Dikt: O ni hav jag aldrig mött

Sommar och höst 2007

O ni hav jag aldrig mött

, i mitt hjärta har ni sått det frö som ej ännu dött.

Det frö som skall växa till en eld, så klar så ren att herrar falla ner.

Ner på knä i hopp om nåd å försoning, när rätten sammanträder i eldens boning.

O ni hav jag aldrig sett

, ni vet att mitt hjärta aldrig kan bli mätt.

Ty herrars rinnande prat föder ingen hunger, utan brinnande hat.

Hat som hett och rött glöder stort, när vi ges inget annat utom lort.

O ni hav jag aldrig märkt

, av era vågor går jag stärkt.

För den eld som ni mig gav, jag svär den skall bli de högas grav.

För hellre gräva herrars grav än sin egen, tänk att slippa slita å svälta hela tiden!

O ni hav, jag aldrig träffat

, Ni min hunger snart har mättat!

Och i skepnad av en storm rinner bägar´n över långsamt å marigt.

Först en droppe, sen en till – tills haven slukar det som är och varit.

 

Ett svar to “Dikt: O ni hav jag aldrig mött”

  1. Hur jag mådde förra hösten « Vardagspussel Says:

    […] skrev dikter. Bittra, dystra eller naivt längtande dikter, som alltid när jag inte mår bra […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: