Inget är så deprimerande som att vara socialist

by

Jag har just läst färdigt ”Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltande samhälle” av Castoriadis och är i gång med en stor rescension av boken som kommer publiceras här. Men först känner jag att jag måste kasta av mig ännu ett sjok ångest.

Jag har det inte direkt fett och jag kan inte påstå att jag nånsin är särskilt jätteglad, men jag överlever. Jag har inte kunnat flytta hemifrån än, vilket ständigt ger mig ångest för att jag inte känner mig vuxen, som om jag inte hade ett eget liv. Samtidigt är det förstås en välsignelse att jag kan bo kvar, och mina föräldrar är helt ok. Jag har varit ”singel” i över ett år och engagerat mig politiskt lite längre. Jag tjänar 68,40 i timmen, saknar arbetsskadeförsäkring och har tråkigt hela tiden på mitt jobb. Jag och ett gäng andra unga ersätter de förra, äldre rockvaktmästarna som fick gå  utan så mycket som ett tack – vi behandlas som andra klassens anställda på mitt jobb, folk som inte bidrar lika mycket till arbetsplatsen. Människor har arbetar hela sitt liv här, med monotona arbetsuppgifter, för en lön runt 100 kr i timmen, byggt sitt sociala liv här och förlorat allt här när de sparkats.

Min dag är lyckligtvis bara sex timmar, men just talet 6 blir som en förbannelse. Dagen är sex timmar lång – varje timme kan delas in i sex stycken 10 minuter långa delar. Och varje 10 minuter är som en evighet som måste skrämmas bort med sudoku, kaffe (för 10 kr per kopp), skitsnack eller bara tystnaden av frånvaron av tankar eller känslor – eller med hat och frustration, lusten att döda och dö. Ju mer jag sitter ensam, desto mer tänker jag på spikbomber ungefär (hej säpo!).  Det förvånar mig inte ett dugg att världen är full av bittra, tråkiga gubbar och kärringar – det är en naturlig reaktion på materiella förhållanden, ungefär som erosion.

Just idag gjordes min dag riktigt perfekt.  Jag började tänka – kom ihåg att jag läser en intressant bok – på socialism, på mitt liv och allt detta jag skriver här. Det finns inget säkrare recept på att bli nere i minst 3-4 timmar, och med mina nya teoretiska insikter kunde jag plocka isär mitt liv ännu tydligare och hittade ännu fler plågor. Det finns inget mer deprimerande än att vara socialist, det är nog därför så få vill vara det. Tyvärr har vi rätt, något som dom flesta unga inser när dom börjar jobba. Just då kommer min arbetsledare och berättar att chefen har bestämt att vi inte får sitta ner utan ska röra oss hela tiden när vi jobbar (”aktivt bemöta besökarna”). Hon vet mycket väl att dom hårda stengolven ger oss ryggproblem även med bra skor, och att vi därför försöker röra oss så lite som möjligt på det (något jag upptäckte efter ett par smärtsamma dagar). Lite senare sitter jag, fortfarande med en klump i halsen vid tanken på att jag är på väg att falla in i en känslomässig monotoni. Jag sköter en liten butik som säljer krimskrams till turister, samtidigt som jag räknar alla besökare som kommer in i huset (ca 1200 per dag) och vaktar kassan samt svarar på frågor. Då dyker en av husets självutnämnda poliser – en högre uppsatt chef som däremot inte är ansvarig direkt för mej – upp. Han säger: ”Nämen här kan du ju inte sitta – det ser så inaktivt och stelt ut. Du måste ut och röra dig, möta kunderna med information. Kassan här kan ju fiket hålla ett öga på.” Jag är så ledsen och känner mej så nertryckt att jag inte kan göra motstånd, utan jag mumlar något till svar och reser mej upp istället. Det är alltså meningen att jag ska räkna, ta hand om och dela information till flera turistgrupper på samma gång som jag säljer attiraljer i en shop.

Alla vi som jobbar vet att vi kommer att sitta ner – vi kommer att sitta ner utom när poliserna kommer och övervakar oss.  Dom unga ambitiösa tjejerna som jobbar här verkar glada och tillmötesgående mot kunderna på ytan, men när chefen inte tittar är dom med oss andra. Bara för att dom sparkar dom gamla och ersätter dom med unga naiva människor kommer dom inte lyckas – konflikten mellan arbete och kapital rinner ur rollerna på arbetsplatsen och det är den kraften som driver in oss i det här hårdnackade motståndet, tyvärr ett oorganiserat motstånd än så länge.

En av dom sparkade gamlingarna kom tillbaka till oss en dag, en gammal fet äcklig gubbe. Han har haft hela sitt liv på den här arbetsplatsen, i den här gemenskapen. Och gamla som unga, tjejer som killar, värdar som städare, kramar om honom kärleksfullt och visar att dom fortfarande är kamrater, vilket är oerhört gripande. Cheferna hälsar ytligt och besvärat. Den här arbetsplatsen har verkligen förutsättningarna.

Etiketter: , , , , , , , , ,

4 svar to “Inget är så deprimerande som att vara socialist”

  1. Sjuhäradsfestivalen « Slutstadium Says:

    […] Flera dödsoffer. Varken DN eller SVD rapporterar ett dyft om detta, de skriver om fotboll. Planekonomen skriver om det hårda i det svåra att vara socialist. Han har dessutom läst ut Castoriadis “Arbetarråd”. Den läser jag just […]

  2. omsorgaren Says:

    Shit, jag ska fan åka till dig efter kneget och hänga lite. På lagret har vi iaf gummimattor på stationerna

  3. Desmond Says:

    själv arbetar jag ju inte… men det känns symptomatiskt att omsorgaren som extraknäcker i industrin har bättre förhållanden än du som arbetar i vad som måste kallas ”finkulturens högborg”…

  4. omsorgaren Says:

    fast allavarligt desmond, vi har inte lika glassiga lokaler. Men samtidigt så slipper vi (på gott och ont) snacka med kunderna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: