Vanliga och ovanliga människor

Jag kände bara att jag ville klargöra; jag är inte alternativ. Jag har aldrig förstått begreppet, och ju mer jag tänker på det ju mer avstånd tar jag från det. Idén om att det går att indela människor i alternativa och konventionella bygger på någon sorts uppfattning att det är den socialistiska kulturen som ska övervinna borgarna. Men socialismen är ju i själva verket raka motsatsen till denna form av isolering! Marxismens klasskamp är en mekanism som varje byggsten av samhället följer – och hur kan vi skapa ett nytt samhälle om inte alla byggstenarna är med på det? Socialismens kultur är ett symptom på kapitalismen, en följd av dess ekonomiska och sociala utestängande av arbetare. Även våra rörelser är bara medium för klasskampen, ett av många sätt att ge den uttryck (när dom ens gör det). Vår organisering är självklart demokratisk just av den anledningen – det ger maximalt utrymme åt medlemmarna, dom som utövar klasskampen. På samma sätt har ingen mindre eller större rätt att syssla med det här vi gör; du kan tycka att en människa är hur äcklig som helst utan att det ger dej motiv för att sluta samarbeta med dom. Det är inte så att vi strävar efter nån sorts renhet, åtminstone inte jag, även om möjligheten att just samarbeta med vissa kan ifrågasättas. Jag tycker inte heller vi har rätt att ifrågasätta andras livsstil och/eller strategier i klasskampen utan rimlig kritik. Det handlar om en diskussion där den ena eller den andra kan ha rätt, för allt vi vet.

Det finns inte ”vanliga människor” och socialister – och det finns verkligen inte ”riktiga socialister” och ”sossar”. Det myllrar av ”konventionella” som bedriver kamp mot samma mål som vi, ibland utan att vi eller dom förstår det (eller vill förstå). Det gäller för oss alla att förstå att ”radikalitet” bara är en fernissa. Vad som är relevant är ju inte att jag är ”radikal” – det som är relevant är att jag gör rätt sak vid rätt tid. Hur kan det komma sej att konsumenter av vänsterkultur, ibland med överraskande förvirrade åsikter och bakgrund, tillåts representera arbetarsträvan mer än Claudio på Konsum och Vera på vårdhemmet eller t.o.m. mer än erfarna radikala arbetarorganiserare. Varför får klimataktivister jubel så fort dom demonsterar vid en flygplats några dar medan fackliga avtal som sluts över hela världen totalt ignoreras, trots att dom ofta är av betydligt större vikt för vår framtid. Det handlar inte om att vänsterkulturen är dålig i sej (även om många av dess inriktningar bokstavligt talat är sjuka), det handlar mer om att vi måste försöka övervinna våra olikheter och olika traditioner. Jag har stort hopp till alla dom papperslösa flyktingarna i Sverige, varav det finns många erfarna socialister som bara väntar på att få börja kämpa med oss på allvar. Jag hoppas också på min egen generation, att vi ska vara erfarna nog att reagera på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Slutstadium om ordningsbetygen, Omsorgaren om skolstarten, Syrran om demokratisk tortyr, Ilse-Marie om EU-föredraget och Petter riktigt saftigt om kapitalismens regelbundna och oundvikliga krascher. Jag borde börja pinga technorati och intressant.se, men orka. Jag ägnar redan så mycket tid åt annat, jag tror jag får dra ner på mängden inlägg och satsa på lansering istället. Ju mindre man säger desto mer substans, förhoppningsvis.

Etiketter: generationer, individen, kampenhet, klass, kultur, materialism, mitt liv, radikalitet, vänsterism