Tankar om arbetsplatsen

Jag är på min första arbetsdag på sommarjobbet och visas runt på arbetsplatsen. Alla nickar intresserat när cheferna talar och arbetsledarna nätverkar med dom nya anställda. Det pågår i timmar utan att någon verkar visa tecken på ansträngning, och vi vet alla att det i själva verket kommer att pågå hela våra liv – jag önskar jag kunde göra mig beredd på det, men just det faktum att jag vet hur allt det här fungerar gör mig väldigt trött. Det är lite som den uppgivenhet man får när man tränar och vet att man har 30 minuters sparring kvar. Bättre då att ge järnet utan en tanke på hur lång tid det är kvar.
Det hela påminner rätt mycket om situationen på en pinsamt tråkig släktmiddag: det gäller att ha ett robust psyke och god fantasi för att verka intresserad, kreativ, artig och trevlig. Det finns saker du absolut inte ska göra eller nämna. Och med längden verkar det som att dom flesta vänjer sig, hittar kryphål, kommer undan. De flesta arbetsplatser har väl sina surgubbar och kärringar som verkar vara födda för att dricka kaffe i 40 minuter, snattra på toaletterna eller supa i skrymslena – precis som på släktmiddagar. Ingen skäms egentligen för att göra såna saker, det är bara inget att tala om! Det som i bägge fallen alltid skrämt mig är dom som verkar kunna göra motstånd utan att reflektera över det, som kan fjäska för chefen och stjäla samtidigt som dom inte ägnar en tanke åt att dom befinner sig inuti ett system och att deras mål borde vara att ta sig ur det! Utan riktning är vårt motstånd ovärdigt, småaktigt och hundlikt. Men dom flesta nöjer sig med att leva hundliv.

Faktum är att situationen på en arbetsplats är ett socialt sammanhang, precis som en släktmiddag. Konventioner råder där också, konventioner som är resultatet av århundraden av arbetsplatser – såklart formade efter relationen mellan arbete och kapital. Precis som alla andra sociala regler formats av ekonomin i sinom tid. Som tur är så finns också en lång rad historiskt(och därmed ekonomiskt) formade sätt att göra motstånd på sin arbetsplats. Dels de traditionella – strejken, blockaden, hotet, obstruktionen, bojkotten – dels de inofficiella (som är behäftade med sociala regler som att de inte talas högt om) som maskningen, stölden, hoten, våldet. Det är vår vardag, och de äldre får gott ta och lära upp oss i konsten att göra motstånd på alla dessa sätt.

Etiketter: arbetsplatsen, blockad, ekonomi, klass, kriminalitet, maskning, materialism, mitt liv, strejk, traditioner, vardag