Posts Tagged ‘jobbet’

Skammen över att komma försent

juli 18, 2009

Till jobbet kommer vi från olika håll.
Vissa i bil eller moppe, andra på cykel. Några bor så nära att de kan gå. Andra kommer med pendeltåget. Jag åker buss.

Vi är ensamma, isolerade mellan våra hem och vår arbetsplats. I våra olika färdmedel finns inget kollektiv. Vi är för få för att hitta varandra på tåget, bor för långt ifrån eller känner varandra inte nog bra för att samåka i bilarna.
Det är därför vi skäms när vi är försenade. Utsatta, ensamma, skyndade mot ingången senare än alla andra.

Det är först när vi står på vår station framför sin maskin eller på sin truck som vi känner oss trygga. Gömda och skyddade av kollektivet. Vår flock.

Jag hatar att komma försent.
Rädslan att chefen ska ha valt just den här dagen att vara på plats prick kl.07.
Osäkerheten av att inte veta om nån av förmannens golare ska se mig och anteckna min sena ankomst.
Skammen att komma försent, att inte duga, att inte klara av att hålla tider.

Men jag skäms också för att jag skäms. För det är en dubbel skam. Det är pinsamt att inför sina vänner erkänna att jag är rädd att komma försent, speciellt när alla är rörande överrens om att våra arbetsgivare är skyldiga oss så jävla mycket mer än några minuter på morgonen.

När jag sjukanmäler mig är jag alltid darrande nervös. Inte för att lurar till mig en extra ledig dag, utan för att det känns hemskt att prata med chefen och säga att man inte kommer. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på.
Besvikelse över att jag inte kommer, det stora behovet av att jag kommer, skämten om att jag inte alls är sjuk, frågorna om hur länge jag kommer vara borta. Man vet aldrig när han är seriös eller när han är allvarlig. När han skämtar eller menar det han säger. Misstron dryper ur hans röst när han säger att ”okej, vi får klara oss utan dig idag om du måste stanna hemma”.

Jag hatar honom för det.
Men ändå skäms jag.

Igår så kom jag till jobbet efter att ha varit hemma dagen innan. Han fick mig att lova det.
Men vafan. Jag har ju fått sparken! Om två veckor så är det bye bye lagret och arbetsbefrielse som gäller.
Men ändå står jag där, hostandes, vid min maskin och plockar reservdelar. Chefen är inte på plats på fredagar, men ändå är jag där.
En arbetskamrat blir arg, inte på mig utan på chefen. ”Han kan inte bete sig sådär! Du ska vara hemma egentligen. Han snackar bara sådär mot vissa, inte mot alla. Så jävla dålig stil!”
Hon har hört honom prata med mig i telefon dagen innan.
Jag skäms för att jag kom till jobbet i alla fall. Min arbetskamrat visar förståelse.
Samma dag så havererar systemet. Jag jobbar jobbar över en halvtimme för att det senare skiftet annars inte skulle hinna bli klara.

Helgen infinner sig och jag andas ut.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten, Di Moda skriver Mode och alternativ sexism, Dom Ljuger skriver Överklass-liberalserna skrek våld

Missa inte heller att Sommarjobbskampanjen är tillbaka!

Klasskampen tar inte semester: www.sommarjobb.net

Annonser

You have to study and get organized…or you could steal stuff

april 21, 2009

Under den senaste bloggdebatten på Konfliktportalen (som handlade om relationen mellan beståndsdelarna i devisen ”studera, organisera, agera”)  var det något vi glömde. Det talades mycket om vikten av att studera för att kunna förstå sig på kapitalismen och även förståelsen som kommer av sig själv i och med att du lever ditt liv som lönearbetare. Det konstaterades om och om igen att vi var tvungna att studera och att de minst lika värdefulla erfarenheterna som vår vardag också behövdes för att till fullo kunna… ja vadå?

Hittills har vi ju i princip endast talat om att studera. Det hette ju studera, organisera och agera eller hur?

Även om det var jag som först tog upp problemet med att inte alla (inte ens socialister!) orkar plugga teori så inser jag nu att det kanske inte är det största problemet vi har. För visst, det ÄR ett problem om inte ens socialister pallar fördjupa sina kunskaper. Men ett större problem är i så fall att så få tar steget och organiserar sig. Eller kanske för att arbetarklassen och ”vänstern” organiserar sig i olika saker.

”Vänstern” består av en stor mångfald av grupper i varierande storlek som antingen samlar kunskap (studerar), samlar medlemmar/namn/röster (organiserar) eller skriver pressmeddelanden om tuffa aktioner de utfört (agerar).

Jag tror de flesta av oss är överrens om att marx-läsning, affischeringar, fönsterkrossning eller ens namnlistor(!) kommer skapa det klasslösa samhället. Men på tal om Rättvisepartiet Socialisterna. Vad är det som skiljer dom från någon annan grupp till vänster om vänsterpartiet?

Bespara mig kommentarerna om att de bara väntar på ishackan, är en sekt (som om de vore ensamma med det, eh?), är tokgalna entrister och skitjobbiga för att de ska sälja fula pins på varenda demonstration.

En sak. Deras medlemmar är alla aktiva i facket.

Men hallå! Jääättemånga autonoma är ju med i den syndikalistiska rörelsen ju! LS är ju fullt av dom!

Verkligen? Tills alldeles nyligen så var runt 10% av SUF Stockholm (30% om man bara räknar såna som gått ur gymnasiet, men inte läser på högskola) med i facket. En i LS, två i IF Metall och en i Seko. Nyligen bildade vi ett fackligt utskott och sen dess har tre medlemmar till gått med i LS, två av dom för att jag gav dem en medlemsansökan i handen och satt med när de skrev på och en på eget bevåg.

För när den frihetliga vänstern (eller den autonoma rörelsen eller vad man nu ska kalla den) talar om arbetsplatskamp blir det hur som helst oftast som i amerikanska teveprogram. Industriarbetaren Homer Simpson maskar och de sjukhusanställda karaktärerna i Scrubs…

Facket är inte ens med i bilden! Visst så finns det skillnader och strömmningar inom alla rörelser. Jag vet att det i vissa grupper ofta är ett hett ämne om man ska vara organiserad i LS eller ett LO-förbund. Likaså vet jag att vissa tycker att facket har spelat ut sin roll, och den kritiken slår mot syndikalisterna också.

Själv så dröjde det länge innan jag gick med i facket. Jag började arbeta direkt efter gymnasiet och gick med i SUF ungefär samtidigt. Ändå dröjde det fyra år innan jag gick med i facket. Till skillnad från studier så handlade det inte om att jag inte orkade. Jag gjorde min beskärda del av facklig aktivism under flera konflikter, främst syndikalistiska stridsåtgärder (som kräver mer jobb) men även solidaritetshandlingar för Sekos tunnelbaneförare (som de själva gjort tummen upp för).

Och eftersom jag har varit organiserad i den radikala vänstern sen gymnasiet så har jag svårt att inte  se det hela ur det perspektivet. Patrik skriver i en kommentar här nedanför att jag inte kan dra några slutsatser av SUF Stockholm, eftersom det bara är en grupp. Han har såklart rätt! Och jag skulle vara den första att jubla om någon försäkrade mig om att av de som är organiserade i Stockholms mångfasseterade radikala rörelse är fackmedlemmar. Men jag tror tyvärr att jag har rätt.

Många av dessa socialister säger visserligen att de är emot LO men varför då hålla sig borta från LS? Det är ju på arbetsplatsen som klasskampen i första hand förs! Visst kan man föra klasskamp på jobbet utanför facket. Men det är ju knappast folkrörelselinjen som förespråkas som ersättning.

Var det därför intervjun med en SEKO-ansluten autonom i senaste numret av Direkt Aktion (#56 – Kris) fick så starka reaktioner?

Inte för att den porträtterar en aktivist som engagerat sig i ett LO-förbund utan för att han organiserat sig med sina arbetskamrater i huvudtaget?

Det har ju trots allt blivit bättre. Av mina tre första år i SUF så hade jag inga klubbkamrater som även var med i facket. Nu är det inte så länge. Jag ser många aktivister som jag känner igen från andra sammanhang när Stockholms olika LS utlyser blockader och liknande. Men hur många av dem som kommer då är med i facket, egentligen?

Låt mig dra en talande anekdot från några år tillbaka. En ungsyndikalist arbetade på fiket som ligger på gatuplan i SAC-huset. En dag så berättade han för en annan SUF-medlem att han hade fått sparken. Chefen hade sagt att han inte behövde komma tillbaka imorgon. Ingen förklaring hade getts och inte större gräl hade lett fram till det hela. SUF-medlemmen var helt enkelt en anställd som var lite obekväm (ett bra betyg för en socialist!). Den andre klubbmedlemmen, som även var med i LS, uppmanade givetvis den nyss arbetslöse med att gå med i facket och kräva ersättning. Man kan inte sparka folk med kontrakt hur som helst. Dessutom var han ju medlem i SUF och där fanns ju folk nog att bemanna blockadkedjor och ha flygbladsutdelningar utanför kaféet dygnet runt om så krävdes!

Svaret han fick var ett: ”Va? Går det?”

Det är klart det går, fick han tillbaka. Kaféet hyr ju till och med lokaler av centralorganisationen, facket lägger fram dina krav och sen får de helt enkelt gå med på dom!

Men han gick aldrig med i facket och kaféet är fortfarande en svinig arbetsgivare utan kollektivavtal eller schyssta villkor.

Detta trots att han själv deltagit i många, av LS varslade, blockader!

Så snälla, prove me wrong, berätta om de hundratals fackmedlemmar som gömmer sig i de autonoma leden och jag svär jag ska göra avbön för det här inlägget. Tyvärr tror jag att jag kommer bli besviken

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Vad är det för debatt jag jiddrar om i början? Jo du…

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel), Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans), Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United, Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar), A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel), Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet), All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan), Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger/Dom Ljuger), Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan), Handlingens propaganda och pedagogik (Planekonomen/Vardagspussel), Så ödmjukt jag kan (Kim Müller), Socialistisk folkbildning – eskapist eller aktivist? (Loke/Kristoffer Ejnermark), Bloggdebatter och intellektuell ärlighet (Jesper/redundans), Hur landet ligger (Wot/Dom Ljuger), Santa is a bitch ass (Di Moda/Lutte des Classes)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Mer från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, totalavloning skriver Total Avlöning 21/4/09 Hamnarbetarna., slutstadium skriver Inför Kulturveckan, tusenpekpinnar skriver katharsis/diarré, Vida Latina skriver Aprildag i Villa de Leyva, Colombia

Handlingens propaganda och pedagogik

april 18, 2009

Det här inlägget är tänkt att komplettera den diskussion jag under tre lediga timmar läst om på Konfliktportalen. När jag gör musik tar jag bort bas eller diskant från varje ljud, så att varje ljud fylller en unik position i låten och inte staplar ljud på ljud så att musiken blir brusig och obalanserad. På samma sätt vill jag försöka hålla mig kort och säga bara sånt som tillför en droppe till diskussionen.

Jag tänker inte behandla diskussionen om att skriva om sitt arbete, det som Autonoma Kärnan, Redundans, Job och Forever United skrivit fyller ut gott. Våra erfarenheter bör vara utgångspunkten i diskussion och analys, men bara när det är tillämpbart. När vi ser på vår klassposition och våra arbeten, måste vi leta efter de politiska konsekvenserna av vår situation. När någon använder sitt yrke som ett slagträ för att hävda sig, borde vi ignorera det helt enkelt. Detta om detta, läs på nån annanstans.

Jag har däremot mycket att säga om studier, utifrån min (än så länge korta) erfarenhet i organisering. Steg efter steg skaffar vi oss de kunskaper som är nödvändiga för att förstå mer avancerade texter och delta djupare i agitation, organisering m.m. I början finns vem som helst med rätt klasserfarenheter, i slutet finns en aktivist med teoretisk och praktisk erfarenhet på högsta nivå. Jag menar att studierna är något som vi alla måste gå igenom och att ingen slipper undan – om vi tar våra idéer om klass och folkbildning på allvar.

Vi måste tänka igenom alla stadier av utvecklingen, hur och var möter vi den icke-organiserade? Hur går vi från att ha deltagit i demonstrationer till att läsa våra första texter eller lära oss att hantera en risograf för första gången? Hur blir den organiserade en större tillgång och kan delta i teoretisk diskussion på hög nivå och lägga upp förslag för hela rörelsens framtid?

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

På 30-talet var allt sämre, men också enklare.

Först och främst: det första steget – hur och var möter vi den icke-organiserade? Idag har information en helt annan karaktär än för 50 eller 100 år sen, vilket kan förklaras bl.a. med skolan och massmedierna. Då lades tankarna fram i ett vakuum och arbetarrörelsen erbjöd en kultur, identitet och materiella resurser som ingen annan gjorde. Idag har borgarnas samhällsforskning hunnit så långt att de medvetet kontrollerar våra begär, med hjälp av mutor och memetik – den vetenskapliga tillämpningen av informationsteori och genetik på informationsutbytet. I reklam och politik designas noggrannt memer, budskap i skräddarsydd förpackning med maximal verkan. Hur väl det går att kontrollera människor med memetik vet vi inte än, mer än att människor är ytterst lätta att påverka när hela deras tillgång till information är i borgarnas händer.

Idag är information inte bara information utan bär också med sig en mindre eller större mängd trovärdighet, eftersom vi är helt översköljda av budskap. Det finns gott om institutioner* i vår vardag som påverkar vilken information som når oss och vad vi ser som trovärdigt. Skolan, familjen, heteronormen, tv, internet, kultur och musik är ett par exempel. Det här är numera materiella, teknologiska maktfaktorer som kontrollerar samhället på samma sätt som militär och polis gör det. Då hjälper det inte tillräckligt vilka strategier vi planerar i borgerlig media eller hur mycket vi ägnar oss åt handlingens propaganda och argumenterar praktiskt för lite fler skjutna borgare.

Vi måste helt enkelt hitta institutioner med högre trovärdighet, som ger oss kanaler till fler människors liv. Jag föreslår t.ex. arbetsplatsen, skolan, bostads- och hemsituationen och behovet av kultur. Där borde vi lägga större delen av vår handlingens propaganda, för att i föreningar ärligt jobba för det allmänna bästa som öppna kommunister (eller vad ni nu vill kalla er). Där kommer människor möta det vi säger och det vi gör varje dag, och se vilka som egentligen är med dem och mot dem.

En rörelse som inte har ungefär den här basen, kommer att tvingas in i symbolisk politik för att förgäves vinna människors stöd. Som tur är verkar en tendens mot den här organiseringen redan börjat dyka upp. Vi måste också börja bygga en starkare kultur av allmän intellektualism, en ny studiemoral och studiekultur för arbetarklassen helt enkelt. Sätta ordning och konstruktivitet framför alkohol och visionslöshet. Vi måste bli hårda och tuffa helt enkelt!

När vi på det här sättet redan lyckats närvara i människors bostadsområden, på deras arbetsplatser och bland elever och lärare i utbildningsväsendet, så kan vi börja processen av bildning och det finns mycket att säga om pedagogik här. Om nya medier förutom skrift och tal, och deras koppling med sociologisk klass. Om Gramsci och kultur i bildningen. Om hur handling är bildning i sig. Men det får komma i ett senare inlägg, av pedagogiska skäl. Ingen orkar läsa en så lång text… Min åsikt är i alla fall att det jag vet inte är till någon nytta alls om jag inte skaffar mig möjlighet att förklara det pedagogiskt, och att min egen bildning inte är viktig utan höjningen av den allmänna bildningsnivån.

* med institutioner menar jag inte bara statliga verk utan alla maktfaktorer som påverkar hela samhället

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Inte hängt med i debatten?

Läs:

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel)

Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans)

Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United

Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar)

A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel)

Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet)

All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan)

Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger)

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Läs också om svartfoten och blockadbrytaren Doktor Kosmos på Total Avlöning!

Kollektivet och fågelflocken

januari 25, 2009

När jag arbetar så börjar till slut händerna jobba själva och tankarna flyger i väg.

Om bara en bråkdel av allt det jag tänkt ut på jobbet skulle nått den här bloggen så skulle det vara minst ett eller två inlägg per dag. Men när man väl stämplar ut och kommer hem så lockar det mer att titta på teve, hångla med tjejen, dricka öl eller kolla sin facebook än att skriva ner allt det där man kom på under dan.

Men en sak jag tänkt på länge är, den något poetiska, liknelsen mellan arbetsplatskollektivet och en flock fåglar.

Fåglar i flock rör sig som en enhet. Mindre grupper och till och med individer må lämna gruppen, men kommer oftast tillbaka . Olika delar flocken kan röra sig åt olika håll. Men enheten behålls även när flocken är utsträckt på flera kilometer.

När är rovdjur hotar så sluter sig flocken samma, tätt, tätt. Utanför kollektivet så är risken högre att åka dit.

Vårt kollektiv på lagret liknar fågelflocken. Vi kommer inte alltid överrens, men vi håller ihop trots alla små skiljaktigheter och personliga konflikter och icke fungerande personkemi.

Och det vet vi, trots allt. Det är vi mot dom…

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Nytt på Konfliktbloggarna: Kim Müller, Redundans, Acidtrunk, Johan Frick

Läs också Dagens Konflikt: ”Intervju: Andreas Kaivarainen från International Solidarity Movement” och ”Folkpartiet och liberalismen inför en omöjlig kris