Att gå utanför 80-talismen

by

Helt plötsligt insåg jag det. Jag är inte längre en typisk 80-talist

Insikten kom till mig när jag jämnförde mitt liv med en jämnårig kamrat. Han bor inneboende tillsamans med två vänner hos en gammal tant, jobbar inom media i de mest osäkraste anställningsformer som krävs. Går han med i facket (öppet) så blir han fort sparkad och svartlistad av produktionsbolagen.

Jag har en egen, visserligen liten, förortslägenhet i första hand. Med en renoveringsfond jag kan ta pengar ur för att måla om osv. Jag jobbar inom metallindustrin och är fackligt ansluten, precis som 100% av mina arbetskamrater, till verkstadsklubben. Jag har nyligen blivit tillsvidareanställd(!) och drar in strax under 20.000 i månaden i grundlön – före skatt och avgifter.

Av alla mina vänner kan jag räka de som är fastanställda på en hand, och alla dom har inte egna lägenheter utan bor i kollektiv eller i andra hand.

De enda industriarbetare jag känner utanför jobbet är en tidigare arbetslös som nu läser på komvux och en gammal barndomsvän i Malmö som har ett nästan identiskt jobb med mig, med skillnaden att organisationsgraden bland arbetarna är obefintlig, lönen myyyycket lägre och anställningsformerna osäkrare.

Jag har sprungit om min generation! Eller är det jag som sprungit in på en annan bana?

Jag gick för fan samhälle/media på gymnasiet! Bodde i kollektiv när jag flyttade hemmifrån och hoppade fram som barnskötarvikare tills jag fortsätte på det tidigare somarjobbet.
Mitt vardagspussel nu är helt olikt det jag hade för två år sedan. Pengar är inte längre ett lika stort problem till att börja med. Eller okej, ibland blir hyran försenad några dagar och visst kan det vara segt i slutet av månaden. Men jag har sparat ihop en buffert på snart 4 månadslöner. Jag känner en trygghet jag aldrig någonsin känt förut.

Men utgifterna stiger i takt med inkomsten. Räkningarna blir fler och större, notan på jobbrestaurangen stiger, jag äter och fikar oftare på stan.
Men även om den ekonomiska tryggheten är större än någonsin, och det har gjort avtryck i hur jag mår, så är jag mycket mycket tröttare nu än jag någonsin varit. Varenda muskel i kroppen är slutkörd på fredagen och hinner inte vila upp sig innan måndag. Det är ju inte ens så att vi lyfter skrot på jobbet. Men många små 10-20 kilos lyft blir många kilon till slut.
En arbetskamrat böjde sig ner för att ta upp nåt under semestern när ryggen sa ifrån. För mycket tungpack för lång tid. Men skadan sker på ledig tid. Suck!

Snart blir det väl samma sak för mig. Men vi pinnar på!

Vardagspusslet måste ju gå ihop…

Intressant?

Etiketter: , , , , , , , , , ,

5 svar to “Att gå utanför 80-talismen”

  1. Tidningsutdelare i bemanningshelvetet « Kim Müller Says:

    […] och annat: Vardagspussel, Ett hjärta rött om att klass avgör, Fragment om fantasi, En bris om ensamhet och gemenskap. […]

  2. » Wildcat: Storma himlen - Intervju med Steve Wright | Guldfiske Says:

    […] visa på Ranicieres teser, Autonoma kärnan hyllar skånskt snuthat, Vardagspussel diskuterar sin generationsklyfta med sin egen generation och på Dagens Konflikt diskuterar Herman Gilles Dauves text Revolutionär antifascism en […]

  3. Patrik Says:

    Kul med en ny post, ser fram emot fler!

  4. Jag ville inte planka « Vardagspussel Says:

    […] Nu för tiden så har jag råd med SL-kort. Jag har en vanlig arbetarlön och lever själv i en billig hyresetta. Räkningar, hyra och the shit går ihop i slutet. Men förr när jag var barnskötare så hade jag mycket mindre att leva på än nu. Leva och leva förresten. Pengarna gick uteslutande till mat, hyra och SL-kort. Jag var tvungen att, precis som nu, åka buss till jobbet och behövde då ett kort. Jag mådde inte speciellt bra då. Stressen och den ekonomiska balansgången var svår att klara av. Ännu värre hade det varit ett år tidigare då jag provade på att studera. Kurslitteraturen kvävde mig. För att ha råd med böckerna och fortfarande kunna äta och bo kvar i det lilla rummet jag hyrde tillsammans med min dåvarande flickvän så började jag planka på pendel och tunnelbana. Jag hade ingen buss jag behövde ta, även om det sparade tid för att ta sig till stationen så det fungerade. […]

  5. Vi är varslade om uppsägning. Finanskrisen: Now it’s personal « Vardagspussel Says:

    […] “Krisen skrämmer oss” och “Att gå utanför 80-talismen” […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: