Sänka löner till oss och höjda till bossarna

Pamparna på Volvo får höjd lön och vår förbundsordförande Stefan Löfven skriver på ett avtal som tillåter lönesänkningar med 20% för oss arbetare. Allt för att rädda jobben. De massiva varslen inom industrin kommer leda till att när arbetslösheten inom sektorn stiger i allt ökad takt så höjs avgiften till a-kassan för oss som fortfarande har arbete kvar. Allt tack vare regeringens försämring av a-kassan.

Istället för att kapitalister och högerpolitiker gentemot fackförening och arbetarrörelse agerar som motparter så är det nu tydligt att de bara är två sidor på samma mynt.

Samma mentalitet visa Wanja Lundby-Wedin när hon i egenskap som LO-ordförarare, uppbackad av Socialdemokratiska Arbetarpartiet genom Mona Sahlin, går in i förhandlingar med Svensk Näringsliv om ett nytt huvudavtal där hon kräver…ja typ ingenting förutom lite reseersättning till ombudsmän eller nåt liknande. Svenskt Näringsliv däremot kräver i princip att konflikträtten avskaffat och att facket suger överklasskuk.

Jag förstår inte grejen? När man är i underläge går man inte in i förhandling! Ska det vara så jävla svårt? I såna lägen så mobiliserar man stora protestaktioner och demonstrationer, man kommer med syrliga, sylvassa och pikande kommentarer på näringslivets och regeringens handlande. Inte bara skulle det vinna medlemmarnas (och opinionens) förtroende utan även stärka sin ställning inför en framtida förhandling.

Som en kamrat som är aktiv inom SEKO sa:

”Vi ska rädda människor och inte jobb? Skit i jobben och blockera stadshuset med tiotusen arbetslösa metallare tills de höjer a-kassan igen. Det vore strategi det!”

För ärligt talat, vad handlar det här om? Är förbundsledningen rädda att tappa ansiktet framför borgerliga ledarsidor och motparten i näringslivet? Är det inte jobbigare att förlora förtroendet från medlemmar och andra fackförbund?

Vi får se vad som händer lokalt på min arbetsplats.

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

Tills dess en liten reminder till Stefan Löfven:

Tomma löften, tomma ord (IF Metall)Tomma löften, tomma ord (IF Metall) from Hund Krastavac on Vimeo.

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Arbetsmarknad är den marknad där alla löntagare säljer sitt arbete. Om säljarna – löntagarna – tvingas konkurrera med varandra för att få sälja sitt arbete ställs kvinnor mot män, sjuka mot friska, unga mot gamla, invandrare mot svenskar, arbetslösa mot anställda.

Arbetsgivare är inte den som skänker arbete, utan den som köper arbete.

 

Arbetstagare är inte den som stjäl arbete, utan den som säljer sitt arbete.

Det fackliga löftet är att löntagarna lovar att inte konkurrera med varandra om jobben med sämre löner och sämre villkor.

Fackföreningen är det organiserade löftet. Den är en kartell på arbetes marknad där löntagarna inom samma fack – samma yrke – sluter sig samman för att bestämma priset och villkoren på det de säljer.

Kollektivavtalet är det nedskrivna löftet.

Solidaritet utgår från en tanke om allas lika värde. Solidaritet är också insikten om den gemensamma nyttan av att hålla löftet. Om du – så jag – så vinner vi båda. Solidaritet är mellan människor, den är ömsesidig, det är att ge och att få. Solidaritet bygger på gemensamma intressen.

Uppdraget utgår från medlemmarna. Det är att förhindra att vi tvingar konkurrera med varandra om jobben genom att värna det fackliga löftet.

- Landsorganisationen

…

Läs mer: Petter Nilsson, Svensson, Röda Malmö, Trotten, Kim Müller, Vida Latina, Autonoma Kärnan, Jeanette Stojic, Lutte des Classes

Borgarmedia: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, SDS, AV, DA

Ännu mer horlänkar här under:

Osäkerheten i mediabranschen

Gästskribent:

I tider av varsel och kriser drabbas inte bara LO-kollektivet. Jag har just fått veta att företaget som jag jobbat åt sen i somras ska ta in en praktikant till i vår och att mina tjänster därför inte längre är önskvärda.

Jag jobbar inom tv-branchen. Det låter rätt glassigt och det är det också ibland. Hänga med kändisar, lyxiga gratisfester efter varje avslutat projekt osv. Men vardagen för oss på golvet i tv-fabriken ser inte riktigt ut så.

Efter ungefär ett års arbetslöshet efter gymnasiet så flyttade jag från norrland till Stockholm för att läsa videoproduktion i ett år på en folkhögskola. När det var färdigt så jobbade jag en sommar som telefonförsäljare, sen läste jag lite olika kurser på komvux bara för att kunna ta studielån att försörja mig på innan jag genom en kompis fick mitt första jobb på ett produktionsbolag. Han ringde en dag och sa att hans chef hade bett honom fixa en till loggare så fort han bara kunde. Jag blev förstås skitpepp på att slippa komvux och äntligen ”få in en fot i branschen”. Nästa dag åkte jag dit och fick träffa projektledaren som sa att jag skulle få jobba hela hösten och börja på en gång om jag ville. Jag skulle jobba nätter med att tanka in band i datorer. Jag tog det på en gång, lönen låg på 13 000kr/månad före skatt. När jag hade jobbat en vecka ringde projektledaren och sa att de inte hade mer jobb till mig, ”det hade löst sig ändå” och det stod tydligen i mitt kontrakt att de kunde säga upp mig när de ville. Så var jag arbetslös igen.

Efter ca två månader på alfa-kassa (typ 5000/månad) fick jag jobb på ett annat bolag. Ingångslön på 12 000kr som skulle öka till 13 000 efter 3 månader. Där jobbade jag i ca 8 månader innan jag via lite arbetslöshet och några småjobb fick jobb på det bolag som jag jobbar på nu. Och nu väntar alltså arbetslösheten igen.

Det speciella med tv-branschen är (förutom att våra julfester är så lyxiga att man nästan känner sig obekväm i situationen, man passar liksom inte in på lyxkrogar som norrländsk arbetarunge) att det inte finns något fackförbund speciellt för oss som jobbar där. Jag har under min tid i branchen inte stött på en enda fackansluten arbetare (förutom en LS-ansluten programledare som mest verkade se det som en accessoar att vara lite rebellisk och vara med i ett radikalt fackförbund).

Detta leder till att våra arbetsförhållanden och vilkor inte är de allra bästa. De enda som är fast anställda är de allra högsta cheferna, alla andra har projektanställningar på högst 3 månader. OB-ersättning finns inte trots att många jobbar endast nätter. Vi jobbar oftast på nån typ av ackord, ”de här banden SKA vara klara tills på söndag” får man höra och då är det bara att jobba på tills allt är klart. Tolvtimmarsdagar är därför inte ovanligt. Lönerna för oss ”där nere” ligger mellan 11 000 och 15 000 före skatt och duger inte det så finns det massor av praktikanter från diverse flashiga utbildningar som kan jobba gratis ”för att få in en fot i branchen och skaffa sig kontakter”. Eftersom även projektledare och producenter hoppar runt ganska friskt mellan bolagen så är det dessutom dödsdömt att försöka organisera sig, det sprids snabbt i hela branchen att du är besvärlig och sen kan du se dig i himlen efter ett nytt jobb. Istället gäller det att smöra så mycket man orkar och alltid ställa upp på allting så att man blir så omtyckt av projektledarna att de ringer en nästa gång de behöver sätta ihop ett team till en produktion.

Nu väntar som sagt arbetslösheten på mig och jag funderar på om det är värt det att jobba kvar i denna bransch. Samtidigt har jag ju utbildat mig till detta av en anlednig, att kanske en dag nån gång i framtiden få göra en egen film. Än så länge är den drömmen större än klumpen i magen som växer varje gång projektanställningen börjar löpa ut eller räkningen från CSN ska betalas och man funderar på om man kanske få gå i trasiga byxor en månad till.

/Bulle

(Vardagspussel tackar och bockar för gästkrönikan och hoppas på fler)

Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa