Dikt: Att Leva…

Hösten 2007

Att leva är att arbeta. Det är att slita varje dag från sju till halv fyra, från nio till halv sex eller kanske till och med från två till klockan tio. Att leva är att alltid svara “jag är trött” när någon frågar hur du mår. Att säga “god morgon” till sina arbetskamrater trots att det enda “goda” med just den morgonen är att man är en natt närmare fredag, löning och helg. Att leva är att längta så mycket efter helgen att man på torsdag redan har planerat all fritid minutiöst. Från fredag kväll till söndag eftermiddag.

Att leva är att inte hinna med att både ta igen sig och samtidigt ha roligt på sina två lediga dagar.

Det är att komma hem till sin tysta förortslägenhet och undra varför man är så ensam. Ensam trots alla kära vänner, spinnande katt, ljuvlig älskare och solidariska kamrater.

Att leva är att vara ensam. Att inte kunna mötas trots att vi står bredvid varandra varje dag. På jobbet, i skolan, på arbetsförmedlingen, på gatan, i kön till bussen och vid baren. Varför kan vi ingenting säga fast vi talar hela tiden?

Varför tycks meningen med livet vara att tyst och ensam, arbeta i mullret från maskiner, knattret från datorer, ringandet av telefoner och skrik från barn och vuxna. Ensamma trots att vi är så många, tysta fast oljud fastnar permanent i våra öron och ger oss huvudvärk. Evigt slitande, trots att vi ingenting får som tack. Inget förutom ännu en nedlagd fritidsgård, ännu ett avsked, ännu högre hyra, lägre reallön och avslag från försäkringskassan.

Att leva är att inte ha tid att se andra, att inte ha tid att lyssna, att inte mötas.

Att inte orka stanna upp och fråga sig; Varför?

Eller nej, det är inte frågan som lyser i sin frånvaro. För den frågan ställer vi oss varje dag.

Det är svaret som saknas.

Varför sliter vi tysta och i ensamhet. Vem sliter vi för? Oss själva? Nej, ett sådant påstående vore löjligt.

Är det verkligen ett liv, det här som kallas arbete?

Som jag ser det har vi bara två val. Antingen fortsätter vi som nu, tysta i vårt arbete, och nöjer oss med detta tills vi slutat leva.

Eller så sluter vi arbeta och börjar leva. På riktigt.

Med höga rop och glada skratt

I gemenskap

Med omtanke och närhet till varandra

Att leva är att arbeta?

Nej, att arbeta, det är att dö. En dag i taget.

Fem droppar blod varje vecka, tills vi stupar tomma och läggs i en grav vi själva grävt.
Det, det är att arbeta.

 

Ett svar to “Dikt: Att Leva…”

  1. Hur jag mådde förra hösten « Vardagspussel Says:

    […] skrev dikter. Bittra, dystra eller naivt längtande dikter, som alltid när jag inte mår bra […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: