Decemberstressen och arbetarhänderna

Så var äntligen julstressen över för i år. Tiden då vardagspusslet för många är svårare än någonsin. På något sätt ska man hinna vara kvar på jobbet ända fram till dan före dan och ändå ha tid för julklappar, julbak och allt annat som hör julen till.

Visserligen gjorde krisen kapitalismen gav oss i tidig julklapp att vi höll i plånböckerna och snabbade på mellandagsrean. Men trots det så var det stressigt som vanligt. I alla fall för mig!
Den 22:a december stressade jag in till stan med en arbetskamrat och köpte alla klappar och den 23:e så tog jag det lugnt hemma efter jobbet innan jag åkte iväg för att fira julen hos familjen i deras lägenhet.

Ikväll ringer vi in det nya året. Ett riktigt ”skitår” säger ministern. Men allt är är inte lika pessimistisk. Visst kommer överklassen fortsätta göra tusentals arbetslösa och och sen ringa från sina privatjet och gnälla om miljarder kronor i krispaket. Och visst kommer matpriserna säkert gå upp igen.
Men från mörkret tåga vi mot ljuset. Kanske kan något nytt födas till medias domedagsprofetior och till ljudet av finansbörsernas ras?

En sak är i alla fall säker. Nyliberalismen är död och begravd

Men när vi nu lämnar det gamla bakom oss så vill jag dela med mig av en personlig anekdot från året som gått.

Det var under sensommaren och jag satt på en klippa tillsammans med en vacker flicka och tittade på färjorna som lämnade Slussen. Vinden var ljummen men regnmoln rörde sig allt närmare och jag drömde mig bort i de vackra båtar som passerade på vattnet nedanför oss.

Vi hade inte träffats så länge men diskret så fann sig våra händer varandra. Fingrarna lekte lätt med den andras på det där sättet som många säkert känner till.

Då utbrister flickan: ”Vilka arbetarhänder du har. Som min morfar!” Jag svarar att det har jag väl inte alls det och vi fortsätter prata om annat. Vi skiljs åt en timme senare, för då har regnet kommit. Vi fortsätte att träffas lite in på hösten men sen rann det ut i sanden.

Men hennes kommentar om mina händer brände sig fast. Det är inte så illa som min vän Ekens farsa som enligt honom själv har så grova händer efter ett liv i arbete så att de aldrig kan bli rena. Smutsen sitter fast i valkarna.

Men jag la tidigt märke till att huden på mina händer började bli hårdare. Jag var visserligen van att varje sommar komma tillbaka till skolan med lite tecken på hårt arbete. Speciellt när jag flyttade hemifrån och gärna jobbade några veckor extra på lagret. Under de två år jag hyrde ett rum i ett kollektiv tillsammans med min dåvarande flickvän så gav dessutom kampen med den vildvuxna trädgården mig extra blåsor på händerna.

Men runt ett och ett halvt år sedan, när jag jobbat på lagret längre än jag någonsin gjort som sommarjobbare så märkte jag att det var annorlunda. Jag trodde först jag bara var torr om händerna. Men när jag började se tydligt på båda händer att det var främst huden som användes i pekfingergreppet som hårdnat så förtstod jag att det inte bara var torrhet. Då jobbade jag främst på de arbetsstationer där man plockade eller packade många, men små saker. Nu när jag jobbar med fler tyngre artiklar, som motorer, tunga reservdelar i metall osv. så har huden börjat hårdna på andra ställen.

Jag blev faktiskt lite stött när det romantiska skimmret på klippen bröts av kommentarer om ”arbetarhänder”. Men jag ska inte heller undanhålla från er att jag senare samma vecka på fyllan retade en god vän och kontorsarbetare med att jag minsann var en riktig arbetare.

Tyvär är det ju så att yrkestolthet så ofta går ihop med dumheter som att inte bry sig om säkerhet eller som i det här fallet, skryt om nåt så tråkigt som att mina händer tar stryk av arbetet. Fast till mitt försvar måste väl sägas att det var en engångsföreteelse. För sen dess använder jag handskar oftare, trots att vissa arbetsmoment blir svårare då. Handskar skyddar också, för det mesta, mot alla små skärsår vi får av vassa metalldelar, kartonger och papper vi kommer i kontakt med på jobbet. Jag brukar skämta om att alla små läkande sår och ärr på mina händer står arbetet för medan rivsåren på armen är kattens förtjänst.

Men det är lustigt. För jag kunde inte ens föreställa mig som liten att jag någonsin skulle få lika grova eller utslitna händer som alla vuxna i min närhet verkade ha. Men nu har min handled gjort ont i en månad och jag hade bestämt mig att gå till läkaren med den om värken fortsatte. Som tur är så försvann det onda under julledigheten.

Men nu måste jag röja upp och städa inför gästerna som kommer hit för att börja värma upp inför nyårsafton ikväll. Förutsättningarna för ett lyckat farväl av det gångna året är stora med undantaget att jag är hostig som sjutton sen ett par dagar tillbaka. Men enligt en sjuksyster jag bodde ihop med förut så förlamar alkohol musklerna som gör det möjligt att hosta. Så ungefär som alvedon som inte botar men lindrar så får vi väl hoppas att jag kan ha trevligt ändå ikväll.

Gott nytt år på er alla vardagspusslare!

Läs mer: Kim Müller, Autonoma Kärnans nyårslöften, Vida Latina, Samhällsfeber, Redunans, Jesper Nilsson på Dagens konflikt

Etiketter: anekdot, Arbetare, arbetarhänder, arbetarklass, arbetarromantik, Arbete, är, begravning, egen, god, gott, grov, händer, hårt, i, Industri, jobba, jul, julstress, kärlek, köpa, klass, kollektiv, lager, mellandagsrea, nyliberalism, nytt, odla, rea, Regn, romantik, sår, sensommaren, Sjukdom, socalism, sommar, sommaren, stress, trädgård, utsliten, Vardagspussel, vår