Djupa frågor

by

En sak är säker – den allmänt presenterade bilden av våra liv är mycket förvrängd, gentemot både våra intuitiva uppfattningar och den bild som framträder efter en stunds eftertanke. Vi möter tankar om hur våra liv ser ut eller ska se ut överallt – i kvasipsykologiska tidningar, i filmer och när vi pratar med andra människor. Vi behöver inte heller matas med sånt längre, vi kan repetera utantill vad som utgör lycka och ett framgångsrikt liv. Det finns tydliga gränser för när våra liv är på väg någonstans eller när dom är på väg att stagnera. Det här är inte gamla grejer, det har bara börjat växa fram ur dom gamla bondeidealen. Självklart är dessa begrepp formade av (de sprids ju av) kapitalismen. Dom nya idealen talar om hur vi ska bete oss på jobbet och hemma, och i detta ligger så klart politiska betydelser dolda. Idealen gäller i alla situationer även om dom tar olika intryck och fungerar olika i olika sammanhang. Så långt är allt väl. Dom försöker kontrollera oss, självklart. Men vi gör så klart motstånd genom att försöka förstå hur vår vardag egentligen ser ut, vad som gör oss lyckliga och vad som inte gör det. Problemet är att ett motstånd utan tillräcklig analys bara är ett barns trots och inte ett verkligt motstånd.

Livet är i kapitalismen (och i patriarkatet, som självklart efter så lång tid nästan sammansmält med det förra) uppdelat i två rätt ologiska och patriarkalt baserade områden: den privata sfären, som inkluderar vår fritid, vår transporttid, vårt hemarbete och våra läxor, och den allmänna sfären som innefattar allt Viktigt som vårt Yrkesarbete och vårt höga Politiska Kall. Händelser och fenomen i den allmänna sfären är det enda som nämns i den allmänna sfären, och på samma sätt med den privata sfären, i stort sett. Politik rör bara den allmänna sfären, som överhuvudtaget är den enda viktiga när det gäller bestämmande (reserverad endast för män och rika). Privata frågor som hur jag ska ha tid att sköta hushållet samtidigt som jag jobbar eller hur jag ska ha råd med SL-kortet är privata frågor (privat som i privat konsumtion) och min ensak! Men i själva verket är gränsen självklart konstruerad (av människor, inte av Gud).

Det går (lite raljerande skrivet nu) att inneha olika hackordning i de två sfärerna. Du kan t.ex. vara högsta hönset på jobbet men ändå få slava i köket när du kommer hem (inte för att just det gör mej särskilt upprörd). Eller så kan du hålla din familj i terror och själv bli slagen på jobbet. Olika människor föredrar olika sfärer av den här anledningen. Jag och dom allra flesta av mina vänner har skitjobb (en del av dessa studerar), en del går på a-kassa eller på folkhögskola. Vi har det så klart oftast bättre i vår privata sfär än i den offentliga, där vi behandlas som smuts. Jag hör många som lite skämtsamt drömmer om att bli hemmafruar eller sjukpensionärer (!). Det är så klart för att vi känner oss helt brända i den offentliga sfären som vi tycker så!

Men låt oss se bortom vår personliga situation. För dom flesta yrkesarbetande ser situationen ut ungefär så här, i olika hög grad. Det bildas en uppfattning om att våra liv ser ut så att jobb, arbete och kanske t.o.m. verksamhet i allmänhet är helvetet på jorden (vilket stämmer för lönearbetet som princip). Att politik inte har något med våra liv att göra och inte kan förbättra nåt för oss (vilket stämmer om man avser riksdagspolitiken, men inte den riktiga politiken som finns överallt utanför den). Att myndigheter och lagar är onda (vilket kan verka så i ljuset av historiska exempel). Men dessa uppfattningar är falska, eftersom dom tar fenomen i kapitalismen och sen generaliserar utifrån kapitalismens begrepp, utan att ens definiera dom. Uppdelningen i privat och allmänt får självklart dom underlydande och arbetande att ta avstånd från det allmänna, där dom alltid är underordnade. Såna tankegångar har fött det allmänna hatet mot arbete, och vi drömmer om en värld där arbetet fullständigt mekaniseras. Vi drömmer om fler och fler saker och upplevelser, och menar att här ligger lyckan. Men vi får inte glömma att kapitalismens uppdelning av livet i två delar är falsk. Arbetsplatsen innehåller också gott om njutningsfyllda och meningsfulla uppgifter, bara det att dom är ojämnt fördelade mellan dom anställda och att vi alltid är underställda en kraft som inte låter oss sköta vårt eget arbete, som driver oss att bekämpa vårt arbete istället. Jag ser ständigt tendenser på arbetsplatsen inte bara att organisera sig, utan också att göra ett bra arbete – så länge det går att skönja någon som helst mening med det vi gör. Det finns gott om högutbildade som ägnar större delen av sina liv åt sitt jobb och verkligen gör insatser trots att dom bränner ut sej utan att få inflytande för det.

Så jag tror att vi verkligen är beroende av att arbeta, att vara verksamma. Det är en konstruerad barriär mellan arbete och fritid, särskilt som fritiden är en lång räcka av behagliga aktiviteter med oss själva och med andra. Vi är som gjorda för självförvaltning helt enkelt. Ges vi möjlighet vill vi ta ansvar över våra egna liv och bidra till samhället på ett deltagande och kreativt sätt. Men det faktum att vårt arbete är ett lönearbete gör våra liv till ett helvete, det förtar glädjen med livet helt enkelt, eftersom vi aldrig någonsin kommer att få uppleva ett meningsfullt arbete som vi själva kontrollerar. Jag är övertygad om att ni känner samma sak, innerst inne. Det är själva livets upplägg, att en så stor del av livet ska vara meningslöst och att resten ska vara så flyktigt och särskilt från vartannat, som plågar oss. Vad är meningen med ett någorlunda bekvämt liv om vi inte kontrollerar det själva? Inte undra på att vi tar livet av oss, vi har ju inget att leva för som det är nu. Låt oss ändå inse att det inte är verksamhet i sig som är problemet – något som driver oss in i hjärndöd hedonism (sinnlighet). Vi är inga djur, vi är kultur – vi är varelser som strävar och arbetar framåt för en gemensam framtid. För att citera Dan Berglund:

”Må vi en gång få drömma i sång och poesi, och arbeta i glädje och förening”

 Slutstadium ger lite vinklar på våldtäkt och de splittrade verkligheterna bakom dem som liberalerna inte verkar kunna förstå. Läs Ilse-Maries enkla och raka om Reinfeld. Akuhujan visar att kvinnors ekonomiska valfrihet är en politisk fråga även när det gäller prositution. Syrran ger en liten påminnelse.

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

5 svar to “Djupa frågor”

  1. Att göra studenterna en Leijontjänst « Petter Partikulärt Says:

    […] konflikt; akuhujan, metal , syrran och Vida. Läs även; Omsorgaren, Planekonomen och Slutstadium. Andra bloggar om: utbildningspolitik, leijonborg, studentpolitik, examenspremie, […]

  2. Hugo Says:

    Du är riktigt grym, Axel!

  3. Demokratin använder våld « Slutstadium Says:

    […] som sällsynt fenomen i Latinamerika och slutgiltligen Akuhjan om slaget om hennes kropp. Planekomomen och Omsorgaren är också flitiga […]

  4. Det sjukskrivs för lite « Omsorgaren Says:

    […] Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran […]

  5. omsorgaren Says:

    Jag har fått samma libaralhäng som du! Han är jättesöt och skriver ogenomtänkta kommentarer, åh va skoj!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: