Att inte veta vem som är chef

by

Gästkrönika av ”Igelkotten” 

 -Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Pingad till intressant.se

Etiketter: , , , , , , ,

7 svar to “Att inte veta vem som är chef”

  1. Herrskapet Cederschiölds årsinkomster « Trottens Betraktelser Says:

    […] kan vi också läsa om våldet i samhället, Slutstadium skriver om sin kärlek till kommatecken, Omsorgaren undrar vem som är has chef, och Alliansfritt Sverige skriver om att JämO inte står högt i […]

  2. blacken Says:

    Intressant läsning, dethär med att dyka upp på arbetsplatsen på morgonen känns ganska mycket som (det med underutveckling förknippade ordet) ”daglönare”, eller?

  3. Zatopek Says:

    Öhhhhhhhhhhhh, fortsättniiiiiiing!

  4. Micke, Gävle Says:

    Jag känner igen det där, hur mycket man än kan ha problem med hierarkier så är det attans frustrerande att inte veta vart man ska vända sig på en arbetsplats.
    Har själv suttit i fikarummet när man varit springis på dagis och utgått från att man får arbeta även den dagen även om ingen sa det dagen innan.
    Efter ett tag kom jag underfund med att den jag frågade om hur det skulle se ut med jobb framöver varje dag inte var den som var chef. Hade bara utgått från att det var hon med kortast och gråast hår och med det onaturligaste färgvalet på sminket (de attribut som brukar känneteckna status för kvinnor inom det offentliga), men det visade sig att hon som bestämde jobbade centralt ifrån och de andra dagisfröknarna hade bara fortsatt skicka in mina lönelistor dit för att jag var behövd och uppskattad och att de egentligen inte hade tillstånd att ha mig kvar så länge som de hade.

  5. Fastfoodrestaurangen Says:

    Ang Tårtorna:

    Vilken jävla orättvisa! Det är faktiskt på sånna här exempel man kan se praktisk skillnad mellan ”rollerna” på företagen(även om det bara är ”smågrejjer”). På restaurangen får tex cheferna äta vad dom vill, tex glass osv till sin mat. Medan arbetarna som står i kassan egentligen inte tillåts att doppa pommesen i dippsås om vi så skulle vilja.

    Man har hört chefen säga till de arbetarna som jobbat lite bättre att ”idag bjuder vi på en dippsås”.. Tack för den!

  6. Krastavac Says:

    Blacken, Zatopek: Ska försöka få tag på skribenten och be honom skriva ett nytt gästinlägg. Hur gick det sen liksom?

    Micke: Samma sak har hänt mig fast inom industrin. Jag var 16 och bara antog att juggoslaven som visade hur allt gick till och sa åt vad vi feriearbetare skulle göra var min chef. Men så var det ju inte, chefen var den där tjommen som åkte förbi på truck då och då eller satt instängd på sitt kontor. Tss tss

    Fastfood: Jävla hyggliga chefer då. Dippsås…weee!

  7. Dösnack, bitterhet, jobb « Vardagspussel Says:

    […] när jag sedan surfar runt lite på företagets hemsida ser jag att hon är personalchef (sådant får man inte veta här)! Med andra ord vet hon mycket väl hur länge jag har jobbat här, vad jag tjänar, hur gammal jag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: