Drömmen om den fackliga generationen

by

Hösten 2007 hade den borgerliga regeringen suttit vid makten i ett år. Jag gick som så många andra i den stora demonstration som hölls i Stockholm mot högerpolitiken, anordnad Semptemberalliansen. Tillsammans med ett antal andra unga kamrater skanderade jag ”We are the facking generation!”. Jag vill minnas att jag gick bredvid en banderoll med texten ”There is power in a union”, som refererar till Billy Braggs kampsång från 1986.

Att utse sig själva till ”The facking generation” är en motreaktion på KDUs kampanj ”A non facking generation”. Jag hade svårt att inte bli full i garv när de unga Kristdemokraterna lanserade sin kampanj: misstänkliggörandet av facklig kamp har man väl hört förr (vi unga ska tydligen respektera alla människors ”rätt” att arbeta under dåliga arbetsvillkor) men KDU:arna lyckades dessutom få med en sexualkonservativ anspelning. Två flugor i en smäll, bra jobbat! Och jag vill gärna med stolthet skrika ut att vi som är unga idag faktiskt är en facking generation och med samma stolthet ha i bakhuvudet att fackföreningsrörelsen också varit en ”fucking generation”.

Men låt oss stanna upp en stund. Tillhör vi en facklig generation, vi som är födda under 80-talet (och kanske även sent 70-tal och tidigt 90-tal)? Jag vill i det här inlägget diskutera det med utgångspunkt Moa Forstorps dokumentär Facking generation och den efterföljande diskussionen under filmvisningen på helgens feministiska forum. För att ge en kort beskrivning av filmen citerar jag för enkelhetens skull ur programbladet:

Facking generation är en dokumentärfilm av Moa Forstorp som handlar om Frida, en 24-årig ensamstående mamma som har tröttnat på de usla arbetsvillkoren på Videomix i Kristianstad. Under två månader hösten 2007 strejkar 7 av 250 anställda på Videomix i Skåne för att få kollektivavtal. Strejken utspelar sig i ett Sverige där få unga är fackligt anslutna och där facken förlorar medlemmar i rasande fart.

Först och främst vill jag säga att jag som ung arbetande tjej inte nog kan betona hur viktigt det är att frågor som dessa lyfts fram i feministiska sammanhang. Kampen mot osäkra anställningar ÄR feministisk kamp, av den enkla anledningen att det framför allt är unga kvinnor som har den här typen av anställningar.

Av den anledningen kan jag också tycka att det är lite krystat av den som skrivit Feministiskt forums program att särskilt poängtera att filmen handlar om en ensamstående mamma, men även att filmen självt lyfter fram denna Frida onödigt mycket istället för att fokusera mer på den kollektiva kampen. Jag får lite känslan att Forstorp gärna velat göra ett personporträtt och eftersom jag själv hållit på en del med dokumentärfilm vet jag att man lätt hamnar i den fällan. Också Frances Tuuloskorpi har kritiserat detta fokus i filmen om hennes egen arbetsplats, Fackklubb 459 – sista striden på bagaren. Men det är ett sidospår.

Jag tycker på det hela taget att Facking generation är en intressant film, och det glädjer mig enormt att de anställda på Videomix tog upp kampen för sina rättigheter. Det är också roligt att se att det ur de unga tjejernas kamp för bättre arbetsvillkor växer fram ett politiskt intresse. Det är knappast konstigt: politik blir plötsligt något som börjar handla om deras egna liv, något som påverkar vår vardag.

Men det är något som fattas i Facking generation, och det blev än tydligare i diskussionen som följde efter filmen. Vi backar några steg. The Union forever, defending our rights / Down with the blackleg, all workers unite! sjöng Billy Bragg kring åren då vi som av vissa påstås tillhöra denna fackliga generation föddes. Men vänta lite nu, stod det inte i programmet att filmen utspelar sig i ”ett Sverige där få unga är fackligt anslutna”? Vadå ”facking generation”? Och stod det inte att bara 7 av 250 anställda strejkade? Varför, och hur ska vi förhålla oss till dessa ”blacklegs”?

