Lojalister

by

2007-maj-23

Jag har alltid haft problem med ”lojalister”, dvs de arbetare som är så lojala mot sin arbetsgivare att de hellre hugger sina kollegor i ryggen än ställer upp för dem. De kommer i många former och det är de som blir ogillade och syndabock istället för de chefer man nästan aldrig ser.

Lojalisten på en kommunal arbetsplats tar gärna på sig mycket ansvar. Inom industrin hade personen sen länge redan varit förman eller lägre chef. Men inom förskolan så ändras aldrig titeln. En förskolelärare är fortfarande en förskolelärare, även om det nu ingår i uppgifterna att, i enhetschefens frånvaro, bedömma om det är rimligt med semester den och den tiden, se till att vikarierna jobbar hårt, ha möten med chefen, ingå i ledningsgrupper, åka på speciella pedagogiska och organisatoriska kurser osv.
Lojalister på större arbetsplatser är antingen enstöringar eller ihopträngda i en grupp av varierande storlek.
På mindre arbetsplatser, i varje fall inom förskolan, så är de oftast två. En lite äldre som bossar och en lite yngre som följer med.

Jag har disskuterat individuell lönesättning med lojalistbossen på min arbetsplats.
Hon malde på om hur viktigt det var att hon, som la mer så mycket mer möda på sitt arbete (tydligen är det jobbigt att vara borta från ungarna och ha möten) och att hon minsann arbetade hemma också, och därför var värd en högre lön. Jag höll visserligen med att någon som lägger ner tid på att organisera och utveckla vår arbetsplats (men som fortfarande arbetar ”på golvet”) ska kompenseras.
Men hennes poäng var att hon hade rätt till högre lön på bekostnad av andra!
Det lustiga är att hon tydligen visste att ingen gillar en sån inställning för det som började som en enkel fråga från min sida, om hur det egentligen fungerade med våra lönesamtal, ledde till ett häftigt brandtal från henne. Gång på gång försökte jag förklara vad jag menade med min fråga (”Men stämmer det verkligen att facket förhandlar centralt först efter vi disskuterat våra individuella löner med chefen, sluts inte avtalet först och sen slåss vi om procenten?”), men hon bara forsatte att brusa upp sig för att ”förklara” för mig varför hon var mer värd än oss andra.

En annan lojalistanekdot:
Jag har många gånger jobbat över pga personalbrist med väldigt kort varsel, trots att jag kanske hade planer för eftermiddagen. Men ändå så snackade lojalistbossen skit om mig en morgon, trots att hon visste att jag skulle höra.
Varför? Jag hade försovit mig en hel timme. Klockan ringde en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet! Jag hade kollat på fel dag i schemat när jag ställde den kvällen innan och det tar en timme att komma dit med kollektivtrafiken. Jag får panik och ringer den kollega som bor närmast förskolan. Hon vaknar av mitt samtal men säger att det är lungt., hon täcker för mig. Jag pustar ut och hon ber mig ringa förskolan för att berätta för hon som öppnade att jag kommer sent men att jag har en ersättare. Nu uppstår nästa problem. Jag har inte förskolans nummer! Och pedagogen på plats har inte sin mobil på. Jag får panik och ringer första bästa nummer på telefonlistan; Lojalistbossen.
Hon svarar yrvaket och ger mig nummret. Jag ber om ursäkt för att jag ringde och väckte henne med förklarar att jag fick panik. Hon mummlar nåt om att hon börjar halvt tio idag och jag ber om ursäkt igen och vi lägger på. Jag är säker på att hon sov igen 60 sekunder senare. Jag ringer till förskolan och får veta att min ersättare redan ringt och att det inte är någon fara.
På väg till jobbet så kollapsar kollektivtrafiken och jag ler lite cyniskt åt att jag hade kommit lika försent även om jag gått den tiden jag borde. Väl framme så ber jag ännu en gång om ursäkt till lojalistbossen och hon som ersatte mig. Min ersättare ler glatt och säger att det inte är någon fara överhuvudtaget, medan lojalisten fnyser något.
När jag kommer ut på gården står de två lojalisterna och talar om hur dåligt det var att jag ringde och väckte den ene och hur taskig jag var. Jag biter ihop och koncenterar mig på att hälsa på barnen som sprungit fram för att säga god morgon. Först när de slutat tala om mig går jag och hejar på resten av kollegorna.

Jag skulle kunna fortsätta berätta historier från min nuvarande arbetsplats, eller dra några från andra förskolor och fritids. Jag skulle till och med kunna göre en spinn-off på lojalister inom industrin där jag sommarjobbar. Men det gör jag inte, för jag tror nämligen att du, läsaren, vet exakt vad jag snackar om.

Etiketter: , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: