Posts Tagged ‘marx’

Handlingens propaganda och pedagogik

april 18, 2009

Det här inlägget är tänkt att komplettera den diskussion jag under tre lediga timmar läst om på Konfliktportalen. När jag gör musik tar jag bort bas eller diskant från varje ljud, så att varje ljud fylller en unik position i låten och inte staplar ljud på ljud så att musiken blir brusig och obalanserad. På samma sätt vill jag försöka hålla mig kort och säga bara sånt som tillför en droppe till diskussionen.

Jag tänker inte behandla diskussionen om att skriva om sitt arbete, det som Autonoma Kärnan, Redundans, Job och Forever United skrivit fyller ut gott. Våra erfarenheter bör vara utgångspunkten i diskussion och analys, men bara när det är tillämpbart. När vi ser på vår klassposition och våra arbeten, måste vi leta efter de politiska konsekvenserna av vår situation. När någon använder sitt yrke som ett slagträ för att hävda sig, borde vi ignorera det helt enkelt. Detta om detta, läs på nån annanstans.

Jag har däremot mycket att säga om studier, utifrån min (än så länge korta) erfarenhet i organisering. Steg efter steg skaffar vi oss de kunskaper som är nödvändiga för att förstå mer avancerade texter och delta djupare i agitation, organisering m.m. I början finns vem som helst med rätt klasserfarenheter, i slutet finns en aktivist med teoretisk och praktisk erfarenhet på högsta nivå. Jag menar att studierna är något som vi alla måste gå igenom och att ingen slipper undan – om vi tar våra idéer om klass och folkbildning på allvar.

Vi måste tänka igenom alla stadier av utvecklingen, hur och var möter vi den icke-organiserade? Hur går vi från att ha deltagit i demonstrationer till att läsa våra första texter eller lära oss att hantera en risograf för första gången? Hur blir den organiserade en större tillgång och kan delta i teoretisk diskussion på hög nivå och lägga upp förslag för hela rörelsens framtid?

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

Först och främst: det första steget – hur och var möter vi den icke-organiserade? Idag har information en helt annan karaktär än för 50 eller 100 år sen, vilket kan förklaras bl.a. med skolan och massmedierna. Då lades tankarna fram i ett vakuum och arbetarrörelsen erbjöd en kultur, identitet och materiella resurser som ingen annan gjorde. Idag har borgarnas samhällsforskning hunnit så långt att de medvetet kontrollerar våra begär, med hjälp av mutor och memetik – den vetenskapliga tillämpningen av informationsteori och genetik på informationsutbytet. I reklam och politik designas noggrannt memer, budskap i skräddarsydd förpackning med maximal verkan. Hur väl det går att kontrollera människor med memetik vet vi inte än, mer än att människor är ytterst lätta att påverka när hela deras tillgång till information är i borgarnas händer.

Idag är information inte bara information utan bär också med sig en mindre eller större mängd trovärdighet, eftersom vi är helt översköljda av budskap. Det finns gott om institutioner* i vår vardag som påverkar vilken information som når oss och vad vi ser som trovärdigt. Skolan, familjen, heteronormen, tv, internet, kultur och musik är ett par exempel. Det här är numera materiella, teknologiska maktfaktorer som kontrollerar samhället på samma sätt som militär och polis gör det. Då hjälper det inte tillräckligt vilka strategier vi planerar i borgerlig media eller hur mycket vi ägnar oss åt handlingens propaganda och argumenterar praktiskt för lite fler skjutna borgare.

Vi måste helt enkelt hitta institutioner med högre trovärdighet, som ger oss kanaler till fler människors liv. Jag föreslår t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostads- och hemsituationen och behovet av kultur. Där borde vi lägga större delen av vår handlingens propaganda, för att i föreningar ärligt jobba för det allmänna bästa som öppna kommunister (eller vad ni nu vill kalla er). Där kommer människor möta det vi säger och det vi gör varje dag, och se vilka som egentligen är med dem och mot dem.

En rörelse som inte har ungefär den här basen, kommer att tvingas in i symbolisk politik för att förgäves vinna människors stöd. Som tur är verkar en tendens mot den här organiseringen redan börjat dyka upp. Vi måste också börja bygga en starkare kultur av allmän intellektualism, en ny studiemoral och studiekultur för arbetarklassen helt enkelt. Sätta ordning och konstruktivitet framför alkohol och visionslöshet. Vi måste bli hårda och tuffa helt enkelt!

När vi på det här sättet redan lyckats närvara i människors bostadsområden, på deras arbetsplatser och bland elever och lärare i utbildningsväsendet, så kan vi börja processen av bildning och det finns mycket att säga om pedagogik här. Om nya medier förutom skrift och tal, och deras koppling med sociologisk klass. Om Gramsci och kultur i bildningen. Om hur handling är bildning i sig. Men det får komma i ett senare inlägg, av pedagogiska skäl. Ingen orkar läsa en så lång text… Min åsikt är i alla fall att det jag vet inte är till någon nytta alls om jag inte skaffar mig möjlighet att förklara det pedagogiskt, och att min egen bildning inte är viktig utan höjningen av den allmänna bildningsnivån.

* med institutioner menar jag inte bara statliga verk utan alla maktfaktorer som påverkar hela samhället

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Inte hängt med i debatten?

Läs:

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel)

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel)

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet)

All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan)

Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger)

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Läs också om svartfoten och blockadbrytaren Doktor Kosmos på Total Avlöning!

Annonser

A Spoonful of sugar helps the marx go down

april 17, 2009

Inte trodde jag att mitt senaste inlägg här på Vardagspussel skulle sätta igång en debatt om vänstern, arbetarklassen och deras bildning. Men så blev det!

Jesper skriver:

”Idén om att marxistiska studier skulle vara svårtillgängliga blir också i långa loppet en självuppfyllande profetia. Ju större spricka mellan teori och de arbetande massorna man målar upp, ju påtagligare känns den spricka som faktiskt finns. Denna spricka bör istället vara något som vi, i socialismens långa tradition, måste försöka överbygga.”

Det stämmer nog mycket väl. Debatten mellan Yelah och våldsvänstern ekar när jag läser Jespers svar till mig. Risken för att det ska grävas skyttegravar känns stor. Arbetarklassromantiska revolutionärer  å ena sidan, och vänsterintellektuella ungmarxister på den andra. Det skulle inte krävas mycket för att förolämpningarna skulle börja hagla och diskussionerna inte leda någon vart.

Men jag måste ändå säga att jag känner igen mig i vad Folkbildnings skriver som kommentar till Jespers debattbidrag:

”Intressant inlägg. Men det jag tror vardagspusselbloggen pratar om är något annat än det du besvarar nu. Jag är väldigt intresserad av teoretisk diskussion, men då just i form av folkbildning, inte i form av – i brist av bättre begrepp – “akademisk diskussion”. Som exempel har jag gått någon cirkel i kapitalet, nästan läst hela första bandet (jepp :-) plus en massa introsar. Jag är alltså en rätt dålig marxist, har många hål i min bildning, men det är sällan jag har problem att använda marx att förstå världen och hänga med i marxistiska diskussioner.”

Jag är ju trots allt inte helt opåläst när det gäller socialistisk teori. För även om jag har fler fantasynoveller i bokhyllan än politisk litteratur så är det ändå en ganska stor bunt klassiker och nyare verk jag har läst genom åren. Marxist kan jag ju inte kalla mig. Då jag endast sett Manifestet på teater och läst en, kanske två, texter av Marx själv, om man inte räknar sammanfattningar och ordförklaringar också. Men att se kapitalismen på ett marxskt sätt, ja det gjorde jag nog redan som 16-åring när jag långhårig och finnig ställde mig framför plastmaskinen på verktygssatsavdelningen. Men det är ju inte såna anekdoter de pålästa kamraterna vill höra. Men de får nog vänja sig, precis som arbetarrörelsens första agitatorer fick reda på att, även om deras idéer var nya, så hade klasserna slagits i många hundra år innan deras skrifter trycktes.

Haninge skriver att vi behöver ett 2000-talets Folkets Hus. Något som samlar arbetarklassen och gör det roligt att studera, organisera och agera igen.

Men precis som han så vet jag inte hur det ska gå till. Med en sked socker går Marxismen ner. Men var finns sockerskålen?

”In ev’ry job that must be done
There is an element of fun
You find the fun and snap!
The job’s a game!”

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Debattinlägg i ämnet:

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious

april 17, 2009

För ett tag sen så anklagades jag av en kamrat för att ”jämt tala om mitt jobb”. Jag tog väldigt illa upp. Främst för att han fick medhåll från en person som står mig mycket närmare men också för att jag tyckte kritiken var missriktad. Visserligen handlade det inte om att jag snackade om jobbet i allmänhet, utan att jag ofta tog min egen situation på min arbetsplats som exempel i politiska diskussioner.

Men vadå? Om man inte utgår från sin egen situation, vems ska man då utgå ifrån? Ska man lalla på om arbetarnas befrielse från sitt elfenbenstorn som de revolutionära överklassarna från förrförra seklet? Ja, det vore i och för sig ganska trevligt. Fast nu är det ju tyvärr så att jag och de flesta av mina vänner inte har det valet. Vi är helt enkelt fast i vår vardag. Eller för att uttrycka det som Cornelius Castoriadis;

“För arbetarna är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem”.

Nu skulle säkert samma kritiker vilja påpeka att det är alldeles tossigt att ha läst Castoradis bok om hur ekonomin i ett socialistiskt samhälle skulle kunna fungera utan att ens öppnat pärmarna till första bandet av Kapitalet av Karl Marx. Och jag ger honom rätt.

Det är jättetossigt!

Studier är jävligt viktigt. Och jag applåderar de socialister som orkar att gå på varje studiecirkel, läsa flera vänsterinriktade högskolekurser på sidan av, åka på konferenser, läsa tonvis med böcker privat och dyka ner i diskussioner kring djupa teoretiska texter på internetforum.

Speciellt om de samtidigt hinner med att göra andra saker som att umgås med vänner och sköta om sig själv och sitt hem.

Plan sa i samband med där här något i stil med: ”Vadå snackar jämnt om sitt jobb? Vad ska vi annars prata om? Vi är ju där jämt!”

Jag spenderar majoriteten av mitt dygn av att vara på, förbereda mig för eller vila upp mig inför arbetet. Anledningen till att jag inte orkar gå på studiecirklar i marxistisk teori eller t.ex. skriva inlägg här på Vardagspussel varje dag efter jobbet är inte för att jag inte vill det. Utan för att jag inte orkar! När jag kommer hem så vill jag äta mat, titta på Scrubs och se bilderna från festen i helgen.

Men om jag då som organiserad socialist inte pallar fördjupa min kunskaper, hur ska då den stora majoriteten av arbetarna orka med det? Vänsterns problem är dock inte att det läggs för mycket vikt på att studera, eller för lite för den delen. Problemet är att parollen ”studera, organisera, agera” styckas upp. Några grupper pluggar, andra samlar medlemmar eller röster och vissa låter handlingen ersätta orden. Visst finns det grupper och organisationer som gör två av tre, men vi får gå tillbaka till första halvan av 1900-talet och arbetarrörelsens barndom för att hitta exempel som tar till vara både vikten av att studera, organisera och agera.

Vad tjänar det till att en liten grupp blir experter i marxistisk teori, har läst de flesta filosofer som namedroppas i Hardts och Negris Imperiet och kan tala akademiska flytande om de inte sprider sin kunskap vidare? Kunskapsutjämning är det som studier ska handla om. Och med det menas inte att sucka högt när man anser att någon annans politiska analys är för grund och peka på en stor hög av böcker som först måste läsas för att denna person ska få uttala sig igen.

Det är här det blir svårt. Att tala så att folk förstår är inte det samma som att prata som att folk vore dumma, även om många verkar tro det. På ena sidan har vi de som kokar ner socialismen till banala paroller och slagord som inte säger någonting och på andra sidan har vi dem som vill skriva arbetarklassen på näsan och förklara varför de vantrivs i sin vardag genom att säga supercalifragilisticexpialidocious och dociousaliexpilisticfragicalirupus om och om igen till leda.

Supercalifragilisticexpialidocious? Ett av det längsta orden i det engelska språket.

Ja ni vet, som Mary Poppins sjunger:

Det är ett ord som, enligt Mary Poppins, kan användas för att både förklara något ”som det inte finns något ord för” och dessutom gör så att du låter mycket bildad.

I den betydelsen så är det knappast en komplimang att anse att det är så det låter när den bildade vänstern talar. De har orden som beskriver problemen men ingen förstår vad de menar eftersom orden är så krångliga!

Men det finns en annan sida av ordet. Och den är positiv!

Den exakta betydelsen av de olika delarna, översatt till svenska, är nämligen;

”Gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar”

Därav det här titeln på det här inlägget. Arbetarklassen gottgör för extrem och delikat skönhet med att vara högst bildningsbar. Arbetare är inte dumma i huvudet och inkapabla att göra något åt sin situation, det har bevisats om och om igen i historien. Men för att göra revolution hjälper det inte att veta att ägg måste knäckas för att göra en omelett. Du behöver stekpannan och kunskapen om hur du ska tillaga den också.

Kunskaperna som vänstern och dess teoretiker besitter kan, nej måste, alltså användas för att utbilda arbetarklassen! Men det kommer inte gå genom att knacka dörr och ge folk en boklista. Kunskaperna måste till att börja med användas för att bryta ner liberalernas hegemoni och totala dominans över problemformuleringarna. Dagens Konflikt är ett steg i rätt riktning för detta, precis som föreläsningarna i Kapitalet (inga förkunskaper krävs) på Stockholms Universitet är ett bra exempel på kunskapsutjämning inom vänstern.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Läs mer: Forever United, Andrea Doria, Stockholmspunk, Total Avlöning, Redundans, Björnbrum, Fragment, Kim Müller, Johan Frick, Slutstadium, Guldfiske, Systemfel, Salka, Jordränta, Acidtrunk feat. Oman, Marcusen, Dom Ljuger, Fitt Force Five, Lutte des Classes

När jag köper en öl ikväll, så har de rika råd att köpa 50 st

februari 6, 2009

Varsel och kris och vardagligt slit. Men så blev det då äntligen fredag!

Dagens Arbete i brevlådan läste jag på bussen till och från jobbet och nu är jag äntligen hemma. Radion spelar Elsinore av Björn Afzelius och katten spinner i soffan.

Ölen i kylen är slut och snart ska jag åka till stan för att möta upp vännerna. Det behövs varva ner efter arbetsveckan! Oavsett om vi jobbat på äldreomsorgen, posten, industrin eller kontor så är vi alla slut i kropp och huvud. Jag kan lova er att det kommer bli mycket skitsnack om chefer, stress och slit. Men också skratt och skämt om allt möjligt.

Inte mindre än en gång kommer det nog att påpekas att en av de där riktiga överklassarna skulle haft råd att köpa minst 50 stycken öl för varje flaska som ställs på bordet. Det är förjävligt helt enkelt. Å andra sidan så hänger inte dom på samma ställen som jag.

Jag har läst Marx, eller åtminstonde lite av honom. I praktiken är jag i alla fall marxist. Jag hade tydligen varit det länge innan jag läste ett ord av honom för kan dra exempel till det verkliga livet, mitt liv, varje gång jag hör en påläst kamrat tala.

Jag vet dock inte vad han, eller någon annan teoretiker/vetenskapsman, hade haft att säga om LO:s senaste rapport. Antagligen inte så mycket. Ur ren marxistisk mening är det väl inte så mycket nytt. Jag får be Redundans förklara, han kan sånt.

Tills dess så ska jag vidare göda vårt gemensamma klasshat genom att berätta att förundersökningarna mot poliserna som fastnat på video när de visar sina rätta ansikten läggs ner. Suprise suprise!

Men det finns ljuspunkter i vinterns mörker. Sopgubbarna i Stockholm strejkar mot höjt tempo och försämringar. Fucking rätt! Jag kommer skåla för er gubbar ikväll.

Trevlig helg!

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Läs också: Forever United, Martin Hofverberg Dagens Konflikt, Jordränta, Acidtrunk feat Oman, Kunden har (inte) alltid rätt och Lutte des Classes