Ett spöke går runt i lagret – missnöjets spöke.

by

Det är oktober och när arbetsdagen äntligen är över är det löningshelg. Gilberto ler och säger ”ikväll blir det bärs!”. Vi yngre ler och nickar. Löning!

Vi har haft lite att göra de senaste dagarna. Men trots att vi på det senare dagskiftet varit klara med dagens jobb två timmar i förväg så har vi fått jobba kvar ända till 17:30. Företaget har deklarerat att de inte accepterar att flextiderna inte följs. Börjar man en kvart tidigare så får man gå en kvart tidigare, om arbetsledaren godkänt det. Annars ska tiderna följas, på minuten. Så det har blivit mycket städning, inventering, plock och pack av morgondagens arbete.

Visserligen fungerar det inte så i praktiken. De äldre veteranerna på godsmottagningen som alltid gått lite tidigare än vad deras flextid tillåter på fredagar gör det fortfarande och vi på det senare skiftet har tagit tid hur lång tid det tar för de minsta truckarna att köra sick-sack i alla hyllgångar (mellan 4 och 6 minuter beroende på hur du tar ut svängarna). 

Och visst står vi inte vid maskin, truck och arbetsstation prick kl.07 eller 09. Men många skyndar, och däribland jag, lite extra när vi kliver av bussen på mornarna.

 

Men det är inte det som dagens konflikt handlade om. Nä, istället var det ersättningen för lördagens extrajobb. Eftersom jag har vart sjuk så pass länge så tyckte chefen att jag skulle hoppa det när han frågade runt efter intresserade i måndags. Jag höll med, jag hade annat att göra. Men såklart fanns det intresserade. En blandning av äldre och yngre, med en viss övervägning på den yngre sidan. Speciellt för de med barn att försörja, de är överrepresenterade när det gäller övertidsarbete.

Men när jag kom tillbaka från förmiddagsrasten idag så stod en grupp arbetskamrater och läste på anslagstavlan nära min station. Jag gick dit och frågade vad de gjorde. Jag fick svaret att de jämnförde den ordinarie ersättningen för helgjobb och den extra slant vi får för kollektiv produktionsövertid. Jag noterade skillnaden och ryckte sen på axlarna och gick och jobbade.

Senare så har ungefär samma gäng stannat upp i arbetet och står och snackar. Några sitter på sina truckar. När vi har lite att göra så blir det alltid mycket mer snack, skoj och ”möten” (som vi kallar det när vi slutar jobba och snackar istället) än när vi stressar. Jag blir fort tillfrågad om vad jag tycker om lördagsjobbet. Jag undrar såklart vad han menar och får förklaringen att de som valt att arbete på lördagen kommer få lägre lön än tidigare. Företaget har dragit bort ersättningen för produktionsövertid.

”Va? Men det har vi ju fått nästan varje gång?”  Jo, men inte nu längre blir svaret. De ska bli ändring tydligen. Folk är förbannade, det märks tydligt. De är också, nåja måttligt, chockade över företagets sätt att behandla oss. När en arbetskamrat, en tjej som började sommarjobba samtidigt som jag och blev fast anställd för några år sedan, ringde vår frånvarande arbetsledare så fick hon en utskällning och beskylldes för att vara missnöjesspridare. Hon hade bara fört vidare information! Dessutom så trodde vi alla att eftersom hon jobbat extra så mycket, är expert på vårt datasystem och dessutom en väldigt trevlig kamrat, att hon hade fyllt på med så mycket goodwill att hon skulle vara den sista som chefen skrek på.

Ju mer vi pratade ju surare blev vi. Det handlar inte om så många extra tior i timmen, men som jag och mina arbetskamrater upprepade gång på gång i våra diskusioner så handlade det om att sätta ner foten i tid. Om vi lät de komma undan med det här så skulle det inte dröja länge innan nästa grej togs bort eller försmrades. Det var mer en principsak att ta strid för produktionsövertiden än en ren pengafråga. Man talar om bojkott, för strejk är det inte tala om. Ofta frågar de runt vilka som är intresserade men alla som vill kan dyka upp på en lördag och få betalt för det.

Redan tidigare på dagen hade tydligen det snackats om att skita i att jobba på lördagen. Under en serie av möten mellan oss unga och de andra som sagt att de kunde jobba i helgen så beslutades det att ingen skulle jobba på lördag. Folk sprang hela tiden mellan de som inte deltog lika aktivt i varje träff och vi konstaterade snabbt att alla utom två lovat att strunta i att komma på lördag. De två undantagen var ”lilla chefen” (en karriärist som vi inte litar på) som vi inte ens brytt oss om att fråga och så en visstidsanställd småbarnspappa. Småbarnspappan sa att han hade lovat att komma, men när vi hade ett möte vid hans arbetsstation så sa han att nästa gång de frågade om han kunde jobba helg så skulle han säga nej.

