tv-branchen. Det låter rätt glassigt och det är det också ibland. Hänga med kändisar, lyxiga gratisfester efter varje avslutat projekt osv. Men vardagen för oss på golvet i tv-fabriken ser inte riktigt ut så.

Efter ungefär ett års arbetslöshet efter gymnasiet så flyttade jag från norrland till Stockholm för att läsa videoproduktion i ett år på en folkhögskola. När det var färdigt så jobbade jag en sommar som telefonförsäljare, sen läste jag lite olika kurser på komvux bara för att kunna ta studielån att försörja mig på innan jag genom en kompis fick mitt första jobb på ett produktionsbolag. Han ringde en dag och sa att hans chef hade bett honom fixa en till loggare så fort han bara kunde. Jag blev förstås skitpepp på att slippa komvux och äntligen ”få in en fot i branschen”. Nästa dag åkte jag dit och fick träffa projektledaren som sa att jag skulle få jobba hela hösten och börja på en gång om jag ville. Jag skulle jobba nätter med att tanka in band i datorer. Jag tog det på en gång, lönen låg på 13 000kr/månad före skatt. När jag hade jobbat en vecka ringde projektledaren och sa att de inte hade mer jobb till mig, ”det hade löst sig ändå” och det stod tydligen i mitt kontrakt att de kunde säga upp mig när de ville. Så var jag arbetslös igen.

Efter ca två månader på alfa-kassa (typ 5000/månad) fick jag jobb på ett annat bolag. Ingångslön på 12 000kr som skulle öka till 13 000 efter 3 månader. Där jobbade jag i ca 8 månader innan jag via lite arbetslöshet och några småjobb fick jobb på det bolag som jag jobbar på nu. Och nu väntar alltså arbetslösheten igen.

Det speciella med tv-branschen är (förutom att våra julfester är så lyxiga att man nästan känner sig obekväm i situationen, man passar liksom inte in på lyxkrogar som norrländsk arbetarunge) att det inte finns något fackförbund speciellt för oss som jobbar där. Jag har under min tid i branchen inte stött på en enda fackansluten arbetare (förutom en LS-ansluten programledare som mest verkade se det som en accessoar att vara lite rebellisk och vara med i ett radikalt fackförbund).

Detta leder till att våra arbetsförhållanden och vilkor inte är de allra bästa. De enda som är fast anställda är de allra högsta cheferna, alla andra har projektanställningar på högst 3 månader. OB-ersättning finns inte trots att många jobbar endast nätter. Vi jobbar oftast på nån typ av ackord, ”de här banden SKA vara klara tills på söndag” får man höra och då är det bara att jobba på tills allt är klart. Tolvtimmarsdagar är därför inte ovanligt. Lönerna för oss ”där nere” ligger mellan 11 000 och 15 000 före skatt och duger inte det så finns det massor av praktikanter från diverse flashiga utbildningar som kan jobba gratis ”för att få in en fot i branchen och skaffa sig kontakter”. Eftersom även projektledare och producenter hoppar runt ganska friskt mellan bolagen så är det dessutom dödsdömt att försöka organisera sig, det sprids snabbt i hela branchen att du är besvärlig och sen kan du se dig i himlen efter ett nytt jobb. Istället gäller det att smöra så mycket man orkar och alltid ställa upp på allting så att man blir så omtyckt av projektledarna att de ringer en nästa gång de behöver sätta ihop ett team till en produktion.

Nu väntar som sagt arbetslösheten på mig och jag funderar på om det är värt det att jobba kvar i denna bransch. Samtidigt har jag ju utbildat mig till detta av en anlednig, att kanske en dag nån gång i framtiden få göra en egen film. Än så länge är den drömmen större än klumpen i magen som växer varje gång projektanställningen börjar löpa ut eller räkningen från CSN ska betalas och man funderar på om man kanske få gå i trasiga byxor en månad till.

/Bulle

(Vardagspussel tackar och bockar för gästkrönikan och hoppas på fler)

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Krisen skrämmer oss

oktober 30, 2008

Jag, två arbetskamrater från lagret och hela verkstaden sitter i en föreläsningsal. Vi ska utbildas i att använda travers. Det kan vi just förstås redan. Men nya regler säger att man måste ha cerifikat.

Under en rast så berättar vår lärare lite om sig själv och bland annat att han jobbat länge med att utbilda arbetare på Volvo. Sen de nya reglerna kom så har det varit mycket att göra. Han skakar sen på huvudet och säger ”de har de inte lätt nu…”

Vi talar om finanskrisen ett tag och spekulerar om nåt annat företag kan tänkas köpa Volvo av Ford. Jag frågar om det inte känns surt att ha arbetat med människor så länge för att de ska få certifikat och sen se de varslas för uppsägning direkt efter. Jag har inte varit speciellt orolig för finanskrisen tidigare, även om jag vet att det ÄR vi vanliga människor som kommer få betala kapitalisternas kris till slut. Liberalernas lösning blir fler nedskärningar och mer privatiseringar. Trots att det är raka motsatsen som behövs!

Men nu är jag orolig. Det är så många som varslas inom industrin och det bara ökar. Min a-kassa kommer bli dyrare (även om det verkar finnas lite hopp där) och jag vet inte om min egen, eller åtminstonde mina visstidsanställda kamraters inkomst är hotad. Sterling går i konkurs och några kompisar på lagret är oroar sig över att deras semesterbiljetter inte kommer vara värda nåt om flera flygbolag går under.

Upprorsstämningen från förra veckan är så gott som borta, men vi är fortfarande oroliga över om den nya lagerchefen kommer börja dra in andra förmåner vi har utanför avtalen. Vi yngre surar istället över att vissa äldre arbetare går tidigare och lämnar saker ogjorda i sticker men själva måste vi stanna skiftet ut trots att vi oftast är helt klara tjugo minuter för tidigt.

På ett möte föreslår en äldre kollega att vi ska införa stämpelklocka för att hålla koll på fusket men går genast arga blickar från de blåklädda lagerjobbarna runt henne. En av mina ”extra-morsor” viskar surt till mig att hon inte kan vara riktigt klok.

Chefen säger nervöst att företaget inte vill ha stämpelklockor och vi återgår till arbetet. Senare på dagen maskar vi för att slippa städa, inventera eller plocka morgondagens jobb efter vi var klara. Tantchefen påpekar att det är fem minuter kvar på vår arbetstid när vi går, vi himmlar med ögonen och en av oss förklarar att vi alla kom fem minuter tidigare i morse.

När jag kommer ut i regnet är det alldeles mörkt. Jag tänker på dom i Italien; ”Vi tänker inte betala er kris!”. Jag är nog inte så rädd längre, kanske… 

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Värt att kolla in: Dom LjugerMllstrm, Syrran, Ett Hjärta Rött, Svensson, Autonoma Kärnan, Direktaktion.se/kris

Finmedia: Dagens Konflikt, Dagens Arbete1, DA2, DA3, DA4, DA5, Flamman1, Flamman2, Flamman3, LO-tidningen

Fulmedia: SVD1, SVD2, SVD3,SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, SVD9, DN1DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, DN23, DN24

sist men inte minst: Alla älskar Skellefte AIK!

Hösten, lagret och den högre lönen

september 5, 2007

Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.

Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag

Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.

Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.

Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.

Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.

Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.

Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.

Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.

Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.

Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.

Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!

Vill du läsa mer?

Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.