Går och hämtar kaffe i lunchrummet. Möter någon jag inte sett tidigare. Denna någon ser ut att vara ungefär 30 år äldre än mig och en riktig kontorsråtta. Hon verkar känna sig förpliktigad att säga något och kommenterar vädret. Det mest värdelösa dösnacket vi kan prestera, men fine, jag jag förstår om hon kanske känner sig lite obekväm och inte kommer på något bra samtalsämne. Man är väl inte alltid bättre själv.

Men när hon sedan häver ur sig att “det är väl roligt att tjäna lite extra pengar!” undrar jag vilken värld hon lever i. Vadå extrapengar? Det här är mitt jobb, de pengar jag tjänar här är de jag betalar min hyra och min mat med! Det är inte något jävla hobbyprojekt. Och extra slantar är det inte tal om: jag får ut 8000 efter skatt för heltidsarbete. Men fine igen, hon vet kanske inte vad jag tjänar eller så tror hon att jag är någon sommarjobbande (och lönedumpande) snorunge (tack för den i så fall).

Men när jag sedan surfar runt lite på företagets hemsida ser jag att hon är personalchef (sådant får man inte veta här)! Med andra ord vet hon mycket väl hur länge jag har jobbat här, vad jag tjänar, hur gammal jag är osv. Men kanske känns det bra att tänka att jag inte behöver kunna leva på den lön jag får här, utan att pengar på något magiskt vis trillar in från annat håll och att jag jobbar heltid bara för att det är så skoj. Eller så är det bara så att chefer inte fattar någonting, som bekant. Jag blir så trött.

En annan som var trött på jobbet var min morsa, som jag träffade när vi båda slutat. Att ta in vikarier när folk går på semester finns över huvud taget inte på kartan på hennes arbetsplats, trots att produktionen är större än vanligt under sommaren. Vi svor lite tillsammans över livet och sedan kändes allt lite bättre, åtminstone för min del. Blev även på lite bättre humör av att få med mig en bok hem som hon snott med sig från jobbet. Hon är allt bra fin, mamma.

—

Det här är kanske inte det mest konstruktiva inlägg jag skrivit, men ibland är det skönt att raljera. Men ha förtröstan, det finns många andra som tar sig tid att analysera och skriva långt och bra. Bland det bättre jag läst på länge är Salkas Gud finns inte. Läs också gärna hennes rapport från Alternativa politikerveckan. Jag har själv varit med och arrangerat APV medan jag bodde på Gotland, men kom inte iväg dit i år. Även om det är tråkigt att missa kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt också slippa det jävla eländet Almedalsveckan. Läs också gärna Planekonomens kritik av Hardqueer, här på Vardagspussel, och Henrik Bromanders beskrivning av att jobba inom mentalvården (och peppa den senares bok som släpps i augusti!).

Som fackligt och politiskt aktiv autonom kunde jag inte låta bli att lägga märke till Hardqueers artikel på nyhetssidan yelah.net. Bloggen Kvinnor har redan svarat på artikeln i detta inlägg. Jag hittade direkt mycket att anmärka mot – saker som jag trodde att vi med hjälp av studiecirklar m.m. redan hade utrett i våra rörelser. Tyvärr verkar det vara dåligt med studietraditionen utanför de mest organiserade autonoma kretsarna, kanske t.o.m. bland politiskt aktiva som säger sig vara insatta i genusfrågor. Just därför får vi i min mening se en sån text som Hardqueers, som känns som en historisk upprepning. Jag har inte en utförlig kunskap i genusteori och intersektionalitet men grunderna har jag tillgodogjort mig genom studiecirklar, egen läsning och lärarutbildningen som jag går på. Kanske är det så att många genusstudenter kanske helt enkelt ironiskt nog befinner sig i en ekonomisk och social situation som gör det omöjligt för dem att förstå queer fullt ut? Jag vågar mig på att svara Hardqueer och försöka peka ut vad jag tror är ett problem med texten (och kanske också organisationen i så fall).

För det första: att skapa allianser mellan olika kamper är inget nytt. Dagskrav som fackliga strider, problem med trakasserier från rasister, bostadskonflikter m.m. har alltid samordnats av både kommunistpartier och lösare sammanhållna politiska rörelser. Att kamperna tar sig väldigt olika uttryck är inte heller en nyhet, och att de kräver ”olika aktionsformer”.

För det andra: intersektionalitet är ett perspektiv när vi analyserar maktförhållanden i delar av samhället. Jag tycker begreppet är mycket användbart, men de senaste åren har vi fått se en tendens till att blåsa upp begreppets betydelse och tillämpa det utanför sitt rätt så akademiska användningsområde. Att som många queeraktivister använda ordet för att beteckna den praktiska samverkan mellan olika kamper är att tillämpa ordet fel. Jag anser att just detta är mycket centralt och därför är jag mån om att diskutera det på riktigt och finna slutsatser. Att sätta ett akademiskt ord för att förklara det kanske mest centrala inom politisk organisering som finns, är ett cirkelresonemang. Intersektionalitet eller att arbeta med olika ”förtrycksordningar” är inte en definition i sig. Med andra ord riskerar ”intersektionalitet” att förhindra just det många vill att ordet ska lyfta fram!

Och för det tredje och viktigaste: det finns en god anledning till varför det upplevs som att ”den traditionella vänstern” (det är oklart vad vänstern i Hardqueers artikel egentligen innebär, men jag godtar ordet ändå) lägger större delen av sin kraft på klassfrågor och antikapitalism. Det är nämligen så att de allra flesta av oss någon gång möter uppsägningar, psykopatiska chefer, låga löner, diskriminering och hot på vår arbetsplats – det är i produktionen på våra arbeten som en stor del av våra problem samlas. Det handlar inte om någon ”gradering” av förtryck, utan om var vi konfronteras mest med kapitalismen eller patriarkatet. Och där vi möter mest problem, där hamnar den gemensamma kampens fokus. Därför står facklig kamp och i förlängningen politiska frågor som har med antikapitalism att göra högt på vår dagordning. Vi kan inte välja mellan fråga A eller fråga B eller gradera dem, du och jag måste käfta emot, organisera och göra motstånd var vi än trycks ner.

Sammanfattning: Hardqueers inlägg förtydligar inte mycket teoretiskt och blir knappast början till något nytt organisatoriskt heller. Det som förut kallades ”förtryckssamverkan” och ”triple opression” är kanske användbart som ord i akademiska sammanhang men begreppen måste utvecklas och bli mer praktiska om vi pratar om verklig organisering. Exakt hur alla olika kamper ska kopplas samman är något som många av oss funderar på dygnet runt, och det är det vi behöver diskutera. Att förtryck samverkar är vi överens om, och de sexister eller liknande som förnekar detta måste motverkas genom en bra kultur i våra rörelser och genom välorganiserad bildningsverksamhet. Den kapitalistiska produktionen på arbetsplatserna berör större delen av de flestas liv och måste därför hamna i fokus för många kamper, och att säga det innebär inte att mer eller mindre vikt läggs vid t.ex. queerkamp. Vi tar striderna där de uppstår i våra liv helt enkelt. Partier som t.ex. Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kanske kan skriva ett program med de 10 viktigaste punkterna, men vi skriver inte program utan vägrar helt enkelt att ta skit oavsett vilken “förtrycksordning” det kommer från.

/Plan

Läser i DN att Handels ombudsman suttit och räknat lite och tydligen kommit fram till att Lagena har ett behov av att skära ner i personalstyrkan med 15 anställda. Ursäkta, men hur i helvete har den siffran trollats fram? Snarare finns väl ett behov av att återanställa de 45 personer som fick gå i höstas. Arbetsbördan har ju inte minskat – enda skillnaden är att arbetet utförs av inhyrd personal. Men nu har Lagenas personal, enligt ombudsman Hans Boberg, “fått säga vad de tänker och tycker om arbetsgivarens agerande”, så nu ska allt vara frid och fröjd, eller vadå? Som om det vore en fråga om att tycka till och ömsesidigt lyssna på varandra. Klent, Handels!

—

Se även Dom ljuger om Lagenakonflikten och bemanningsföretag.

Det har varit lite låg aktivitet på den här bloggen den senaste tiden. Jag ska försöka få igång den igen, det är ju mycket som hänt som varit värt att skriva om. Men som vanligt har jag inte orkat. Arbetet tynger ner en helt enkelt!

Men nu ska jag på semester och blir borta två veckor! Förhoppningsvis är jag utvilad nog efteråt för att komma igång med Vardagspussel igen.

Tills dess! Glad sommar på er!

…

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Kapitalisternas framstötar kräver motstånd!, kamratwot skriver När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden, salkavalka skriver GUD FINNS INTE, Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten

Meddelande från solidaritetsföreningen Lagenaarbetarnas vänner:

Den 15 juni påbörjade man en vild strejk och flera av arbetarna på Lagena blockerade lastbilsutfarten med personbilar, och flera transporter stoppades. Eftersom det är en vild strejk så kommer företaget att dra ärendet till Arbetsdomstolen, vilket är förkastligt! Det är ju inte arbetarna som begått något brott över huvudtaget!

Och således ska dem inte behöva betala några eventuella böter, det enda dom gjort sig skyldiga till är att dem försvarat sina anställningar.

Så därför startar vi den här insamlingen för att betala böterna. Alla pengar går oavkortat till fackklubben.

Sätt in pengar på Handelsanställdas Förbund klubb 20-717 postgiro/plusgiro 134456-3 !

…

Solidaritetsång:

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Lagenaarbetarnas blogg: Lagerarbetare.wordpress.com

Solidaritetsgruppen på Facebook: Solidaritet med Lagenas arbetare

…

Från Konfliktportalen.se: H Palm skriver Solidaritet med de strejkande på Lagena., jesper skriver Strejken fortsätter och aktionerna lika så…, Kristoffer Ejnermark skriver Fjodor Dostojevskij – Idioten, avantivideo skriver Stöd till de strejkande arbetarna på Lagena 15 juni i Malmö (2009), Fredrik Jönsson skriver En skola för alla!, Kaj Raving skriver Gott gry i Lagena-arbetarna!

Idag så fick vi skäll av förmannen på morgonmötet i måndags.

Tydligen så gick det segt förra veckan och nu var vår förman arg för att han var tvungen att förklara varför vi inte “uppnådde målen” till siffernissarna ovanför honom. Dessutom så dök inte alla som sagt att de skulle komma upp på helgjobbet. “Dålig stil” sa förmannen och gick så långt som att peka ut en på mötet som inte hade dykt upp.

Men är det så jävla svårt att förstå?

För det första så var många av oss, däribland jag, sjuka förra veckan. Det var förmannen också så det borde han ju ha koll på. Dessutom så har inte ventilationen fungerat sen i höstas och det märks nu när den riktiga sommarvärmen kommit igång, det är fortfarande svalare än utomhus, men dammigt och svettigt blir det.

Angående helgjobbet så får de faktiskt skylla sig själva. Den utlovade frukosten uteblev och det gjorde dels att några stack hem när de fick höra att den inte skulle bli av och att resten jobbade utan mat i magen tills lunch. Och, nej det står inte i vårt avtal att vi ska få frukost eller lunch. Men som jag skrivit om förr så vet dom hur sura vi blir om de petar på våra icke avtalsskrivna förmåner.

Men även om vi visserligen tog upp det där med många sjukanmälda så malde förmannen på om förbud mot mobiltelefoner, internetanvändning och rökning på arbetstid.

“Det här är Sverige och då tar vi sånt här i grupp, men om ni inte kan hålla er till våra gemensamma regler så går jag till facket och kräver att det införs totalförbud” hotade han. Inte för att våra fackliga företrädare kommer låta dom göra nåt så idiotiskt. Då kan de lika gärna förbjuda oss att gå och dricka vatten, besöka toaletten eller att stå still i 30 sekunder och vila armarna.

Som ett tecken från ovan hade vi extremt lite att göra just den här dagen och det gav förmannen och lagerchefen extra tid att glida runt och inspektera våra arbetsstationer och gnälla på oss lite extra.

Jag satt vid en av datorerna och läste tidningen på min morgonrast när de båda idioterna kom upp och ställde sig runt mig. “Vi vill prata om det som hände i morse” säger förmannen allvarligt.

Vad i helvete… tänker jag. Jag var väl inte försenad i morse? Fuck!

“Eh, jaha? Vad hände då?” säger jag nervöst

“Morgonmötet. Det här med datorerna” fortsätter förmannen, lagerchefen står tyst.

Jag fattar vad det handlar om och slappnar av. Han märker det på en gång

“Eller, har du rast nu? Så här sent” frågar förmannen lite osäkert.

“Jag jobbar skift idag? Kom senare än de flesta du vet?” med så mycket kaxig röst jag vågade. Sen fortsatte jag att läsa.

Det fick tyst på dom i alla fall.

När cheferna gick hem så snackade vi skit om dom och maskade, allt jobb var klart och vi pallade inte inventera så mycket. Inte efter all skit vi tagit hela dagen.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

…

Glöm inte att gå in på Lagena-arbetarnas blogg och visa ditt stöd till dom!

Vad är det som händer på Lagena i Jordbro? Läs om det här: Lagenas lagerarbetare lackar

Läs också SUF Stockholms stöduttalande till dom eller om den senaste stödaktionen för Lagena-arbetarna.

Från Konfliktportalen.se: Forever United skriver Nu ska alla få osäkra anställningar, jesper skriver Inga jävla resturanger på mitt skrivbord, Anders_S skriver Självklart ska staten inte utbilda imamer, salkavalka skriver RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET, Björn Nilsson skriver Det tjatas om euron igen

Företaget Lagena i Jordbro har hand om transporter av alkohol, främst till Systembolagets (som äger Lagena) butiker men också till restauranger och grossister. I september förra året sade man upp 45 anställda. Men det räckte tydligen inte för ledningen som nu varslat att man vill säga upp ännu 33 st av sina arbetare.

Men nu säger lagerarbetarna ifrån!

Det känns nära. Inte bara har jag flera vänner som vuxit upp i Jordbro. En av dom har dessutom jobbat på Lagena och han i sin tur har både släkt och vänner som är hotade av varslet. Som tur är är arbetarna på Lagena ett tajt gäng som håller ihop. Det har jag skrivit om förr.

Jag citerar min kamrat:

Lagena, och Systembolaget har, till skillnad från många andra företag, inte drabbats av krisen. Man kan rapportera om rekordförsäljning, just för att folk dricker mer under kristider. Det går med vinst efter vinst och man har all anledning att anställa flera, eller höja lönerna för dom som redan jobbar där.

Dom varslar ändå folk, helt i onödan, enligt dom som jobbar på Lagena. Men eftersom företaget inte direkt är sysslolösa, utan snarare har överflöd av arbete, så satsar Lagena på billigare arbetskraft – Inhyrd personal! Personal som är lättare att byta ut/göra sig av med, som har lägre löner och som jobbar minst lika hårt som de som jobbar som Lagena-anställda.

Helt förjävligt helt enkelt. Samma tendens, men i mindre skala kan ses på mitt jobb. De visstidare som inte fick förlängning med hänvisning till anställningstoppet är nu på väg tillbaka för att täcka upp luckor under sommaren. I höst kommer de med all sannolikhet att få sällskap av fler inhyrda arbetare. Alla på jobbet vet nämligen att utan de som får gå nu eller i slutet av sommaren (dvs en bunt avtalspensionärer och jag) så kommer det finnas luckor som måste fyllas.

De passar på nu, i kristider, att säga upp folk med hänvisning till “det rådande ekonomiska läget” men egentligen är de bara intresserade av att kunna styra och ställa mer i “personalpolitiken“. Tillsvidareanställda byts ut mot dyrare visstidare. Inget ont om deras högre lön, den har våra fackföreningar förhandlat fram just för att bemanningsföretag inte ska agera lönedumpare, men om företagen verkligen behövde spara in pengar så hade man tjänat mer på att skita i aktieutbetalningar eller sänkningar av chefernas löner.

Istället så är det VI som ska sänka våra löner och betala deras kris. En kris som kortsiktigt är överklassens fel och långsiktigt beror på själva kapitalismen.