Det är modigt, de visstidsanställda och speciellt de som har barn är både beroende av mer pengar och riskerar mer på att ställa krav än oss tillsvidareanställda.

Upprorsstämningen nådde sitt klimax men på eftermiddagen så gick den in i en svacka. Vi hade fått höra att vår fackordförande för Verkstadsklubben satt i utdragen förhandling med chefen för alla avdelningar. En sa att han tänkte nog jobba lördag om vi fick gå tidigare idag. ”Men om de inte ger oss nåt, varför ska vi ge dom nåt? De bara tar och tar och vi får aldrig nåt tillbaka” var hans åsikt.

Jag började förstå att lördagsbojkotten skulle rinna ut i sanden och satte min tilltro till att facket skulle lyckas i sina förhandlingar. Chefen är ny men vår ordförande har varit med länge och är en riktigt bra snubbe. En efter en kröp de som tidigare skrivit upp sig på helglistan till korset. ”Missnöjesspridaren” var märkbart skrämd av förmannens utskällning och viftade med händerna när hon sa att hon verkligen behövde pengarna. När det blev klart att ganska många skulle jobba helg trots allt började småbarnspappan fråga runt och försäkra sig om att han inte skulle vara själv. Jag förstår honom och de andra också.

För det är inte så lät att säga nej till en välbehövd extra slant för att vinna en symbolisk, om än strategiskt viktig, strid. Speciellt inte om man är osäkert anställd.

Till slut gick så det tidiga dagskiftet hem. Jag lovade att sms:a när jag visste hur förhandlingarna gått. En halvtimme innan vi slutar kommer ordföranden ned och förklarar att det inte blev nåt. Den nya chefen är en ”siffernisse” och i avtalet står det ingenting om att ersättning för kollektiv produktionsövertid ska ges på enskilda helgjobb. Vår arbetsledare har felaktigt förhandlat fram om det med verkstadsklubben fast han inte borde ha gått med på det, hette det.

Vår ordförande fortsatte med att förklara att produktionsövertid är schemalagd övertid, oftast över en längre tid, övertid man inte kan strunta i när man väl skrivit upp sig eller, som i vissa fall, tvingats att ta. Han berättade att bossen visserligen var medveten över missnöjet men att han hade deklalerat att om ingen ville jobba helg skulle man lösa inventering och försenade jobb på annat sätt. Det slog jag genast bort som ett retoriskt inlägg snarare än ett reellt hot. Aldrig att inventeringen blir klar innan årsskiftet om vi måste göra den på ordinarie arbetsid, aldrig.

Men jag sms:ar de tråkiga nyheterna till några som redan gått och berättar för oss få som är kvar. De flesta kommer ändå jobba imorgon. Men på måndag så fortsätter det!

Vad blir nästa förmån utanför avtalen som försvinner? Den betalda frukosten och lunchen när vi jobbar helg? Vi får både själva maten och tiden vi äter på betald. Enligt avtalet har vi endast rätt till en ”lunchmacka”.

Man måste få de längst bak med sig för att nåt ska hända. Rör de längst bak på sig så kommer alla framför dom att röra sig också. Att de längst fram springer iväg garanterar inte att nån följer efter. Så kan man enkelt sammanställda folkrörelselinjen inom facken.

Jag lovar självklart att följa upp historien och berätta vad som händer i framtiden.

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa

Missa inte: Herman Geijers boktips på Dagens Konflikt, följ Petters uppmaning, åk till Malmö med Kim Müller och läs om vad som händer i Italien hos Guldfiske. Ekonomikommentarer är alltid bra.

Dagens tips: SUF Stockholm har lagt upp en sida som sammanställer en mängd inlägg och texter om krisen. Oerhört skönt för den som vill fördjupa sig i ämnet eller bara få ett bättre hum om vad det hela handlar om. Kolla in den på adressen: Direktaktion.se/kris

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 svar to “Ett spöke går runt i lagret – missnöjets spöke.”

  1. Krisen skrämmer oss « Vardagspussel Says:

    […] Vardagspussel Erfarenheter och tankar kring vårt arbete och vår fritid. Fackligt, politiskt, vardagligt, gnälligt och osäkert. « Ett spöke går runt i lagret – missnöjets spöke. […]

  2. Varje försämring göder hatet « Vardagspussel Says:

    […] ner i avtal. Man säkrar bakåt och anfaller framåt. Men det har hursom inte skett. Som jag skrivit förr så är alltså den nya lagerchefen en riktig siffernisse. Och det dom flesta såg som nästa steg […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: