Posts Tagged ‘Industrin’

Lagenas lagerarbetare lackar

maj 27, 2009

Företaget Lagena i Jordbro har hand om transporter av alkohol, främst till Systembolagets (som äger Lagena) butiker men också till restauranger och grossister. I september förra året sade man upp 45 anställda. Men det räckte tydligen inte för ledningen som nu varslat att man vill säga upp ännu 33 st av sina arbetare.

Men nu säger lagerarbetarna ifrån!

Det känns nära. Inte bara har jag flera vänner som vuxit upp i Jordbro. En av dom har dessutom jobbat på Lagena och han i sin tur har både släkt och vänner som är hotade av varslet. Som tur är är arbetarna på Lagena ett tajt gäng som håller ihop. Det har jag skrivit om förr.

Jag citerar min kamrat:

Lagena, och Systembolaget har, till skillnad från många andra företag, inte drabbats av krisen. Man kan rapportera om rekordförsäljning, just för att folk dricker mer under kristider. Det går med vinst efter vinst och man har all anledning att anställa flera, eller höja lönerna för dom som redan jobbar där.

Dom varslar ändå folk, helt i onödan, enligt dom som jobbar på Lagena. Men eftersom företaget inte direkt är sysslolösa, utan snarare har överflöd av arbete, så satsar Lagena på billigare arbetskraft – Inhyrd personal! Personal som är lättare att byta ut/göra sig av med, som har lägre löner och som jobbar minst lika hårt som de som jobbar som Lagena-anställda.

Helt förjävligt helt enkelt. Samma tendens, men i mindre skala kan ses på mitt jobb. De visstidare som inte fick förlängning med hänvisning till anställningstoppet är nu på väg tillbaka för att täcka upp luckor under sommaren. I höst kommer de med all sannolikhet att få sällskap av fler inhyrda arbetare. Alla på jobbet vet nämligen att utan de som får gå nu eller i slutet av sommaren (dvs en bunt avtalspensionärer och jag) så kommer det finnas luckor som måste fyllas.

De passar på nu, i kristider, att säga upp folk med hänvisning till ”det rådande ekonomiska läget” men egentligen är de bara intresserade av att kunna styra och ställa mer i ”personalpolitiken”. Tillsvidareanställda byts ut mot dyrare visstidare. Inget ont om deras högre lön, den har våra fackföreningar förhandlat fram just för att bemanningsföretag inte ska agera lönedumpare, men om företagen verkligen behövde spara in pengar så hade man tjänat mer på att skita i aktieutbetalningar eller sänkningar av chefernas löner.

Istället så är det VI som ska sänka våra löner och betala deras kris. En kris som kortsiktigt är överklassens fel och långsiktigt beror på själva kapitalismen.

Systembolagsanställda Syndikalister har skickat ett stöduttalande

Gör du det också! Gå in och kommentera på deras hemsida: Lagerarbetarnas blogg

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver “De automatiska stabilisatorerna”, Anders_S skriver Hammarkullen – förorten i mitt hjärta, MJE skriver Skateland Roller Rink – poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Forever United skriver Samförstånd ger lönesänkningar, Dom Ljuger skriver Nöff Nöff och Arbetarna på Lagena i uppror, Lutte des classes skriver om Systembolaget

Annonser

Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd

maj 17, 2009

Så kom den, uppsägningen.
Efter att ha arbetat två år på lagret och innan det varje sommar från det jag var 16 år så sägs jag nu upp. Den officiella anledningen är arbetsbrist men såklart har vi fortfarande lika mycket att göra som vi alltid har haft.
När vi blev varslade i början av året så blev jag så jävla uppgiven. Helt plötsligt var jag och mina arbetskamrater i samma sits som alla andra som hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet.
Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den passar den minskade orderingången. Det handlar såklart egentligen om att de hellre gör sig av med arbetare och tjänstemän än att de sänker de skyhöga direktörslönerna eller ger ut mindre pengar till aktieägarna.


 
Stämningen bland var och är bitter. ”Det är maffian som styr” sa en arbetskamrat när han gav mig skjuts hem förra veckan, vi snackade om storföretagens beteende i allmänhet.

Precis som de äldre arbetarna gissade så kunde de flesta av de ”nödvändiga” uppsägningarna lösas genom avtalspensioner. Företaget ville såklart inte gå efter LAS-listan och sparka de yngsta arbetarna. Allt snack från det extremistiska Centerpartiet om att ”LAS måste skrotas så att ungdomar kan få behålla sina jobb” är rent nonsens. Det är de unga man vill behålla.

Men trots relativt lyckade förhandlingar gällande förtidspension tackade några äldre arbetskamrater nej till de erbjudanden de fick. De tyckte inte att pengarna räckte till för alla år av sina liv de slitit för företaget. 

Veckan innan alla förhandlingar om vilka som skulle få gå skulle vara klara så vinkade då mina fackliga representanter in mig till verkstadsklubbens kontor för att diskutera problemet.

Långt tidigare så hade jag berättat för klubben att jag inte planerade att vara kvar särskilt länge inom industrin, utan min framtid låg inom barnomsorgen eller utbildningsväsendet. Frågan hade kommit upp nära flera arbetskamrater ville nominera mig till diverse lediga fackliga poster. Även om jag kände mig hedrad av deras förtroende så ville jag såklart inte ta på mig uppdrag jag inte var säker på att jag kunde genomföra till fullo.

Mitt fackombud hade nickat förstående när jag svarat att jag inte var säker och sagt att han visste att min ”huvudnäring” såklart var bland barn och ungdomar och att jag nog skulle trivas bättre där. Men han sa också att det skulle vara tråkigt att tappa en sån radikal och medveten arbetare.

Jag fick i alla fall uppmaningen att hålla tyst om mina planer på att söka till någon pedagogikutbildning för att inte cheferna skulle få för sig något. Ett mycket klokt råd, som jag följde så gott jag kunde.

Och det var därför jag nu bads komma in och prata. Mina representanter frågade om jag fortfarande funderade på att studera igen. Jag svarade att jag hade det, antagligen till hösten. Men jag beklagade mig över att jag väntat för länge med att ansöka om studieledighet och nu var rädd för att det var försent. ”Då kanske du är intresserad över vad vi tänker lägga fram för dig nu?” fortsatte min ordförande. ”Men kom ihåg att det här bara är ett förslag och ingenting du måste besluta idag!” fyllde ombudet i.

De förklarade läget, att det inte fanns nog med äldre kamrater som kunde tänka sig att gå i pension i förtid. Och att de därför såg en lösning i att jag, i utbyte mot avgångsvederlag, gick med på att gå från arbetet.

Vilken chock!

Jag frågade om storlek på avgångsvederlag, om hur länge jag skulle vara kvar, om hur det nu skulle bli med min semester och en massa andra saker. Efter att fått det mesta uträtt för mig så gick jag ner till telefonen för att ringa min mamma för att be om råd. Åter igen så hade de bett mig om att inte läcka förslaget till någon, då företaget knappast skulle vilja ge mig några pengar om jag ändå tänkt lämna företaget inom den närmaste framtiden, men såklart så var det ingen risk att min familj och närmaste vänner skvallrade.

En vecka senare hade jag bestämt mig och jag gav min ordförande klartecken att starta förhandlingarna. Han frågade vilka veckor jag hade sökt ledigt i sommar och lovade att göra sitt bästa för att jag skulle få ta ut hela min semester.

Ytterligare en vecka senare så stod det klart och jag mottog med lite smått nervöst darrande händer kontraktet av en kvinna från personalavdelningen inne på min förmans kontor. Den här gången var det min förman och hon som bad mig hålla tyst om vår uppgörelse för mina arbetskamrater. Jag tackade och gick direkt till verkstadsklubben för att be dom läsa igenom det en sista gång. Allt verkade vara i sin ordning och dagen efter hade jag skrivit på och överlämnade det till den högre lagerchefen.

Givetvis berättade jag för mina närmaste kamrater på jobbet att det var jag som var den som skulle få sparken och de lovade såklart att hålla tyst om det. Allt kändes overkligt, vi sa adjö till de två visstidare som inte fick stanna när deras anställning gick ut och vi åt tårta och lyssnade på tal när en av de äldre hade sin sista arbetsdag.

Men den sorgsna, bittra stämningen på jobbet kunde inte tynga ner känslan av befrielse som jag kände. Äntligen! Det var som en sten fallit från mitt bröst.

Jag var äntligen på väg någonstans! Med avgångsvederlaget och mina ihopsparade slantar som bas så skulle det vara mycket enklare att dyka ner i böckerna på högskolan. Jag återfick fort känslan jag kände igen från alla mina sommrar på lagret, att min tid instängd i den dammiga och högljudda fabrikslokalen var begränsad. I mitt huvud började jag räkna ner dagarna jag hade kvar tills jag kunde stämpla ut för sista gången och jag blev genast mycket gladade på jobbet. Arbetskamrater berättade hur mycket kommer sakna mig men att de verkligen tror att jag kommer bli en bra förskolelärare. Givetvis måste jag hälsa på!

Det är fortfarande över två månader kvar tills jag sticker. Vardagspusslet på jobb och fritid har fortsatt som vanligt. Men det känns bättre.

På en bekants födelsedagsfest inte länge efter att jag skrivit på kontraktet så skrek jag ”Drinkar till alla! Bolaget bjuder!” och viftade, full som jag var, med bankomatkortet i riktning mot mina vänner runt bordet. Som tur är så hoppade bara en kompis på uppmaningen, de andra ville vara snälla mot mig.

Jag hoppas i alla fall att allt ska gå bra och att jag kommer in på någon av utbildningarna jag sökt.

/Krastavac

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Och så fick de ockupera ett par hus, andread0ria skriver Vitt är det nya svart, admin skriver ockupanter på taket, Vidar skriver Film: Victor Marx på möte med Mejan om konstprojekt (O)önskad samhällsutveckling, Wot skriver Fina, rara, söta internet, Forever United skriver Varför man blir kommunist

Sänka löner till oss och höjda till bossarna

mars 3, 2009

Pamparna på Volvo får höjd lön och vår förbundsordförande Stefan Löfven skriver på ett avtal som tillåter lönesänkningar med 20% för oss arbetare. Allt för att rädda jobben. De massiva varslen inom industrin kommer leda till att när arbetslösheten inom sektorn stiger i allt ökad takt så höjs avgiften till a-kassan för oss som fortfarande har arbete kvar. Allt tack vare regeringens försämring av a-kassan.

Istället för att kapitalister och högerpolitiker gentemot fackförening och arbetarrörelse agerar som motparter så är det nu tydligt att de bara är två sidor på samma mynt.

Samma mentalitet visa Wanja Lundby-Wedin när hon i egenskap som LO-ordförarare, uppbackad av Socialdemokratiska Arbetarpartiet genom Mona Sahlin, går in i förhandlingar med Svensk Näringsliv om ett nytt huvudavtal där hon kräver…ja typ ingenting förutom lite reseersättning till ombudsmän eller nåt liknande. Svenskt Näringsliv däremot kräver i princip att konflikträtten avskaffat och att facket suger överklasskuk.

Jag förstår inte grejen? När man är i underläge går man inte in i förhandling! Ska det vara så jävla svårt? I såna lägen så mobiliserar man stora protestaktioner och demonstrationer, man kommer med syrliga, sylvassa och pikande kommentarer på näringslivets och regeringens handlande. Inte bara skulle det vinna medlemmarnas (och opinionens) förtroende utan även stärka sin ställning inför en framtida förhandling.

Som en kamrat som är aktiv inom SEKO sa:

Vi ska rädda människor och inte jobb? Skit i jobben och blockera stadshuset med tiotusen arbetslösa metallare tills de höjer a-kassan igen. Det vore strategi det!”

För ärligt talat, vad handlar det här om? Är förbundsledningen rädda att tappa ansiktet framför borgerliga ledarsidor och motparten i näringslivet? Är det inte jobbigare att förlora förtroendet från medlemmar och andra fackförbund?

Vi får se vad som händer lokalt på min arbetsplats.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Tills dess en liten reminder till Stefan Löfven:

Tomma löften, tomma ord (IF Metall)Tomma löften, tomma ord (IF Metall) from Hund Krastavac on Vimeo.

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Arbetsmarknad är den marknad där alla löntagare säljer sitt arbete. Om säljarna – löntagarna – tvingas konkurrera med varandra för att få sälja sitt arbete ställs kvinnor mot män, sjuka mot friska, unga mot gamla, invandrare mot svenskar, arbetslösa mot anställda.

Arbetsgivare är inte den som skänker arbete, utan den som köper arbete.

 

Arbetstagare är inte den som stjäl arbete, utan den som säljer sitt arbete.

Det fackliga löftet är att löntagarna lovar att inte konkurrera med varandra om jobben med sämre löner och sämre villkor.

Fackföreningen är det organiserade löftet. Den är en kartell på arbetes marknad där löntagarna inom samma fack – samma yrke – sluter sig samman för att bestämma priset och villkoren på det de säljer.

Kollektivavtalet är det nedskrivna löftet.

Solidaritet utgår från en tanke om allas lika värde. Solidaritet är också insikten om den gemensamma nyttan av att hålla löftet. Om du – så jag – så vinner vi båda. Solidaritet är mellan människor, den är ömsesidig, det är att ge och att få. Solidaritet bygger på gemensamma intressen.

Uppdraget utgår från medlemmarna. Det är att förhindra att vi tvingar konkurrera med varandra om jobben genom att värna det fackliga löftet.

Landsorganisationen

Läs mer: Petter Nilsson, Svensson, Röda Malmö, Trotten, Kim Müller, Vida Latina, Autonoma Kärnan, Jeanette Stojic, Lutte des Classes

Borgarmedia: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, SDS, AV, DA

Ännu mer horlänkar här under: (more…)

Arbeta, studera, agitera och skjuta gevär

februari 1, 2009

Jag har börjat på en kvällskurs på högskolan. Den börjar precis så att jag hinner skynda mig dit om jag arbetar det senare dagskiftet.

Kursen verkar lite mer anvancerad än jag förväntade mig. Men jag har bestämt mig att klara av det.

Trots det så pendlar jag mellan att tycka det var en bra idé och att tycka att jag tagit vatten över huvudet. Men om jag någonsin ska palla att utbilda mig till lärare så måste jag hårdträna mig på akademiska, högskolebyråkrati och pluggande. Jag har försökt mig på det förut. Men den gången gick det inte. Var totalt oförbredd på hela grejen. Vet inte om det var en kulturkrock eller om jag helt enkelt inte trodde det skulle vara så svårt och dyrt att studera. Men varken morsan eller farsan har läst högre än gymnasiet. Fan, mamma gick inte ens där.

Det gick ju bra för dom ändå. Och jag ska definitivt studera säger dom, måste bli nåt.

Jag håller med och var ganska stolt när jag ringde morsan och berättade om kvällskursen och för att se hur hon mådde. Hon hade åkt in till akuten några dagar tidigare. Vi trodde det var hjärtat med det var inte så allvarligt, blodtrycket bara. Men hjärtat hamnade, som ni kanske förstår, i halsgropen när pappa ringde dagen efter. Morfar dog av en hjärtinfarkt när jag var ung, så såklart man var orolig.

Det där med mamma tillsammans varslet och värken i handleden gjorde att jag inte var särskilt superglad på introduktionsträffen förra veckan. Men vad ska man göra? Ännu har jag inte fått någon vinterdepression som förra hösten i alla fall. Så det här ska nog gå, trots allt.

Jag har i alla fall bestämt mig för att lägga ner alla ambitioner att hinna med någon annan regelbundna aktiviteter utanför arbetet förutom just studierna, skytteklubben och mitt politiska engagemang. Studiecirklarna, boxningen och andra projekt jag hoppat på, eller åtminstonde tänkt hoppa på, tillsammans med vänner får läggas på is.

Mitt liv ska struktureras upp! Alla viktiga papper som ligger på hög här hemma ska sorteras. Böcker och prylar här hemma ska tillbaka på sina rätta platser och inte ligga lite här och där. Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv och mina närmaste. Jag ska inte skjuta upp saker jag lovat andra att göra.

Jag tog inga nyårslöften i år. Lika bra det, för frågan är om jag kommer hålla alla krav på mig själv jag ställer här ovan.

Men jag ska i alla fall försöka. Vintern är snart över och jag känner redan våren komma.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)

Grannen har börjat blogga! Så glöm inte att kolla in Lutte des Classes. Den enda anarkistiska modebloggen jag känner till!

Eller så kan ni kan läsa var Vardagspusselskribenten Snatterskan har för sig på hennes egna blogg här: ”Klipp er och skaffa ett jobb!