Strejken vi får följa på Videomix, resulterar mot slutet av filmen i att kollektivavtal upprättas. De kämpande arbetskamraterna är stolta, men poängterar också att en annan kamp börjar när de kommer tillbaka till arbetet. Genom att delta aktivt i konflikten har de nämligen visat för sina arbetsköpare att de är bråkstakar. Och vad gör arbetsköparen av bråkstakar? De som hade fast jobb innan konflikten bröt ut jobbar idag kvar på Videomix, berättar regissören, men tack vare kampen för högre löner behöver de inte arbeta heltid för att kunna försörja sig. Så långt, allt gott.

Men det finns en hake: de strejkande arbetarna som inte hade fast anställning förlorade jobben i konflikten. Det är ju just detta som är poängen med osäkra anställningar! De som är lojala mot arbetsköparen får vara kvar, medan de som protesterar ryker. Och vad har man då uppnått med sin kamp? Visst, ett avtal med miniminivåer upprättades och man kan väl vara av åsikten att det är en hjältemodig insats att offra sig för detta men om jag ser till mitt eget fackliga engagemang så grundar det sig i att jag tror mig kunna förbättra situationen både för min egen del och för alla andra som lönearbetar. Att dessa målsättningar inte står i konflikt är min fasta övertygelse och detta måste hela tiden vara utgångspunkten för all facklig kamp.

Det sägs ofta att det är för mycket snack och för lite verkstad. Personligen tror jag att snacket – analysen, planeringen, diskussionen – är fullständigt nödvändig, men när det gäller agitation och medlemsvärvning finns det få saker som är så överlägsna som att handgripligen visa vad vi kan uppnå. Själv gick jag med i facket för att jag tyckte att det verkade vara en schysst grej, men det var först när jag själv deltagit i stridsåtgärder för en kamrat som förlorat jobbet som jag insåg vilken oerhörd styrka facket har. Att vi vann den fackliga striden fick mig fortsätta engagera mig fackligt. Lyckad aktivitet genererar mer aktivitet.

Detta är fackens räddning. En kommunalare uttryckte det med ett alldeles utmärkt inlägg i samtalet efter filmen, med att facket alldeles för länge profilerat sig som ett försäkringsbolag. Man utlovar vissa förmåner, istället för att visa att man tar striden för bättre villkor ute på arbetsplatserna! Det här är en diskussion som länge pågått i SAC där jag själv är medlem, och det glädjer mig att det uppenbarligen diskuteras även inom LO-facken. I SAC har vi valt att fokusera på vad vi kallar facklig reorganisering, det vill säga att aktivt motverka ombudsmannatendenser (att man ringer in ett fackligt ombud som kommer och tar hand om problemet) till förmån för självorganisering. Som ett led i detta har SAC satsat mycket på att utbilda medlemmarna i arbetsrätt och fackliga strategier.

För mig är det en fråga om delaktighet. Det kan tyckas bekvämt att kunna få sitt ärende löst av ett ombud, men vad för sorts fackförening leder det till? En fackförening som bara tillhandahåller ombudsmän ger passiva medlemmar. Det uppstår en glapp mellan medlemmar och ombud. Detta leder i förlängningen till att folk inte förstår varför de ska vara med i facket över huvud taget. Dessutom är det inte ens särskilt effektivt med ombudsmän, eftersom det är vi anställda själva som bäst vet hur situationen på våra jobb ser ut – inte ombudsmännen. Att dessa ombudsmän dessutom ofta är äldre män som själva kommer från en bakgrund av fasta anställningar, som kommunalaren påpekade, underlättar inte direkt för oss prekära unga kvinnor.

Vi måste se till att facken inte gräver sin egen grav! Som en kvinna i publiken påpekade efter filmen är det lätt att beklaga sig över regeringens antifackliga politik. Och visst är det sant att många gick ur facket i samband med höjningen av a-kassan, för att ta ett exempel, men vi får inte stirra oss blinda på det! Kvinnan i publiken uppmanade till självkritik, och jag kan inte annat än att stämma in. Vi kan inte skylla allt på borgarna, för vad är vi för socialister om vi inte kan bemöta deras angrepp på arbetarklassen? Och vem är egentligen förvånad? Att högern inte gillar facket är ingen nyhet – och det är inget uppseendeväckande med att de går till attack.

Så vad ska vi göra då? Tanken svindlar, men har de unga kristdemokraterna rätt i att vi är en non-facking generation? Är vi så pass splittrade (eller postmoderna om man så vill) att facket spelat ut sin roll? Jag tror inte det. Däremot tror jag inte att man kan se facklig kamp som det enda alternativet. Och i den mån man bedriver facklig kamp, är det viktigt att komma ihåg att fackföreningsrörelsen måste vara något levande. Vi är en rörelse, inte en institution. Vår kamp är en reaktion på en viss situation, och eftersom kapitalet kommer att göra allt för att inte anpassa situationen efter vår kamp måste vi anpassa vår kamp efter situationen.

En konkret fråga ställdes i samband med frågestunden på Feministiskt forum: vad ska vi göra? En representant från Handels pratade av vikten om att föreläsa för gymnasieelever om varför man ska vara med i facket. Det är bra. Men. Det görs redan. Är det något vi måste göra ännu mer kanske? Möjligen. Men jag tycker att vi som arbetarrörelse måste kunna uppbåda lite mer kreativitet än så. Vi kan inte bara fortsätta i samma spår och hoppas det hjälper att göra ännu mer av samma saker som vi redan gör. Fortsätter vi så kommer vi att bränna ut oss. Jag tror mig inte sitta på någon lösning, men jag efterlyser uppfinningsrikedom. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av historien. Osäkert anställda, prekära – eller daglönare om man så vill – är inget nytt.

Det är också viktigt att komma ihåg att den fackliga kampen är en metod och inte ett mål i sig. När jag lyfte fram min och mina arbetskamraters utomfackliga kamp fick jag till svar från Handels representant att det kan vara ett bra sätt att få in sina kollegor i facket. Jag undrar, vem är hon att säga att de resultat vår kamp gav inte är värt något i sig? Om man ser fackets uppgift som att skaffa så många medlemmar som möjligt för att kunna teckna starka avtal, hamnar man i ett läge där medlemmarna finns till för facket och inte vice versa. En sådan fackföreningsrörelse vill jag inte vara en del av. Då ser jag mig hellre som en del av en non-facking generation, men är likt förbannat stolt över den klasskamp vår generation bedriver på arbetsplatserna i många andra olika skepnader. Men än har vi inte kommit till ett skede där jag tror facket spelat ut sin roll – och om vi bemöter de rasande medlemsantalen på rätt sätt kommer vi inte heller att hamna där.

När jag ändå är inne på det här med facklig kamp vill jag slå ett slag för en intervju i senaste numret av Direkt Aktion. Mycket intressant läsning under rubriken Klasskamp i LO-facken.

Och fortsätt läsa även på internet! Till exempel på Autonoma kärnan, som skriver tänkvärt om arbetsvägran.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 svar to “Drömmen om den fackliga generationen”

  1. job Says:

    Asbra inlägg!

  2. Stadsdelsmotstånd, del 2 – Organisering och mål « Kim Müller Says:

    […] Dagens Konflikt, Johan Frick, Autonoma Kärnan, Jordränta, Redundans, Lutte des Classes, Vardagspussel. För övrigt ska visst nästa nummer av Direkt Aktion handla om […]

  3. Krastavac Says:

    Jävligt läsvärt! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: