Nu kommer jag bli präktig, överse med det. Jag vet att jag bara skriver idiotiska pk-saker men det hjälper mig att samla mina tankar och förhoppningsvis era egna.
Något som jag tycker att jag stöter på gång på gång i arbetslivet och i politiska diskussioner är den här fantastiska förmågan att kompromissa med andras villkor till förmån för sina egna. Bittra pensionärer rackar ner på unga och invandrare i sina insändare, tuggumituggande ungar spyr galla över gamla stötar och mobbade arbetskamrater, män kastar skit på kvinnor och så vidare i all oändlighet fram och tillbaka. Fackförbund, föreningar, enskilda och partier vänder sig till vissa grupper och utestänger andra med sina speciella typer av elitism.
Till och med när de stora LO-förbunden uttalar sig så vänder de sig mot varandra, frågan verkar snarare vara hur smulorna ska fördelas mellan de olika förbunden än hur vi tillsammans ska få ut mer. Det ena förbundet säger sig vara mer värt än det andra, och när klimatet är så, tycker jag inte det känns vidare konstigt att IF Metall vänder sig mot kvinnopotter (som kanske inte gynnar just dem lika mycket). Nästan överallt verkar förändringar bara kunna ske på det här stympade sättet – genom att vi tar av varandra, slåss inbördes, stjäl och motarbetar. Det är nästan bara en skalskillnad mellan LO och inbrottstjuvarna i dina kvarter.
Uppdelning har alltid varit sättet att splittra oss. Ammunition från fabriker på andra sidan jorden tränger in i våra kroppar, företagen ägs från en annan kontinent, produktionen löper genom tusentals olika vägar och delas upp tills ingen enskild del verkar ha inverkan på produktionen. Det är uppdelningen som är det viktiga, de komplicerade orsaksförhållandena som gör kapitalismens väv stryktålig.
Det vi behöver är en intelligent, flexibel och tidlös kultur av fullkomlig arbetargemenskap och internationalism. Det duger inte med den perversa arbetarromantiken, åka till Palestina, kasta stenar i Rostock eller att rita en förtryckstriangel på ett papper, vi måste få ut vårt budskap på många fronter i populärkultur. Vi måste lära oss att förstå, samarbeta och uppskatta gamla, unga, män, kvinnor, ”svennar”, ”invandrare” o.s.v. Fördomarna är tomma, det finns ingenting bakom dem. Om vi förstår de ekonomiska orsakerna till att män beter sig som svin, att rasismen frodas o.s.v. så blir dom förståeliga (jag förväntar mig ingen moralism här, människan är knappast traditionellt god). Vi måste sedan inrikta oss på orsakerna och i övrigt försöka göra allt vi kan för att minska våra splittringar.
Och slutligen: det tusenfalt bespottade medelklassiga/elitistiska slagordet ”Internationell solidaritet – Arbetarklassens kampenhet” är missförstått. Kampenhet syftar inte på jepparna som skriker, det handlar om enheten i vår kamp men det är tydligen för svårt att förstå.
Etiketter: ekonomi, globalisering, jobbiga människor, kampenhet, klass, kriminalitet, materialism, traditioner
Vardagspussel 
juli 19, 2007 kl. 11:07 f m |
Lysande som vanligt. Det märks att du VILL få ut det du skriver, särskilt dagens inlägg, vilket gör det lättare att ta till sig. Budskapet är klockrent, skriv ihop en text om det här och släng upp på SUF sthlms hemsida? Kanon Axel!
juli 21, 2007 kl. 12:26 e m |
Så jävla bra igen. Damn!
juli 23, 2007 kl. 2:17 e m |
Tänka sig, man trodde nästan att de sista kommunisterna skulle kapitulera efter murens fall, men envisheten och fantasins makt är tydligen stora.
juli 23, 2007 kl. 5:38 e m |
Om du inte lagt märke till det så beror arbetarrörelsen på klassamhället, vilket har bestått även efter muren. Riktiga socialister, kommunister, anarkister har inget till övers för Sovjet – en statskapitalistisk diktatur.
För alla er som inte vet, mannen som postade här ovan är nyliberal och tydligt knuten till Timbro, Svenskt Näringslivs propagandaorganisation som senaste åren fått miljarder för att förändra Sveriges politiska klimat åt höger. De kommer inte att lyckas.
juli 23, 2007 kl. 7:45 e m |
Nej, jag är inte knuten till Timbro, jag är bara rationell. Sovjet eftersträvade socialismen genom att förbjuda privat ägande och företagande och istället satsa på statlig planering av ekonomin och självförsörjning. Det gick åt helvete. Att ni drönare förnekar detta är bara ett tecken på er misslyckade argumentation och er totala frikoppling från allt vad verklighet heter.
juli 23, 2007 kl. 8:03 e m |
Jag vill äga hus, bil, sommarställe o.s.v. och är definitivt inte emot det – om jag bara någonsin hade råd med det. Socialism handlar om folkets kontroll över produktionsmedlena, d.v.s. demokrati på arbetsplatserna. Sovjet var en statskapitalistisk diktatur och inte kommunism, dessutom var det uppenbart att det skulle misslyckas p.g.a. sovjets isolering och ekonomiska underläge.
Och jag är ingen drönare eller stenkastare. Jag klär mig snyggt, arbetar hårt för låg lön och lever så normalt jag kan – men mina lojaliteter ligger hos min klass och inte hos Sverige.
juli 24, 2007 kl. 4:46 e m |
Word på det brorsan. Fast jag vill äga en båt istället för att äga hus. Då får man sommarställe på en och samma gång. Sen vore det najs med mer än runt 10.000 i månaden.
Jag vill inte ha det som i sovjet, jag vill ha allt!
augusti 8, 2007 kl. 8:58 e m |
Du kan inte göra skillnad på en arbetplats och en bostad, ägande som ägande. Om du vill bestämma över någon annans egendom så måste du låta henne bestämma över din, oavsett vad den består av. Annars står du på en väldigt vinglig logisk grund, så som socialister brukar göra.
augusti 9, 2007 kl. 12:53 e m |
Det det handlar om är att ägande är ett konstruerat förhållande, som är uppbyggt för att få det att verka vettigt att en människa kan kontrollera produktionen som rör tusentals människors konsumtion och arbetsmiljö. Ägande som i att äga sin bostad är att kontrollera sin närmiljö, något som du använder främst av alla. Däremot något som rör många hundratal människor, som t.ex. Umeverken, tillhör inte de som faktiskt får Umeverken att fungera och producera, utan styrs av aktier och moderbolag som inte har ett dugg att göra med verkets arbetares vardag.
augusti 11, 2007 kl. 12:42 f m |
Nej, ägande är att kontrollera något man har rätt till. Du köper en lägenhet lika mycket som du köper ett företag. Ni kommunister måste nån jävla gång lära er att det som finns omkring er finns av en anledning och inte pga att Gud skapade det. Om arbetarna vill äga företag så får de också skapa dem och betala vad det kostar. De får inte leva som parasiter på andras arbete.
augusti 11, 2007 kl. 4:18 e m |
Du har en konstig syn du Fransen. Vem är den störste parasiten? Han som får pengar för att han äger ett företag eller de som gör allt jobb på företaget? Jag skulle säga att de är ägaren som parasiterar på andras arbete.
Eller tror du att Gud skapade produkter och tjänster som företag säljer?
augusti 11, 2007 kl. 5:19 e m |
Nej, men Gud skapade heller inte själva företaget, det gjorde han som äger det. Du verkar tro att man bara tilldelas ett företag om man är tillräckligt rik, men man har ju betalat för det, antingen med egna eller med lånade pengar (som innebär ett risktagande). Ingen är tvingad att arbeta där, vill man inte ge en del av vinsten till ägaren så får man se till att äga själv, men då får man också betala. Varför startar du inte själv ett företag och skänker bort det till arbetarna? Vilka är dina undanflykter? Låt höra.
augusti 13, 2007 kl. 12:48 f m |
Vi är visst tvingade att arbeta. I realiteten så råder ett konstant tryck på arbetsmarknaden som tvingar in oss i skitjobb, varför skulle annars inflationen dämpas av arbetslöshet? Vi måste jobba, annars svälter vi, åtminstone som en statistisk trend.
Det finns liksom anledningar till att vi inte tycker om kapitalackumulation om du inte missat det: det är för att det är en självförstärkande process att kapital samlar sej. Jag äger mindre, det betyder att det jag investerar aldrig i min livstid kan komma i närheten av de summor som rika hanterar. Kapital ackumuleras så att den starke parten i en ekonomisk uppgörelse vinner mer på uppgörelsen och därmed koncentreras makt och kapital allt mer.
Om jag kunde starta företag och tjäna pengar på det har ingenting att göra med min situation på arbetsplatsen, det är själva marknadens dynamik som tvingar mej som arbetsgivare att pressa mina anställda, inte ondska. Att jag vore min egen arbetsgivare är inte frihet, det är att behöva leva med plågan att vara både löneslav och desperat villebråd på marknaden.