Nytt på Konfliktbloggarna: Redundans, Acidtrunk feat. Oman (Missa för guds skull inte artikelserien om den palestinska vänstern! Del 1, 2, 3, 4 och 5), Autonoma Kärnan, Johan Frick och Den Udda Vinkeln

Kul grej. Islänningarna lyckades fälla den sittande regeringen. ”Ingen revolution skall göras till hälften” Vi vägrar betala er kris!

Min historia på lagret

maj 31, 2008

Det senaste året har jag flera gånger fått berätta för äldre arbetskamrater att jag faktiskt vart här varje sommar sen jag var 16. Det kanske verkar konstigt att inte alla vet det eftersom de ”nyaste” av de äldre kamraterna anställdes för 5 år sedan och således borde komma ihåg parveln som har vart en av de få som kommit tillbaka varje år. Men det är inte så konstigt egentligen då jag bytt frisyr och avdelning nästan varje sommar och arbetsplatsen är ganska stor.

Men när jag tänker på det är det helt sjukt hur mycket lagret påverkat mitt liv och hur många minnen jag har härifrån.

De första sommrarna minns jag hur kompisar ringde och frågade om jag ville bada fast det visste att jag inte kunde. På samma sätt som jag log lite skadeglatt när det regnade och hettan i den dammiga lokalen dämpades och kompisarna satt hemma och tjurade. När vi blev äldre så var det inte längre nån som retades när jag suckade och berättade att jag skulle vara inne på lagret halva sommarn i år också, då var de istället avundsjuka. ”Fan, den som ändå hade ett jobb!”

Numer så är lagret inblandat i alla mina sommarminnen och lika förknippat med sommaren som festivaler, sol och bad.

Det var på lagret jag lärde mig dricka kaffe, inte för att det var gott utan för att jag behövde orka med dagen. Det var här jag lärde mig allt om det löpande bandet, långt innan jag sett Charlie Chaplins Moderna Tider eller lärt mig så mycket om den industriella revolutionen.

Framför automathissar och rad efter rad med lagerhyllor så har jag grubblat över många spruckna och spirande kärleksförhållanden och lärt mig reglerna till patiens tack vare ständiga maskinhaverier.

Här har jag solat på lastkajen med andra ungdomar från Stockholms alla förorter och här har jag fått höra historier om Ericcsons fabriksnedläggning och hur bra var allt innan de sparkade alla. Jag har fått lektioner i krigshistoria och fått höra om farfäder som slogs med Titos partisaner mot Hitlers fascister och lärt mig fraser på indiska, juggoslaviska, spanska och finska.

Jag har följt en arbetskamrats uteckling från stressande företagspatriotisk sommarjobbare till deppad, jobbhatande slacker som sjukanmäler sig ofta men fortfarande jobbar så mycket extra han kan för pengarnas skull och fått både vattenkokare och brödrost i inflyttningspresent av mina ”låtsasmorsor”.

Men istället för att fortsätta vara nostalgisk över min egen arbetserfarenhet så ska ni få läsa mina egna ord från svunna tider. Kunde inte hitta så värst mycket läsvärt, men håll till godo!

Onsdag. juli 23, 2003 – jobba jobba jobba

jobba jobba jobba. Det löpande bandet går långsamt….aha, vi är det löpande bandet. En brist? Yes box alrajt, jag fixar. Rapportera in och skriv ut labels. Vatten paus. Kryssa av o-ringar och hämta kryss-omslag. Tejpa och häfta, vika och packetera. jobba jobba jobba. Stå vid fläkten. Räcka ut tungan åt arbetskamrater. Räkna pappers-packningsringar. Nyna på progg. Åka sparkcykel. Titta på klockan. jobba jobba jobba. gå hem

Onsdag, juli 2, 2003 – Jobb

Ingen jobbar för att det är roligt…
Vad gör jag här?

Tisdag, september 19, 2006 – Sommarjobbet

Så när sommaren kom så var det dags att ta på sig de stålhättade sandalerna och arbetsbyxorna och ta pendeln till lagret som vanligt. Läs mer

Och jag är kvar än. Bara för att jag inte skrivit på länge så betyder inte det att det inte hänt saker på jobbet, hemma i kvarteret och i livet istort. Varje dag en kamp för att vardagspusslet ska gå ihop.