Robotar

Som jag nämnt tidigare så går snart min visstidsanställning på lagret ut. I måndags upptäckte jag att det bara var en vecka kvar, inte “några veckor” som jag trodde. Detta fick mig att gå till jobbet igår trots hosta, huvudvärk och igentäppt näsa.

Detta dels för att jag fortfarande inte är 100% säker på att jag och mina visstidsanställda kollegor kommer bli förlängda och därför vill spara ihop så mycket pengar som möjligt inför den hotande arbetslösheten och dels för att om det råder några tvivel om vem som ska förlängas så ville jag inte göra ett dåligt intryck genom att sjukanmäla mig sista veckan.

Även om jag van att jobba trots att jag är sjuk (precis som alla som jobbat inom barnomsorgen) så höll det inte idag. Jag vaknade med en hostattack, en ännu kraftigare förkylning och en lätt huvudvärk. Instängd luft, damm och tunga lyft lär inte göra det bättre tänkte jag och sjukanmälde mig. Antagligen är jag frisk imorgon eller tills på fredag.

På vägen hem igår så gick jag och en arbetskamrat och snackade om allt möjligt. Vi kom till slut in på, som man gör, hur trötta vi är efter 8 timmar. Jag berättade hur skönt det hade varit att bara jobbat 7 timmar i måndags (lugnare stämning + högre lön därtill) och vi lätt tankarna vandra iväg i drömmar om en kortare arbetsdag. Sen pratade vi om robotar. Jag är så trött på alla naiva framtidsforskare och liknande som på allvar tror att vi i framtiden kommer behöva jobba mindre pga att robotar gör skitjobben åt oss.

Vem tror på allvar att en företagare som skulle kunna byta ut sin arbetstyrka på, säg, 100 man med 40 robotar som jobbar dygnet runt och 10 tekniker som sköter om dom sen skulle ge de resterande 90 människorna mer än en klapp på axeln och sen sparken?

Visst, facket skulle jiddra som fan och avgångsvederlagen skulle bli höga. Kanske skulle till och med de varslade gå ut i strejk i protest.

Men det enda som skulle stoppa ett samhälle där robotar sköter det mesta och alla utom de som äger robotarna dör av svält är att kapitalismen kräver att man har någon att sälja nånting till.

Fast i verklighen är ju dagens robotar endast hjälpmedel för oss arbetare och få arbeten har försvunnit de senaste åren, så vitt jag vet, pga robotisering. Men det är ju inte såna robotar som visionärerna drömmer om. 

Min arbetskamrat sa något jag tänkte på hela vägen hem; “Vi människor har så stora möjligheter. Vi skulle kunna göra så mycket. Men istället står vi still” 

Forskare och uppfinnare tävlar mot varandra. De är låsta till nationer, institutioner eller företag istället för till mänskligheten i stort.

Den idéela forskningen räcker inte till att lösa världens problem. Forskning måste ge profit. Vem är villig att sponsra utveckligen av ett aids-vaccin när ingen de de värst drabbade länderna har så mycket pengar att du kan tjäna något på det? Vem är sugen på att satsa pengar på att bygga bilar som går på etanolnär det är så mycket billigare att köpa bensin gjord på brunkol?

I en annan värld vore allt det där möjligt utan problem. En värld utan gränser, utan rivalitet och girighet. Socialism handlar inte om centralisering, statskapitalism och diktatur. Det handlar om decentralisering, demokratisk ekonomi och självstyre.

“Let a hundred flowers bloom: let a hundred schools of thought contend” ;)

Ps. En ungerska som jobbade i sommras på lagret kom tillbaka och jobbade i en vecka på sitt skollov. Ert kärt återseende, även om jag verkar vara den enda av de yngre som känner igen sommarjobbarna. Snart är det sommar igen och om jag blir förlängd till augusti så ser jag verkligen fram emot att få träffa alla igen.

…

 Läs också:

Dogge slår ett slag för oss i förorterna (och resten av landet), Maffiarestaurangen Lilla Karachi ger inte upp (de gick äntligen med på förhandlingar tidigare), Petter har skrivit om konflikten tidigare också och Forever United kommentar de senaste händelserna.

Läs mera grejer: Akuhujan, Vida Latina, Dom Ljuger, Marcusen  och Slutstadium

En helt meningslös söndag

Vaknar upp av att klockan ringer vid 10 ungefär. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem och när jag ska hälsa på katten så märker jag att rösten är borta. Ah, just det, det både sjöngs och dansades igår. Herregud! Hur mycket drack jag egentligen?

Jag borde städa min stökiga förortslägenhet, få ner diskberget till acceptabel nivå, ta ett bad och sen promenera ut i det fina vädret och filma lite som jag planerat. Men näe, istället så sätter jag mig framför datorn och ser på teve och surfar. Med bara några små pauser för att äta och sova lite.

Imorgon är det röd dag, men jag ska till jobbet ändå. Det kommer bli stressigt så här efter långhelgen när saker lagts på hög sen kvällskiftet gick hem på torsdag. Men jag tröstar mig själv med att jag både kommer få helglön, produktionsövertid, frukost och lunch betalad åt mig och dessutom äta den på betald arbetstid.

Men just nu så är jag så där slödeppig som man kan bli på en söndag och att tänka på jobbet gör mig knappast gladare.

Jag har hunnit med mycket i helgen. Jag har dansat, tagit det lungt, fikat hemma hos en kompis, promenerat runt utan mål i stan med vänner och mycket mer.

Men det är så mycket jag inte hann med, och därför får jag ångest över att jag slösat bort hela söndagen på att göra ingenting. Jag gick inte in på den där gallerian för att hälsa på mina kompisar som jobbar som biträden, jag glömde helt bort den där fotoutställningen jag blev bjuden till, bakade aldrig äppelkaka som planerat, skött upp att betala hyran, gick aldrig igenom papper och massa annat viktigt.

Jag måste dessutom lägga mig nu. Jag ska gå upp kl.05 imorgon.

Deppigt deppigt deppigt.

…

Fast lite skoj att en kompis börjat blogga. Kolla in Foto, Musik och Diverse vettja!

Kryp i benen

Jag har nu mer inga vikariat på förmiddagen. Jag är som sagt nästan totalt utelämnad till skolan jag jobbar på när det gäller hur mycket arbete jag får. Och nu behövs ingen assistent i klassen jag jobbade i längre, för ordinarie personal har kommit tillbaka. De jag vikarierar för är ofta personer som är svaga på arbetsmarknaden som gravida kvinnor, långtidssjukskrivna. Oftast kvinnor och invandrare. De har fast jobb, så när de oundvikligt bryter samman av pressen av att t.ex. jobba 20 år i förskolan med 5 egna barn hemma - då är det jag som får mat på bordet. Annars får jag klara mig bäst jag kan, det är mitt problem.

Fördelen är att jag har sovmorgon, jag börjar oftast på lunchen eller efter den. Jag blir inte alls lika trött längre, snarare frustrerad. Att arbeta, att vara verksam, det ligger ju i människans natur. Åtminstone i min natur.  Och jag är nog inte svenne nog att sitta still en hel arbetsdag med min kanellängd och mitt kaffe och snacka skit. Det uppstår nån sorts panikkänsla i kroppen, som jag inbillar mig inte bara är pliktskyldig duktighet inlärd i skolan, utan en drift att göra nåt kreativt. Kanske starta en bandyturnering med barnen? Måla blommor? Sätta mig och läsa nåt? Det är samma drift som får mig att sätta mig och sluka böcker när jag kommer hem från jobbet totalt utmattad istället för att sätta mig framför “Vänner”.

Jag hatar likgiltiga människor. Var ute och affischerade för SUF Stockholm med ett antal kamrater när jag träffade på ett gäng berusade villaflickor med vodka i petflaskorna. Vi var rätt sura redan, hade träffat på ett par unga kvinnliga fascister som vi var tvungna att ta hand om. Det myllrar av förvirrade, spåndumma, berusade muppar en skärtorsdagsnatt. Folk som inte förstår något av något och uppenbarligen aldrig brytt sig om att försöka förstå, utan skiter i allt. Man märker det på dom, att dom blir arga och vill slåss eller mucka, när dom ser att man är ute och gör nånting, t.ex. sätter upp en affisch, går i en demonstration, läser en bok. Dom är unga, skiter i allt, kommer ur alla samhällsklasser och är idag ett långt större problem än t.ex. organiserad fascism. Det är dom som kommer att bli ett problem när ni behöver hålla ihop på jobbet. Dom förstår inte socialism, för dom har aldrig lärt sig att ifrågasätta sitt livs grundvillkor, aldrig fått uppskattning för sin fantasis skull. Varje skitval mellan socialliberalerna och liberalsocialen, varje skitgala med Bert Karlsson, varje ljuglektion i samhällskunskap, varje skithelg efter skitjobbet med s.k. “fritid” bidrar till att dessa puckon blir fler och fler. Man ser direkt på dom att dom föraktar alla som bryr sig, dom ser fega och rädda och puckade ut. Tyvärr måste dom också vara med, vi behöver alla. Låt oss hoppas att vi tillsammans kan vända vinden. Jag avslutar med en vacker dikt av författaren till Fight Club:

Big Brother isn’t watching. He’s singing and dancing.
He’s pulling rabbits out of a hat.
Big Brother’s busy holding your attention every moment you’re awake.
He’s making sure you’re always distracted.
He’s making sure you’re fully absorbed.
He’s making sure your imagination withers. Untill it’s as useful as your appendix.
He’s making sure your attention is always filled.

And this being fed, it’s worse that being watched. With the world always filling you, no one has to worry about what’s in your mind.
With everyone’s imagination atrophied, no one will ever be a threat to the world.

- Chuck Palahniuk

P.s. - vi är nu med i Konflikt! Nytt på Konflikt (sen Krastavac’ senaste inlägg): Syrran manar till att hjälpa asylkassan och Slutstadium dissar religion.

Annat gött mos:  Ny vacker poesi från Tio meter över havet, de fullkomligt rasande bra Ekonomikommentarerna. Library lovers! Och SAC vann konflikten mott systembolaget! Ännu ett slag mot låglönemarknaden!

Intressant?

Världen är bara ett paket bort

När vi har det som mest stressigt på lagret lämnas inte mycket uttrymme till egna tankar och funderingar. Fort fort fort, ska det gå. Vi packar tungt fast vi egentligen bara ska packa lätt. Vi packar USA fast det är egentligen inte är vårt jobb (men man få ju hjälpas åt). Vi packar fort, men måste fortfarande packa noggrant. Vi packar efter tid och vi packar efter storlek. Förmannen är sjuk eller ledig och hans ställföreträdare kan inte hantera stressen och skriker på oss. Det hjälper inte särskilt mycket. Men å andra sidan skriker hon och är stressad även när vi inte har nånting att göra också.

Men så fort vi får lite andrum, ofta pga att vi kanske halvt stressat ihjäl oss dagen innan så börjar man tänka. En massa tankar strömmar genom huvudet och vi filosoferar och skojar med varandra. En outömlig källa till eftertanke i arbetet adresslapparna på paketen. USA, Grekland, Kina, Australien, Irland väcker många tankar kring dagsaktuella nyheter och politiska frågor. Nordkorea? Borde vi inte bojkotta dom här? Saudi Arabien? Stackars mina kollegor där nere som jobbar till usel lön och utan rättigheter. Haha, Haninge! Runt hörnet ju!

Ibland så så ger vi efter för impulsen och smyger ner en lapp bland packningsmaterialet. Till Nordkorea åker det med en liten lapp med streckgubbar som viftar med röda flaggor och ropar “Down with Kim Jung!” och verkstaden i Haninge får en “Tjena Handen, lagret hälsar!”.

I sommras så skickade feriearbetare en bitter lapp på engelska med ett paket som skulle till Edinburgh där hon bad om ursäkt för att paketet var slarvigt packat men att chefen sagt åt henne att skynda sig så hon inte hann göra det ordenligt.

En lätt kunskapsutjämning sker också hela tiden. “Nä jag svär, Schweiz är inte med i EU spring och hämta det där paketet igen!”. Jag har också lärt mig om Jersey och Guernsey. De är inte med i EU och används, enligt en arbetskamrat, som “skatteparadis för brittisk överklass”

Juggoslaverna på jobbet kommer alla från Serbien, men konstigt nog så blev det inte så mycket snack om Kosovos självständighet när det var på tapeten. En arbetskamrat som varit där på semester bara konstaterade att utanför huvudstaden så var allt lugnt och att de kravallande nationalisterna främst bestod av två fotbollsfirmor som hade gjort samma sak hursom.

Men om bara 2 månader så åker jag på en väl behövd semester i centraleuropa med en god vän och får se världen ur ett perspektiv som inte utgår från en kartong. Det ska bli skoj. Underligt också att ansöka om semester innan man vet om man i huvudtaget jobbar kvar då (min anställning går ut om några veckor). Men förhoppningsvis var ansökningslappen som delades ut, tillsammans med anmälningsblanketten till kickoffen ett tecken på att vi blir förlängda allihop. Jag har sökt fast arbete på lagret nu också.

Vi får väl se…

…

 Sluta inte läsa!

Udda Vinkeln om apoteksmonopol, Kim Müller skriver ett inlägg inspirerad av mig, Red Metal om veganer, Slutstadium om en radiodebatt, Vida Latina fortsätter skriva om Colombia och terrorister medan Petter skriver historia.

Dom ljuger, Trotten och Forever United är också läsvärda.

Intressant?

Barristan, hon ska skratta och va glad

Jag läste en krönika i Stockholms City för ett tag sen. Den handlade om lat och otrevlig personal och den kan du läsa här: ”Sudda bort sura minen“Jag blev alldeles jättearg på hur man kan vara så oförmögen att sätta sig in i andras situation så jag mailade följande brev till skribenten“Hej Annika!
 

 Jag läste din krönika om butiks- och kafépersonal när jag var på väg till jobbet och blev helt mållös. Skulle jag skratta eller gråta?

Du kanske tror att jag blev upprörd över att din påstådda illa behandling? Nä, du tror du tyvärr fel. Men inte för att jag är elak och vill att du ska må dåligt. Nej jag är istället chockad över att någon kan ha så lite koll på hur det är att ha ett serviceyrke inom restaurang- och butiksbranschen. Långa dagar, låg lön och dålig arbetsmiljö i allmänhet är bara början.

Du är inte ensam om att gnälla, ja för det är faktiskt gnäll. Det händer tyvärr hela tiden och ofta helt omotiverat. Busschaffisen får skäl för att han är försenad, men ingen har överseende med att han faktiskt behövde gå på toa innan han körde iväg. Spärrvakten i tunnelbanan blir hotad till livet för att priset på SL-kortet har chockhöjts, som om det var hennes fel! Barnfamiljen ändrar sin order på snabbmatsrestaurangen flera gånger och blir sen sura på den unga tjejen som glömmer minsta sonens extra milkshake och inte ler artigt när hon springer fram och tillbaka.
Jag kan fortsätta dra exempel.
 

Själv så fick jag - efter en 8 timmar på förskolan jag jobbade på då, med skrikiga ungar, blöjbyten, personalbrist och ett evigt städande och upplockande - höra från en förälder; “Nu är du allt svettig va? Lekt hela dagen”. Han satt där och tittade ut ur rutan på sin nya stadsjeep och log glatt åt sin kommentar och menade säkert väl. Jag tittade på honom lite slött och gav sen ett litet hövligt leende tillbaka och ett “mjo, visst. Ses imorgon”Jag kunde självklart sagt nåt i stil med: “Och sitta på ett kontor hela dagen och vända papper är ju så jääävla svettigt då eller?” och spottat på hans fula bil.
 

Men det gjorde jag ju inte, dels för att jag var ny på jobbet och jag skulle vara tvungen att träffa honom nästa dag.Börjar du förstå?

När du beställer din cappuccino av den där “unga, söta tjejen” så har hon kanske stått där i 7 timmar och lyssnat på dryga kunder som klagat på det mesta, en chef som säger att hon måste jobba fortare för att få behålla jobbet och fått torka upp lite kräk från ett spädbarn med ett litet leende från föräldrarna som tack. Är det så konstigt att hon inte lyser av gläde av att få betjäna just dig?

Sen kan man ju undra varför det är för speciellt med unga, söta tjejer som är inte supertrevliga på jobbet? Har de inte lika stor rätt att ha en dålig dag eller vara trötta som oss killar? (dessutom så har ju tjejerna oftast lägre lön så de har ju ännu större anledning att ha en låg trevlighetsmotivation)
 

Och varför skulle man bli gladare på jobbet om man “rappar på lite”? Jag som trodde att journalister hatade stressen före deadline.
Alla jag känner blir mycket gladare och hjälpsamma på jobbet ju mindre de har att göra. Man orkar mer då.

Men å andra sidan så kanske du inte tänkt på att sätta dig in i servicepersonalens situation och då är ju krönikan mer förstålig. När man arbetar på en tidning så behöver man ju inte dras med massa dryga kunder hela dagen. Förutom när de skickar arga brev som jag gör nu.

Med hopp på svar
Vänliga hälsningar
Krastavac, lagerarbetare”

Jag meddelar er om jag får något svar.

 …

Läs mer!

Konsumbloggen skriver klockrent om samma ämne och på Tjuvlyssnat blir det roligt.

Läs Petter om de Papperslösa, Kim Müller om utedagis och klass, Andrea Doria om gruvolyckan i Kiruna och Killfröken som blir överraskad.

Läs också, Den Udda Vinkeln, Slutstadium och Dom Ljuger.

Förresten så blir jag alldeles glad när jag läser att det ska bli möjligt för fler att bo i båtar längst Stockholms kajer. Det är något jag drömt om länge och just nu letar jag och två vänner efter en båt. Iofs lär det främst bli folk från Överklassen som flyttar in i lyxbåtar men kanske kanske kanske så frigör det då någon annan plats åt mig och mina vänner, kanske.

Intressant?