Krisen skrämmer oss

Jag, två arbetskamrater från lagret och hela verkstaden sitter i en föreläsningsal. Vi ska utbildas i att använda travers. Det kan vi just förstås redan. Men nya regler säger att man måste ha cerifikat.

Under en rast så berättar vår lärare lite om sig själv och bland annat att han jobbat länge med att utbilda arbetare på Volvo. Sen de nya reglerna kom så har det varit mycket att göra. Han skakar sen på huvudet och säger ”de har de inte lätt nu…”

Vi talar om finanskrisen ett tag och spekulerar om nåt annat företag kan tänkas köpa Volvo av Ford. Jag frågar om det inte känns surt att ha arbetat med människor så länge för att de ska få certifikat och sen se de varslas för uppsägning direkt efter. Jag har inte varit speciellt orolig för finanskrisen tidigare, även om jag vet att det ÄR vi vanliga människor som kommer få betala kapitalisternas kris till slut. Liberalernas lösning blir fler nedskärningar och mer privatiseringar. Trots att det är raka motsatsen som behövs!

Men nu är jag orolig. Det är så många som varslas inom industrin och det bara ökar. Min a-kassa kommer bli dyrare (även om det verkar finnas lite hopp där) och jag vet inte om min egen, eller åtminstonde mina visstidsanställda kamraters inkomst är hotad. Sterling går i konkurs och några kompisar på lagret är oroar sig över att deras semesterbiljetter inte kommer vara värda nåt om flera flygbolag går under.

Upprorsstämningen från förra veckan är så gott som borta, men vi är fortfarande oroliga över om den nya lagerchefen kommer börja dra in andra förmåner vi har utanför avtalen. Vi yngre surar istället över att vissa äldre arbetare går tidigare och lämnar saker ogjorda i sticker men själva måste vi stanna skiftet ut trots att vi oftast är helt klara tjugo minuter för tidigt.

På ett möte föreslår en äldre kollega att vi ska införa stämpelklocka för att hålla koll på fusket men går genast arga blickar från de blåklädda lagerjobbarna runt henne. En av mina ”extra-morsor” viskar surt till mig att hon inte kan vara riktigt klok.

Chefen säger nervöst att företaget inte vill ha stämpelklockor och vi återgår till arbetet. Senare på dagen maskar vi för att slippa städa, inventera eller plocka morgondagens jobb efter vi var klara. Tantchefen påpekar att det är fem minuter kvar på vår arbetstid när vi går, vi himmlar med ögonen och en av oss förklarar att vi alla kom fem minuter tidigare i morse.

När jag kommer ut i regnet är det alldeles mörkt. Jag tänker på dom i Italien; ”Vi tänker inte betala er kris!”. Jag är nog inte så rädd längre, kanske… 

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

…

Värt att kolla in: Dom Ljuger, Mllstrm, Syrran, Ett Hjärta Rött, Svensson, Autonoma Kärnan, Direktaktion.se/kris

Finmedia: Dagens Konflikt, Dagens Arbete1, DA2, DA3, DA4, DA5, Flamman1, Flamman2, Flamman3, LO-tidningen

Fulmedia: SVD1, SVD2, SVD3,SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, SVD9, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, DN23, DN24

sist men inte minst: Alla älskar Skellefte AIK!

Etiketter: finans, finanskrisen, Industri, kapitalism, kris, lager, Lön, maska, motstånd, rädsla, sammanhållning, solidaritet, travers, uppror, uppsägning, Utbildning, varsel