Systembolagsanställda Syndikalister har skickat ett stöduttalande

Gör du det också! Gå in och kommentera på deras hemsida: Lagerarbetarnas blogg

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

…

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver “De automatiska stabilisatorerna”, Anders_S skriver Hammarkullen – förorten i mitt hjärta, MJE skriver Skateland Roller Rink – poesi och språkligt förfall., Jinge skriver Bredbandsberoende tidningsläsare, Forever United skriver Samförstånd ger lönesänkningar, Dom Ljuger skriver Nöff Nöff och Arbetarna på Lagena i uppror, Lutte des classes skriver om Systembolaget

Så kom den, uppsägningen.
Efter att ha arbetat två år på lagret och innan det varje sommar från det jag var 16 år så sägs jag nu upp. Den officiella anledningen är arbetsbrist men såklart har vi fortfarande lika mycket att göra som vi alltid har haft.
När vi blev varslade i början av året så blev jag så jävla uppgiven. Helt plötsligt var jag och mina arbetskamrater i samma sits som alla andra som hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet.
Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den passar den minskade orderingången. Det handlar såklart egentligen om att de hellre gör sig av med arbetare och tjänstemän än att de sänker de skyhöga direktörslönerna eller ger ut mindre pengar till aktieägarna.

 
Stämningen bland var och är bitter. “Det är maffian som styr” sa en arbetskamrat när han gav mig skjuts hem förra veckan, vi snackade om storföretagens beteende i allmänhet.

Precis som de äldre arbetarna gissade så kunde de flesta av de “nödvändiga” uppsägningarna lösas genom avtalspensioner. Företaget ville såklart inte gå efter LAS-listan och sparka de yngsta arbetarna. Allt snack från det extremistiska Centerpartiet om att “LAS måste skrotas så att ungdomar kan få behålla sina jobb” är rent nonsens. Det är de unga man vill behålla.

Men trots relativt lyckade förhandlingar gällande förtidspension tackade några äldre arbetskamrater nej till de erbjudanden de fick. De tyckte inte att pengarna räckte till för alla år av sina liv de slitit för företaget. 

Veckan innan alla förhandlingar om vilka som skulle få gå skulle vara klara så vinkade då mina fackliga representanter in mig till verkstadsklubbens kontor för att diskutera problemet.

Långt tidigare så hade jag berättat för klubben att jag inte planerade att vara kvar särskilt länge inom industrin, utan min framtid låg inom barnomsorgen eller utbildningsväsendet. Frågan hade kommit upp nära flera arbetskamrater ville nominera mig till diverse lediga fackliga poster. Även om jag kände mig hedrad av deras förtroende så ville jag såklart inte ta på mig uppdrag jag inte var säker på att jag kunde genomföra till fullo.

Mitt fackombud hade nickat förstående när jag svarat att jag inte var säker och sagt att han visste att min “huvudnäring” såklart var bland barn och ungdomar och att jag nog skulle trivas bättre där. Men han sa också att det skulle vara tråkigt att tappa en sån radikal och medveten arbetare.

Jag fick i alla fall uppmaningen att hålla tyst om mina planer på att söka till någon pedagogikutbildning för att inte cheferna skulle få för sig något. Ett mycket klokt råd, som jag följde så gott jag kunde.

Och det var därför jag nu bads komma in och prata. Mina representanter frågade om jag fortfarande funderade på att studera igen. Jag svarade att jag hade det, antagligen till hösten. Men jag beklagade mig över att jag väntat för länge med att ansöka om studieledighet och nu var rädd för att det var försent. “Då kanske du är intresserad över vad vi tänker lägga fram för dig nu?” fortsatte min ordförande. “Men kom ihåg att det här bara är ett förslag och ingenting du måste besluta idag!” fyllde ombudet i.

De förklarade läget, att det inte fanns nog med äldre kamrater som kunde tänka sig att gå i pension i förtid. Och att de därför såg en lösning i att jag, i utbyte mot avgångsvederlag, gick med på att gå från arbetet.

Vilken chock!

Jag frågade om storlek på avgångsvederlag, om hur länge jag skulle vara kvar, om hur det nu skulle bli med min semester och en massa andra saker. Efter att fått det mesta uträtt för mig så gick jag ner till telefonen för att ringa min mamma för att be om råd. Åter igen så hade de bett mig om att inte läcka förslaget till någon, då företaget knappast skulle vilja ge mig några pengar om jag ändå tänkt lämna företaget inom den närmaste framtiden, men såklart så var det ingen risk att min familj och närmaste vänner skvallrade.

En vecka senare hade jag bestämt mig och jag gav min ordförande klartecken att starta förhandlingarna. Han frågade vilka veckor jag hade sökt ledigt i sommar och lovade att göra sitt bästa för att jag skulle få ta ut hela min semester.

Ytterligare en vecka senare så stod det klart och jag mottog med lite smått nervöst darrande händer kontraktet av en kvinna från personalavdelningen inne på min förmans kontor. Den här gången var det min förman och hon som bad mig hålla tyst om vår uppgörelse för mina arbetskamrater. Jag tackade och gick direkt till verkstadsklubben för att be dom läsa igenom det en sista gång. Allt verkade vara i sin ordning och dagen efter hade jag skrivit på och överlämnade det till den högre lagerchefen.

Givetvis berättade jag för mina närmaste kamrater på jobbet att det var jag som var den som skulle få sparken och de lovade såklart att hålla tyst om det. Allt kändes overkligt, vi sa adjö till de två visstidare som inte fick stanna när deras anställning gick ut och vi åt tårta och lyssnade på tal när en av de äldre hade sin sista arbetsdag.

Men den sorgsna, bittra stämningen på jobbet kunde inte tynga ner känslan av befrielse som jag kände. Äntligen! Det var som en sten fallit från mitt bröst.

Jag var äntligen på väg någonstans! Med avgångsvederlaget och mina ihopsparade slantar som bas så skulle det vara mycket enklare att dyka ner i böckerna på högskolan. Jag återfick fort känslan jag kände igen från alla mina sommrar på lagret, att min tid instängd i den dammiga och högljudda fabrikslokalen var begränsad. I mitt huvud började jag räkna ner dagarna jag hade kvar tills jag kunde stämpla ut för sista gången och jag blev genast mycket gladade på jobbet. Arbetskamrater berättade hur mycket kommer sakna mig men att de verkligen tror att jag kommer bli en bra förskolelärare. Givetvis måste jag hälsa på!

Det är fortfarande över två månader kvar tills jag sticker. Vardagspusslet på jobb och fritid har fortsatt som vanligt. Men det känns bättre.

På en bekants födelsedagsfest inte länge efter att jag skrivit på kontraktet så skrek jag “Drinkar till alla! Bolaget bjuder!” och viftade, full som jag var, med bankomatkortet i riktning mot mina vänner runt bordet. Som tur är så hoppade bara en kompis på uppmaningen, de andra ville vara snälla mot mig.

Jag hoppas i alla fall att allt ska gå bra och att jag kommer in på någon av utbildningarna jag sökt.

/Krastavac

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin
…
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Och så fick de ockupera ett par hus, andread0ria skriver Vitt är det nya svart, admin skriver ockupanter på taket, Vidar skriver Film: Victor Marx på möte med Mejan om konstprojekt (O)önskad samhällsutveckling, Wot skriver Fina, rara, söta internet, Forever United skriver Varför man blir kommunist

Arbetare från en av avdelningarna på Volvos fabrik i Umeå (Umeverken) la i torsdags 23:e april ner arbetet i protest mot företagets senaste varsel. Strejken var inte tillåten utan en sk. “vild strejk”. En sak är säker, motstånd lönar sig alltid.

Fan va glad jag blir av att höra att det finns folk som gör något åt all skit vi tvingas ta! Även om Umeå ligger mer än 80 mil norrut från mig så känns det ändå som det är alldeles nära. Speciellt eftersom jag har många släktingar i Västerobotten. Skönt att se förbundskamrater ta fajten och vägra gå med på att betala de rikas kris.

I Göteborg strejkar hamnarbetare (Hamn4an) sen en tid tillbaka också mot varsel. Hoppas ni följer deras strid med lika stor spänning som jag. En kompis jobbade i hamnens lunchrestaurang tills alldeles nyligen så det gör också att  denna strejk känns så mycker närmare än det faktiska avståndet från min lilla förortslägenhet. Som tur är har man inte haft några problem med strejkbrytare och annat pack.

God löningshelg på er allesammans!

 Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

…

Media: Arbetarklass.se, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Arbetaren, Proletären

Från Konfliktportalen.se: andread0ria skriver Herr Omar och kultureliten, Björn Nilsson skriver Sex timmar räckte … i Pompeji, Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee, totalavloning skriver Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan., Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta

Under den senaste bloggdebatten på Konfliktportalen (som handlade om relationen mellan beståndsdelarna i devisen “studera, organisera, agera”)  var det något vi glömde. Det talades mycket om vikten av att studera för att kunna förstå sig på kapitalismen och även förståelsen som kommer av sig själv i och med att du lever ditt liv som lönearbetare. Det konstaterades om och om igen att vi var tvungna att studera och att de minst lika värdefulla erfarenheterna som vår vardag också behövdes för att till fullo kunna… ja vadå?

Hittills har vi ju i princip endast talat om att studera. Det hette ju studera, organisera och agera eller hur?

Även om det var jag som först tog upp problemet med att inte alla (inte ens socialister!) orkar plugga teori så inser jag nu att det kanske inte är det största problemet vi har. För visst, det ÄR ett problem om inte ens socialister pallar fördjupa sina kunskaper. Men ett större problem är i så fall att så få tar steget och organiserar sig. Eller kanske för att arbetarklassen och “vänstern” organiserar sig i olika saker.

“Vänstern” består av en stor mångfald av grupper i varierande storlek som antingen samlar kunskap (studerar), samlar medlemmar/namn/röster (organiserar) eller skriver pressmeddelanden om tuffa aktioner de utfört (agerar).

Jag tror de flesta av oss är överrens om att marx-läsning, affischeringar, fönsterkrossning eller ens namnlistor(!) kommer skapa det klasslösa samhället. Men på tal om Rättvisepartiet Socialisterna. Vad är det som skiljer dom från någon annan grupp till vänster om vänsterpartiet?

Bespara mig kommentarerna om att de bara väntar på ishackan, är en sekt (som om de vore ensamma med det, eh?), är tokgalna entrister och skitjobbiga för att de ska sälja fula pins på varenda demonstration.

En sak. Deras medlemmar är alla aktiva i facket.

Men hallå! Jääättemånga autonoma är ju med i den syndikalistiska rörelsen ju! LS är ju fullt av dom!

Verkligen? Tills alldeles nyligen så var runt 10% av SUF Stockholm (30% om man bara räknar såna som gått ur gymnasiet, men inte läser på högskola) med i facket. En i LS, två i IF Metall och en i Seko. Nyligen bildade vi ett fackligt utskott och sen dess har tre medlemmar till gått med i LS, två av dom för att jag gav dem en medlemsansökan i handen och satt med när de skrev på och en på eget bevåg.

För när den frihetliga vänstern (eller den autonoma rörelsen eller vad man nu ska kalla den) talar om arbetsplatskamp blir det hur som helst oftast som i amerikanska teveprogram. Industriarbetaren Homer Simpson maskar och de sjukhusanställda karaktärerna i Scrubs…

Facket är inte ens med i bilden! Visst så finns det skillnader och strömmningar inom alla rörelser. Jag vet att det i vissa grupper ofta är ett hett ämne om man ska vara organiserad i LS eller ett LO-förbund. Likaså vet jag att vissa tycker att facket har spelat ut sin roll, och den kritiken slår mot syndikalisterna också.

Själv så dröjde det länge innan jag gick med i facket. Jag började arbeta direkt efter gymnasiet och gick med i SUF ungefär samtidigt. Ändå dröjde det fyra år innan jag gick med i facket. Till skillnad från studier så handlade det inte om att jag inte orkade. Jag gjorde min beskärda del av facklig aktivism under flera konflikter, främst syndikalistiska stridsåtgärder (som kräver mer jobb) men även solidaritetshandlingar för Sekos tunnelbaneförare (som de själva gjort tummen upp för).

Och eftersom jag har varit organiserad i den radikala vänstern sen gymnasiet så har jag svårt att inte  se det hela ur det perspektivet. Patrik skriver i en kommentar här nedanför att jag inte kan dra några slutsatser av SUF Stockholm, eftersom det bara är en grupp. Han har såklart rätt! Och jag skulle vara den första att jubla om någon försäkrade mig om att av de som är organiserade i Stockholms mångfasseterade radikala rörelse är fackmedlemmar. Men jag tror tyvärr att jag har rätt.

Många av dessa socialister säger visserligen att de är emot LO men varför då hålla sig borta från LS? Det är ju på arbetsplatsen som klasskampen i första hand förs! Visst kan man föra klasskamp på jobbet utanför facket. Men det är ju knappast folkrörelselinjen som förespråkas som ersättning.

Var det därför intervjun med en SEKO-ansluten autonom i senaste numret av Direkt Aktion (#56 – Kris) fick så starka reaktioner?

Inte för att den porträtterar en aktivist som engagerat sig i ett LO-förbund utan för att han organiserat sig med sina arbetskamrater i huvudtaget?

Det har ju trots allt blivit bättre. Av mina tre första år i SUF så hade jag inga klubbkamrater som även var med i facket. Nu är det inte så länge. Jag ser många aktivister som jag känner igen från andra sammanhang när Stockholms olika LS utlyser blockader och liknande. Men hur många av dem som kommer då är med i facket, egentligen?

Låt mig dra en talande anekdot från några år tillbaka. En ungsyndikalist arbetade på fiket som ligger på gatuplan i SAC-huset. En dag så berättade han för en annan SUF-medlem att han hade fått sparken. Chefen hade sagt att han inte behövde komma tillbaka imorgon. Ingen förklaring hade getts och inte större gräl hade lett fram till det hela. SUF-medlemmen var helt enkelt en anställd som var lite obekväm (ett bra betyg för en socialist!). Den andre klubbmedlemmen, som även var med i LS, uppmanade givetvis den nyss arbetslöse med att gå med i facket och kräva ersättning. Man kan inte sparka folk med kontrakt hur som helst. Dessutom var han ju medlem i SUF och där fanns ju folk nog att bemanna blockadkedjor och ha flygbladsutdelningar utanför kaféet dygnet runt om så krävdes!

Svaret han fick var ett: “Va? Går det?”

Det är klart det går, fick han tillbaka. Kaféet hyr ju till och med lokaler av centralorganisationen, facket lägger fram dina krav och sen får de helt enkelt gå med på dom!

Men han gick aldrig med i facket och kaféet är fortfarande en svinig arbetsgivare utan kollektivavtal eller schyssta villkor.

Detta trots att han själv deltagit i många, av LS varslade, blockader!

Så snälla, prove me wrong, berätta om de hundratals fackmedlemmar som gömmer sig i de autonoma leden och jag svär jag ska göra avbön för det här inlägget. Tyvärr tror jag att jag kommer bli besviken

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

…

Vad är det för debatt jag jiddrar om i början? Jo du…

Arbetarklassen supercalifragilisticexpialidocious (Krastavac/Vardagspussel), Bilda partier, inte arbetarklassen (Jesper/redundans), Vem ska bilda arbetarklassen? (Haninge/Forever United, Jag fattar inte Marx (Tusenpekpinnar), A spoonful of sugar helps the Marx go down (Krastavac/Vardagspussel), Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips (Job/Luftslottet), All makt åt partiet! (Autonoma Kärnan), Teori vs. praktik/Marx vs. Scrubs (Dom Ljuger/Dom Ljuger), Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror! (Autonoma Kärnan), Handlingens propaganda och pedagogik (Planekonomen/Vardagspussel), Så ödmjukt jag kan (Kim Müller), Socialistisk folkbildning – eskapist eller aktivist? (Loke/Kristoffer Ejnermark), Bloggdebatter och intellektuell ärlighet (Jesper/redundans), Hur landet ligger (Wot/Dom Ljuger), Santa is a bitch ass (Di Moda/Lutte des Classes)

Eller läs tråden som behandlar ett angränsande ämne på Socialism.nu: Teori vs Praktik

Mer från Konfliktportalen.se: Kristoffer Ejnermark skriver Göteborgs hamnarbetare i strejk, totalavloning skriver Total Avlöning 21/4/09 Hamnarbetarna., slutstadium skriver Inför Kulturveckan, tusenpekpinnar skriver katharsis/diarré, Vida Latina skriver Aprildag i Villa de Leyva, Colombia