Krisen skrämmer oss

by

Jag, två arbetskamrater från lagret och hela verkstaden sitter i en föreläsningsal. Vi ska utbildas i att använda travers. Det kan vi just förstås redan. Men nya regler säger att man måste ha cerifikat.

Under en rast så berättar vår lärare lite om sig själv och bland annat att han jobbat länge med att utbilda arbetare på Volvo. Sen de nya reglerna kom så har det varit mycket att göra. Han skakar sen på huvudet och säger ”de har de inte lätt nu…”

Vi talar om finanskrisen ett tag och spekulerar om nåt annat företag kan tänkas köpa Volvo av Ford. Jag frågar om det inte känns surt att ha arbetat med människor så länge för att de ska få certifikat och sen se de varslas för uppsägning direkt efter. Jag har inte varit speciellt orolig för finanskrisen tidigare, även om jag vet att det ÄR vi vanliga människor som kommer få betala kapitalisternas kris till slut. Liberalernas lösning blir fler nedskärningar och mer privatiseringar. Trots att det är raka motsatsen som behövs!

Men nu är jag orolig. Det är så många som varslas inom industrin och det bara ökar. Min a-kassa kommer bli dyrare (även om det verkar finnas lite hopp där) och jag vet inte om min egen, eller åtminstonde mina visstidsanställda kamraters inkomst är hotad. Sterling går i konkurs och några kompisar på lagret är oroar sig över att deras semesterbiljetter inte kommer vara värda nåt om flera flygbolag går under.

Upprorsstämningen från förra veckan är så gott som borta, men vi är fortfarande oroliga över om den nya lagerchefen kommer börja dra in andra förmåner vi har utanför avtalen. Vi yngre surar istället över att vissa äldre arbetare går tidigare och lämnar saker ogjorda i sticker men själva måste vi stanna skiftet ut trots att vi oftast är helt klara tjugo minuter för tidigt.

På ett möte föreslår en äldre kollega att vi ska införa stämpelklocka för att hålla koll på fusket men går genast arga blickar från de blåklädda lagerjobbarna runt henne. En av mina ”extra-morsor” viskar surt till mig att hon inte kan vara riktigt klok.

Chefen säger nervöst att företaget inte vill ha stämpelklockor och vi återgår till arbetet. Senare på dagen maskar vi för att slippa städa, inventera eller plocka morgondagens jobb efter vi var klara. Tantchefen påpekar att det är fem minuter kvar på vår arbetstid när vi går, vi himmlar med ögonen och en av oss förklarar att vi alla kom fem minuter tidigare i morse.

När jag kommer ut i regnet är det alldeles mörkt. Jag tänker på dom i Italien; ”Vi tänker inte betala er kris!”. Jag är nog inte så rädd längre, kanske… 

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Värt att kolla in: Dom LjugerMllstrm, Syrran, Ett Hjärta Rött, Svensson, Autonoma Kärnan, Direktaktion.se/kris

Finmedia: Dagens Konflikt, Dagens Arbete1, DA2, DA3, DA4, DA5, Flamman1, Flamman2, Flamman3, LO-tidningen

Fulmedia: SVD1, SVD2, SVD3,SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, SVD9, DN1DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, DN23, DN24

sist men inte minst: Alla älskar Skellefte AIK!

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

9 svar to “Krisen skrämmer oss”

  1. Alexnader Gjörup Says:

    Hej, jag såg att du pingat denna till SVDs artikel, jag är väldigt intresserad av hur man gör detta?

    Hade varit väldigt shysst av dig om du kunnat skriva en kommentar i min blogg eller något dyl. så jag kan få reda på hur man gör :)

    tack på förhand

    // Alexander Gjörup

  2. Krastavac Says:

    Det här kanske kan verka helt och hållet hjärtlöst (Jag skyller på mitt klasshat):

    Nej

  3. rudie Says:

    Tåkigt att inte upprorsstämmningen gick att odla/elda på.
    Oros tider i ekonomin speglar så tydligt av sig, när prolitariatet har svalt kapitalets lockbeten. Detta tycker jag du fångar på ett bra sätt i delen ”Sterling går i konkurs och några kompisar på lagret är oroar sig över att deras semesterbiljetter inte kommer vara värda nåt om flera flygbolag går under”.
    Visa dina kamrater på golvet vikten av att ta över produktionsmedlena med just detta exempel. För i det som borgarna skrattandes kallar utopia kallar vi en möjlighet, bara vi tillsamans står upp för varandra.

    Sen kan jag personligen tycka att klasshat inte är så himla kulteverat, med motiveringen att hat föranleder sällan gott.(med andlednig av ditt svar till Alexander Gjörup)

    Framåt kamrat,framåt……

  4. Krastavac Says:

    Jag tror knappast att det är taktiskt lägligt att agitera för fabriksockupation och i förlängningen revolution just nu ^_^
    Klasshat finns det gott om på mitt jobb. När det gäller den biten så är jag, som revolutionär socialist (anarkist, kommunist, whatever) inte främst i ledet. Många äldre och yngre arbetskamrater leder ligan :)

    Utan klasshat finns ingen kamp alls. Det är det som driver oss att stå emot och kämpa, vare sig vi är fullt medvetna om det eller inte.
    Och nä, det är inte särskilt kultiverat. Men det gör ju ingenting eftersom jag är socialist och därför automatisk akademisk medelklass (https://vardagspussel.wordpress.com/2008/10/15/du-ar-inte-arbetare-om-du-ar-socialist/)

  5. rudie Says:

    Jag är glad och en aningens förvånad över att man sätter socialist och anarkist under en benämning som sammanfattas ”whatever”, jag menar att du som person inte lägger ner kraft i att fastna i diskution som rör vilken väg som är den bästa för att nå det vi vill uppnå är inte vanligt för den agiterande vänstern, cred.

    Hat föranleder sällan eler aldrig gott och det står jag fast vid men visst en avsky emot den utsugande delen av samhälskroppen leder kampen framåt.

    Tackar en en gång för en bra blogg.

    Framåt kamrat

  6. Krastavac Says:

    Det där värmde Rudie! Tack för att du läser Vardagspussel! :)

  7. Personalmöte med Ernst-Hugo Järegård « Kim Müller Says:

    […] – Vardagspussel, Postverket har uppdaterat, Cvalda, […]

  8. Vi är varslade om uppsägning. Finanskrisen: Now it’s personal « Vardagspussel Says:

    […] vad hände? Vi hade ju trots allt varit oroliga, men […]

  9. Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd « Vardagspussel Says:

    […] hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet. Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: