Posts Tagged ‘Media’

Handlingens propaganda och pedagogik

april 18, 2009

Det här inlägget är tänkt att komplettera den diskussion jag under tre lediga timmar läst om på Konfliktportalen. När jag gör musik tar jag bort bas eller diskant från varje ljud, så att varje ljud fylller en unik position i låten och inte staplar ljud på ljud så att musiken blir brusig och obalanserad. På samma sätt vill jag försöka hålla mig kort och säga bara sånt som tillför en droppe till diskussionen.

Jag tänker inte behandla diskussionen om att skriva om sitt arbete, det som Autonoma Kärnan, Redundans, Job och Forever United skrivit fyller ut gott. Våra erfarenheter bör vara utgångspunkten i diskussion och analys, men bara när det är tillämpbart. När vi ser på vår klassposition och våra arbeten, måste vi leta efter de politiska konsekvenserna av vår situation. När någon använder sitt yrke som ett slagträ för att hävda sig, borde vi ignorera det helt enkelt. Detta om detta, läs på nån annanstans.

Jag har däremot mycket att säga om studier, utifrån min (än så länge korta) erfarenhet i organisering. Steg efter steg skaffar vi oss de kunskaper som är nödvändiga för att förstå mer avancerade texter och delta djupare i agitation, organisering m.m. I början finns vem som helst med rätt klasserfarenheter, i slutet finns en aktivist med teoretisk och praktisk erfarenhet på högsta nivå. Jag menar att studierna är något som vi alla måste gå igenom och att ingen slipper undan – om vi tar våra idéer om klass och folkbildning på allvar.

Vi måste tänka igenom alla stadier av utvecklingen, hur och var möter vi den icke-organiserade? Hur går vi från att ha deltagit i demonstrationer till att läsa våra första texter eller lära oss att hantera en risograf för första gången? Hur blir den organiserade en större tillgång och kan delta i teoretisk diskussion på hög nivå och lägga upp förslag för hela rörelsens framtid?

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

Först och främst: det första steget – hur och var möter vi den icke-organiserade? Idag har information en helt annan karaktär än för 50 eller 100 år sen, vilket kan förklaras bl.a. med skolan och massmedierna. Då lades tankarna fram i ett vakuum och arbetarrörelsen erbjöd en kultur, identitet och materiella resurser som ingen annan gjorde. Idag har borgarnas samhällsforskning hunnit så långt att de medvetet kontrollerar våra begär, med hjälp av mutor och memetik – den vetenskapliga tillämpningen av informationsteori och genetik på informationsutbytet. I reklam och politik designas noggrannt memer, budskap i skräddarsydd förpackning med maximal verkan. Hur väl det går att kontrollera människor med memetik vet vi inte än, mer än att människor är ytterst lätta att påverka när hela deras tillgång till information är i borgarnas händer.

Idag är information inte bara information utan bär också med sig en mindre eller större mängd trovärdighet, eftersom vi är helt översköljda av budskap. Det finns gott om institutioner* i vår vardag som påverkar vilken information som når oss och vad vi ser som trovärdigt. Skolan, familjen, heteronormen, tv, internet, kultur och musik är ett par exempel. Det här är numera materiella, teknologiska maktfaktorer som kontrollerar samhället på samma sätt som militär och polis gör det. Då hjälper det inte tillräckligt vilka strategier vi planerar i borgerlig media eller hur mycket vi ägnar oss åt handlingens propaganda och argumenterar praktiskt för lite fler skjutna borgare.

Vi måste helt enkelt hitta institutioner med högre trovärdighet, som ger oss kanaler till fler människors liv. Jag föreslår t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostads- och hemsituationen och behovet av kultur. Där borde vi lägga större delen av vår handlingens propaganda, för att i föreningar ärligt jobba för det allmänna bästa som öppna kommunister (eller vad ni nu vill kalla er). Där kommer människor möta det vi säger och det vi gör varje dag, och se vilka som egentligen är med dem och mot dem.

En rörelse som inte har ungefär den här basen, kommer att tvingas in i symbolisk politik för att förgäves vinna människors stöd. Som tur är verkar en tendens mot den här organiseringen redan börjat dyka upp. Vi måste också börja bygga en starkare kultur av allmän intellektualism, en ny studiemoral och studiekultur för arbetarklassen helt enkelt. Sätta ordning och konstruktivitet framför alkohol och visionslöshet. Vi måste bli hårda och tuffa helt enkelt!

När vi på det här sättet redan lyckats närvara i människors bostadsområden, på deras arbetsplatser och bland elever och lärare i utbildningsväsendet, så kan vi börja processen av bildning och det finns mycket att säga om pedagogik här. Om nya medier förutom skrift och tal, och deras koppling med sociologisk klass. Om Gramsci och kultur i bildningen. Om hur handling är bildning i sig. Men det får komma i ett senare inlägg, av pedagogiska skäl. Ingen orkar läsa en så lång text… Min åsikt är i alla fall att det jag vet inte är till någon nytta alls om jag inte skaffar mig möjlighet att förklara det pedagogiskt, och att min egen bildning inte är viktig utan höjningen av den allmänna bildningsnivån.

* med institutioner menar jag inte bara statliga verk utan alla maktfaktorer som påverkar hela samhället

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Inte hängt med i debatten?

Läs:

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel)

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel)

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet)

All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan)

Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger)

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Läs också om svartfoten och blockadbrytaren Doktor Kosmos på Total Avlöning!

Annonser

Osäkerheten i mediabranschen

januari 22, 2009

Gästskribent:

I tider av varsel och kriser drabbas inte bara LO-kollektivet. Jag har just fått veta att företaget som jag jobbat åt sen i somras ska ta in en praktikant till i vår och att mina tjänster därför inte längre är önskvärda.

Jag jobbar inom tv-branchen. Det låter rätt glassigt och det är det också ibland. Hänga med kändisar, lyxiga gratisfester efter varje avslutat projekt osv. Men vardagen för oss på golvet i tv-fabriken ser inte riktigt ut så.

Efter ungefär ett års arbetslöshet efter gymnasiet så flyttade jag från norrland till Stockholm för att läsa videoproduktion i ett år på en folkhögskola. När det var färdigt så jobbade jag en sommar som telefonförsäljare, sen läste jag lite olika kurser på komvux bara för att kunna ta studielån att försörja mig på innan jag genom en kompis fick mitt första jobb på ett produktionsbolag. Han ringde en dag och sa att hans chef hade bett honom fixa en till loggare så fort han bara kunde. Jag blev förstås skitpepp på att slippa komvux och äntligen ”få in en fot i branschen”. Nästa dag åkte jag dit och fick träffa projektledaren som sa att jag skulle få jobba hela hösten och börja på en gång om jag ville. Jag skulle jobba nätter med att tanka in band i datorer. Jag tog det på en gång, lönen låg på 13 000kr/månad före skatt. När jag hade jobbat en vecka ringde projektledaren och sa att de inte hade mer jobb till mig, ”det hade löst sig ändå” och det stod tydligen i mitt kontrakt att de kunde säga upp mig när de ville. Så var jag arbetslös igen.

Efter ca två månader på alfa-kassa (typ 5000/månad) fick jag jobb på ett annat bolag. Ingångslön på 12 000kr som skulle öka till 13 000 efter 3 månader. Där jobbade jag i ca 8 månader innan jag via lite arbetslöshet och några småjobb fick jobb på det bolag som jag jobbar på nu. Och nu väntar alltså arbetslösheten igen.

Det speciella med tv-branschen är (förutom att våra julfester är så lyxiga att man nästan känner sig obekväm i situationen, man passar liksom inte in på lyxkrogar som norrländsk arbetarunge) att det inte finns något fackförbund speciellt för oss som jobbar där. Jag har under min tid i branchen inte stött på en enda fackansluten arbetare (förutom en LS-ansluten programledare som mest verkade se det som en accessoar att vara lite rebellisk och vara med i ett radikalt fackförbund).

Detta leder till att våra arbetsförhållanden och vilkor inte är de allra bästa. De enda som är fast anställda är de allra högsta cheferna, alla andra har projektanställningar på högst 3 månader. OB-ersättning finns inte trots att många jobbar endast nätter. Vi jobbar oftast på nån typ av ackord, ”de här banden SKA vara klara tills på söndag” får man höra och då är det bara att jobba på tills allt är klart. Tolvtimmarsdagar är därför inte ovanligt. Lönerna för oss ”där nere” ligger mellan 11 000 och 15 000 före skatt och duger inte det så finns det massor av praktikanter från diverse flashiga utbildningar som kan jobba gratis ”för att få in en fot i branchen och skaffa sig kontakter”. Eftersom även projektledare och producenter hoppar runt ganska friskt mellan bolagen så är det dessutom dödsdömt att försöka organisera sig, det sprids snabbt i hela branchen att du är besvärlig och sen kan du se dig i himlen efter ett nytt jobb. Istället gäller det att smöra så mycket man orkar och alltid ställa upp på allting så att man blir så omtyckt av projektledarna att de ringer en nästa gång de behöver sätta ihop ett team till en produktion.

Nu väntar som sagt arbetslösheten på mig och jag funderar på om det är värt det att jobba kvar i denna bransch. Samtidigt har jag ju utbildat mig till detta av en anlednig, att kanske en dag nån gång i framtiden få göra en egen film. Än så länge är den drömmen större än klumpen i magen som växer varje gång projektanställningen börjar löpa ut eller räkningen från CSN ska betalas och man funderar på om man kanske få gå i trasiga byxor en månad till.

/Bulle

(Vardagspussel tackar och bockar för gästkrönikan och hoppas på fler)

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Höst i förorten

oktober 13, 2008

Min förort är så vacker på hösten. Tegelfasaderna i samma röda, gula och bruna toner som träden längs promenadstråken. Eldröda träd nästan försvinner framför röda plåtfasader och de rödvita flaggorna i centrum döljs från mitt fönster av rödgula vildvuxna träd. De andra närliggande miljonprojekten är lika vackra dom. Höghus i tråkig brun färg blir helt plötsligt helt perfekta i hösttonerna och på en höjd lyser färgglatt målade flerfamiljshus bland gula och röda löv.

Har bara besökt innerstaden en gång på snart två veckor, men jag svär på att den inte kan vara så fin om hösten som det är här ute.

Appråpå förorten. Jag slöbläddrade i tidningen Mana och såg en rolig grej i pappersversionen av den här artikeln. Artikeln täckte en sida och hade två mindre bilder. Bilderna var båda photoshopade så att de var mörka och hårda. Den övre föreställde två betongbroar underifrån i ett skogslandskap. Kan ha varit en gångbro bredvid tunnelbaneräls – eller vad som helst.

Den nedre fokuserade på en parkbänk på en stor gräsmatta som någon knölat in bråte under så att den lutade. Längre bort såg man stora mörka flerfamiljshus. Artikeln handlade om klimat och flyktingar. Aha, bilden är alltså tagen i nån förort.

Men nä, kollar man noga är den en vy från Tantolunden på Södermalm i Stockholm, fast ljusatt och redigerad så att det ser läskigt ut. Seriöst, det är inte farligt att åka ut på linjerna och ta bilder. Kul att vänsterkulturella Mana inte vågar åka ut till oss. Men det är verkligen inte farligt, det är mycket fint och vackert, speciellt nu. Jag lovar.

Men nog om det!

Jag vill, precis som Forever United, kommentera utnämningen av vinnaren av låtsasnobelpriset i Ekonomi.

”Krugman utgår från att många varor och tjänster produceras billigare i långa serier. Samtidigt frågar konsumenterna efter ett varierat utbud av varor. Följden blir att småskalig produktion för en lokal marknad ersätts av storskalig produktion för en världsmarknad där företag med likartade produkter konkurrerar med varandra.

Paul Krugman har utarbetat en ny teori för effekterna av frihandel och globalisering. Den nya teorin förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter i motsats till den traditionella handelsteorin som bygger på att länder är olika.” – skriver SvD

Eh, jaha? Så de likartade västländerna, eller snarare, de rika kapitalisterna i väst, styr marknaden och dominerad den. Varför får man pris för att säga det? Om jag minns rätt så fick en kille samma låtsasnobel i för att han påpekat att arbetslösheten behövs för att hålla nere lönerna. Eh, ja det får man väl alla rika gossar som läser politisk ekonomi, förlåt; nationalekonomi, lära sig. Varför ska man (läs; Sveriges Riksbank) belöna dumma upprapningar av kapitalistiska sanningar?

// Från förorten – jag vardagspusslar vidare…

Borgarmedia om krisen ”nobelpriset”: Svd1, Svd2, Svd3, Svd4, Svd5, Svd6, Svd7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Läs: Dom Ljugers efterväntade inlägg om krisen, Ekonominyheter om lågkonjuktur, på Dagens Konflikt skriver Herman Geijer om hot och möjligheter i krisens svallvågor, Svensson skriver om riksdagspartierna och så givetvis Forever United om Paul Krugmans pris.

Att gå utanför 80-talismen

september 28, 2008

Helt plötsligt insåg jag det. Jag är inte längre en typisk 80-talist

Insikten kom till mig när jag jämnförde mitt liv med en jämnårig kamrat. Han bor inneboende tillsamans med två vänner hos en gammal tant, jobbar inom media i de mest osäkraste anställningsformer som krävs. Går han med i facket (öppet) så blir han fort sparkad och svartlistad av produktionsbolagen.

Jag har en egen, visserligen liten, förortslägenhet i första hand. Med en renoveringsfond jag kan ta pengar ur för att måla om osv. Jag jobbar inom metallindustrin och är fackligt ansluten, precis som 100% av mina arbetskamrater, till verkstadsklubben. Jag har nyligen blivit tillsvidareanställd(!) och drar in strax under 20.000 i månaden i grundlön – före skatt och avgifter.

Av alla mina vänner kan jag räka de som är fastanställda på en hand, och alla dom har inte egna lägenheter utan bor i kollektiv eller i andra hand.

De enda industriarbetare jag känner utanför jobbet är en tidigare arbetslös som nu läser på komvux och en gammal barndomsvän i Malmö som har ett nästan identiskt jobb med mig, med skillnaden att organisationsgraden bland arbetarna är obefintlig, lönen myyyycket lägre och anställningsformerna osäkrare.

Jag har sprungit om min generation! Eller är det jag som sprungit in på en annan bana?

Jag gick för fan samhälle/media på gymnasiet! Bodde i kollektiv när jag flyttade hemmifrån och hoppade fram som barnskötarvikare tills jag fortsätte på det tidigare somarjobbet.
Mitt vardagspussel nu är helt olikt det jag hade för två år sedan. Pengar är inte längre ett lika stort problem till att börja med. Eller okej, ibland blir hyran försenad några dagar och visst kan det vara segt i slutet av månaden. Men jag har sparat ihop en buffert på snart 4 månadslöner. Jag känner en trygghet jag aldrig någonsin känt förut.

Men utgifterna stiger i takt med inkomsten. Räkningarna blir fler och större, notan på jobbrestaurangen stiger, jag äter och fikar oftare på stan.
Men även om den ekonomiska tryggheten är större än någonsin, och det har gjort avtryck i hur jag mår, så är jag mycket mycket tröttare nu än jag någonsin varit. Varenda muskel i kroppen är slutkörd på fredagen och hinner inte vila upp sig innan måndag. Det är ju inte ens så att vi lyfter skrot på jobbet. Men många små 10-20 kilos lyft blir många kilon till slut.
En arbetskamrat böjde sig ner för att ta upp nåt under semestern när ryggen sa ifrån. För mycket tungpack för lång tid. Men skadan sker på ledig tid. Suck!

Snart blir det väl samma sak för mig. Men vi pinnar på!

Vardagspusslet måste ju gå ihop…

Intressant?

Vi vänsterextremister är också vanliga människor

oktober 17, 2007

DN intervjuar Sandra Salkén om hennes bok Deltagänget.

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av ”vänsterextremisterna”. En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en ”vanlig” människa – jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera ”autonoma” från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen