Det senaste året har jag flera gånger fått berätta för äldre arbetskamrater att jag faktiskt vart här varje sommar sen jag var 16. Det kanske verkar konstigt att inte alla vet det eftersom de “nyaste” av de äldre kamraterna anställdes för 5 år sedan och således borde komma ihåg parveln som har vart en av de få som kommit tillbaka varje år. Men det är inte så konstigt egentligen då jag bytt frisyr och avdelning nästan varje sommar och arbetsplatsen är ganska stor.

Men när jag tänker på det är det helt sjukt hur mycket lagret påverkat mitt liv och hur många minnen jag har härifrån.

De första sommrarna minns jag hur kompisar ringde och frågade om jag ville bada fast det visste att jag inte kunde. På samma sätt som jag log lite skadeglatt när det regnade och hettan i den dammiga lokalen dämpades och kompisarna satt hemma och tjurade. När vi blev äldre så var det inte längre nån som retades när jag suckade och berättade att jag skulle vara inne på lagret halva sommarn i år också, då var de istället avundsjuka. “Fan, den som ändå hade ett jobb!”

Numer så är lagret inblandat i alla mina sommarminnen och lika förknippat med sommaren som festivaler, sol och bad.

Det var på lagret jag lärde mig dricka kaffe, inte för att det var gott utan för att jag behövde orka med dagen. Det var här jag lärde mig allt om det löpande bandet, långt innan jag sett Charlie Chaplins Moderna Tider eller lärt mig så mycket om den industriella revolutionen.

Framför automathissar och rad efter rad med lagerhyllor så har jag grubblat över många spruckna och spirande kärleksförhållanden och lärt mig reglerna till patiens tack vare ständiga maskinhaverier.

Här har jag solat på lastkajen med andra ungdomar från Stockholms alla förorter och här har jag fått höra historier om Ericcsons fabriksnedläggning och hur bra var allt innan de sparkade alla. Jag har fått lektioner i krigshistoria och fått höra om farfäder som slogs med Titos partisaner mot Hitlers fascister och lärt mig fraser på indiska, juggoslaviska, spanska och finska.

Jag har följt en arbetskamrats uteckling från stressande företagspatriotisk sommarjobbare till deppad, jobbhatande slacker som sjukanmäler sig ofta men fortfarande jobbar så mycket extra han kan för pengarnas skull och fått både vattenkokare och brödrost i inflyttningspresent av mina “låtsasmorsor”.

Men istället för att fortsätta vara nostalgisk över min egen arbetserfarenhet så ska ni få läsa mina egna ord från svunna tider. Kunde inte hitta så värst mycket läsvärt, men håll till godo!

Onsdag. juli 23, 2003 - jobba jobba jobba

jobba jobba jobba. Det löpande bandet går långsamt….aha, vi är det löpande bandet. En brist? Yes box alrajt, jag fixar. Rapportera in och skriv ut labels. Vatten paus. Kryssa av o-ringar och hämta kryss-omslag. Tejpa och häfta, vika och packetera. jobba jobba jobba. Stå vid fläkten. Räcka ut tungan åt arbetskamrater. Räkna pappers-packningsringar. Nyna på progg. Åka sparkcykel. Titta på klockan. jobba jobba jobba. gå hem

Onsdag, juli 2, 2003 - Jobb

Ingen jobbar för att det är roligt…
Vad gör jag här?

Tisdag, september 19, 2006 - Sommarjobbet

Så när sommaren kom så var det dags att ta på sig de stålhättade sandalerna och arbetsbyxorna och ta pendeln till lagret som vanligt. Läs mer

Och jag är kvar än. Bara för att jag inte skrivit på länge så betyder inte det att det inte hänt saker på jobbet, hemma i kvarteret och i livet istort. Varje dag en kamp för att vardagspusslet ska gå ihop.

Efter snart ett halvårs timvikariat på ett fritidshem är jag på väg tillbaka till de vanliga timvikariaten igen – jag kan räkna med att få flänga runt hela Stockholm på jakt efter jobb. Men det rör mig inte alls lika mycket som det faktum att jag nu måste överge de barn jag haft så bra kontakt med, och som jag uppenbarligen gör nån sorts starkt intryck på. Det är en chockande upplevelse att plötsligt vara en person som skolans allra “tuffaste” tjejer och killar faktiskt ser upp till, på nåt märkligt sätt är det inte vidare svårt att orka vara en bra förebild då. Det är bland det absolut coolaste jag upplevt. Jag har lärt mig mycket djupare vad det innebär att jobba med barn, jag uppskattar starkare lärare, fritidsledare, pedagoger, assistenter och barnskötare nu när jag sett hur otroligt mycket de kan betyda för barnen.

Det känns overkligt att t.ex. barnskötare, som lägger grunden för en så stor del av barnens tidiga erfarenheter, ska vara ett lågavlönat yrke som anses passande för kvinnor ur den sociologiska arbetarklassen (som självklart anses som en av de ”svagaste” grupperna!). En bra omsorgsarbetare uträttar ett arbete som har ett samhälleligt värde många gånger större än det av en ingenjörs eller en programmerares arbete. Det är också en komplex uppgift som går att bli bättre på livet ut och som tillhör de allra viktigaste i samhället!

Varför är det så väldigt jobbigt att arbeta i t.ex. förskolan? Vi går, som Marx säger, från jorden till himlen, och börjar med vad som (jag hittills tycker) är jobbigt i förskolan: de praktiska detaljer som omger det pedagogiska arbetet med barnen. Det handlar om den låga lönen (i mitt fall i närheten av a-kassan), om sjukdomarna, om bristen på bra lokaler och bra, tillräckligt material och storleken på barngrupperna.

När jag talar om ett arbetes samhälleliga värde så menar jag den direkta och indirekta effekten av ett arbete. När det gäller skolan så är effekten mycket ”diffus” av lärarnas arbete. Skolan skapar i bästa fall en mer sammanhållen närmiljö, mindre skadegörelse, starkare medmänskliga och intelligenta värderingar i samhället, fler utbildade arbetare o.s.v. Förskolan t.ex. är nödvändig för att samhället ska fungera, men den spelar inte en direkt roll i de delar av samhällets arbete som anses ”viktiga”. En ingenjör skapar en tydlig, väldigt synlig produkt som vi är vana att värdera, utan ingenjören går det inte att genomföra det kommersiella projektet att t.ex. bygga en bro. Bron är också något som uppmärksammas som en viktig del av samhället, fast värderingar, tjänster och liknande är minst lika viktiga ”varor”! Utifrån såna här (patriarkala? de vilar ju faktiskt på idén att de tydligt avgränsade, fysiska ”varorna” är de enda som är värda att ersätta) bilder av hur samhället fungerar är det lätt att sätta orättvisa löner och orättvisa villkor. Många kontorsjobb är mycket högre avlönade än förskolepedagogers, och ta då med i bilden att pedagogen har en akademisk utbildning och en oerhört tärande arbetsmiljö! Löneutvecklingen för barnskötare och fritidspersonal är pinsam, undra på att det råder brist på personal i förskolan.

Och sist av allt, en tanke som slog mig: hur kan det komma sig att de lite rikare barnen på mitt fritids tycker att det är tråkigt att stanna, och istället drar hem med kompisarna till sitt superlego, sin 10.000-kronorscykel (jag skojar inte!), sina tv-spel och, i vissa fall, sin bullbakande, lågavlönade au pair? Det beror så klart på att de har roligare hemma, alla med sina egna fina saker. Medan vårt fritidshem inte kan ha råd med ordentliga mellanmål ens, och definitivt inte med tv-spel eller tidningsprenumerationer. Hur tänker ett samhälle som prioriterar så här, seriöst? Hur alla dessa villabarns föräldrar antagligen sitter och vill sänka skatten äcklar mig. Det äcklar mig inte för att jag inbillar mig att jag är bättre (antagligen skulle jag på nåt plan tänka likadant i samma situation). Det äcklar mig för att jag just nu tydligt ser - och vill visa dem - att det skulle kosta dem så lite att ha ett tv-spel mindre hemma och en betydligt bättre uppväxt och utbildning för sina barn (för allas barn)! T.o.m. dessa, från mitt perspektiv snuskigt rika, människor ur den sociologiska medelklassen tjänar såklart på höjda skatter och välfärd. De har bara lite svårare att se det. Som Max Peezay säger: ”ju fattigare man är, desto lättare kan man se”.

Hej, just nu är det lite för mycket att göra. Jag borde inte ens skriva det här inlägget, jag har bättre för mig. Det är all politisk aktivitet jag ägnar mig åt som tar upp så mycket tid att jobbet känns avslappnande i jämförelse. Jag ska nämligen hålla en massa skolföredrag, och det tar tid att få föredraget att fungera, ordna adresslistor till ungdomsgårdar, hårdträna på varans dubbelnatur o.s.v. Det är dags att skriva en “att göra”-lista känner jag.

Jobbet däremot börjar kännas väldigt soft. Jag kan numera både förmedla värderingar till tioåriga flickor, lösa konflikter mellan mellanstadiekillar och ha lugna stunder rätt så ofta. Ofta känns det här med pedagogik så otroligt skoningslöst på nåt sätt, när jag t.ex. står framför en klass så tolererar barnen absolut inga misstag eller någon osäkerhet. Men jag inser att jag, trots min brist på utbildning, nog lärt mig en hel del av det här året. Det försiggår alltid mycket under ytan på en skola, men jag har nog börjat få lite grepp på det. Och framför allt - fritidsledare känns verkligen som ett, på ett mystiskt sätt, avancerat jobb! Så just nu är jobbet verkligen rätt ok, enda problemet är väl att jag har så lite pengar.

Ett bra inlägg på Dagens Konflikt om “social rörlighet”. Just nu blir jag väldigt frustrerad på folk som tycker att allt som inte handlar om att arrangera gatufester eller spöa rasister är tråkig sossepolitik. Sedda som isolerade fenomen leder den sortens politik inte till någonting alls. Det behövs - från alla vi som driver våra speciella sakfrågor - större samarbeten, hårdare fackliga strider och fler som har en intelligent och medveten drivkraft att flytta fram positionerna politiskt!

Förra inlägget jag skrev så hade jag precis blivit sjuk och var orolig över att min anställning inte skulle förlängas. Jag kom tillbaka på fredagen samma vecka efter två dagars frånvaro pga min sjukanmälan. Jag kände mig lite bättre men dök upp främst för att jag lovat chefen det och inte för att jag kände mig kry.

Denna sista arbetsdag innan helgen tog vid var seg och stressig för minuterna kröp i snigelfart medan jobben forsade in över oss paketerare. Jag gjorde massor av misstag, eller det kändes i alla fall som det, och det gjorde mig ännu mer irreterad än vad jag redan var pga förkylning, stress och trötthet.

Den sista timmen innan bilarna kom så hade vi massor av grejer kvar att packa. “Det här går aldrig” sa jag rakt ut, och de andra höll med. Men eftersom vi på mellanskift vet att om vi är klara i tid så får vi gå och de från kvällskiftet vet att de får rast när allt åkt iväg så stressade vi vidare.

Och tro det eller ej, men vi klarade det! Några minuters marginal till och med. “Jävlar. Vi gjorde det!” utbrast jag. “Vi borde få tårta!” hörs en arbetskamrat ropa längre bort med ett finurligt litet leende på läpparna.

Tantchefen (som inte är chef egentligen men sitter i ett kontor bredvid arbetsledaren och beter sig som en sån) svarar “Ja…det kan ni väl få”.

Jag har slutat för dagen och ränner upp till facklokalen för att snacka lite med mitt ombud. Han berättar att två av oss visstidare har fått fast anställning. Jobben gick till dom som hade störst behov av dom och var lite äldre. Förutom dom två var jag den ende seriösa sökaren. “Resten av er får förlängt till efter sommaren” säger gubben och jag pustar ut. Jag uppmanas att inte sprida nyheten eftersom allt inte är klart ännu men jag är ändå glad som en lärka. Vi ska få månadslön! Betald semester istället för semesterersättning och få rapportera våra tider via dator istället för gammelmodiga papper.

Jag trippar genom lagret på väg mot omklädningsrummet och möter arbetskamraten som ropade på tårta. “Blev det nåt?” Jajamen, det blev det. Jag åt tårta, lycklig som få och åkte sen till stan för att träffa ett par vänner för att gå på restaurang.
Vi hoppar en vecka fram i tiden, till idag.

Kvällskiftet är borttaget. Företaget tyckte inte att de tjänade nog med pengar på det och det var ändå ett ganska svalt intresse bland dom äldre arbetarna. Det betyder att vi har mer att göra på dagarna, men att vi också är fler som hjälps åt.

Chefen understryker att vi som jobbar mellanskift inte får gå hem en halvtimme tidigare som vi brukade göra. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Jaha, där rök den motivationen för att få klart allt i tid.

Vi har inte så värst mycket att göra och packar på riktigt bra. Vi blir klara tjugo minuter innan bilarna kommer och armar, rygg och händer värker som vanligt lite av de ibland tunga paketen.

En arbetskamrat, som är ungefär lika gammal som jag men lika bitter som trevlig, får en kommentar av tantchefen när han lägger det sista paketet på lastpallen med en suck, “Går det bra? Vad glad du ser ut!”. Hon skrattar och vänder sig tillbaka mot nån kvinna från kontoret som kommit ner för att snacka om nåt. Hennes skämt(?) har inte fått nån respons från oss, förutom att några himmlade med ögonen åt det häxlika skrattet. Imitationer av henne är populära när vi är på dåligt humör.

Den bittra arbetskamraten går fram till mig och säger med en trött men beslutsam röst, “Ska du eller jag skalla henne?”. Hans ilska är iskall och jag ler mot som ett tyst svar.

Den riktiga chefen kommer förbi. Som belöning för att vi varit så snabba så får vi jobba med morgondagens jobb och annat han kommer på. Vi beordras att plocka morgondagens jobb, städa, tömma papperskorgar osv. Jag och en ung fastanställd finne blir utskällda för att att vi snackar i mobil för ofta.

Jag har stått i snart två månader på samma packstation utan att få rotera till andra arbetsuppgifter som vi ska göra egentligen. Jag röker inte och går inte på toa ofta. Är det ett så stort problem att jag skickar iväg ett sms eller två då och då? Tydligen.

Nä, man kämpar vidare. Kommer hem trött efter jobb och träning, äter mat och går och lägger sig. Är detta ett liv eller slaveri?

…

 Läs mer!

Ny tankesmedja! Dagens Konflikt heter den och deras nättidning är riktigt läsvärd

Intressant?

Försenat inlägg… Jag lägger till det ändå, det här är en allt för bra dag för att blogga! Antagligen den gladaste dagen jag haft på flera år :)

Jag blir undanskuffad från mitt vanliga jobb nu på påskveckan, så jag jobbar på kontor på en teater, mitt “kulturarbetar”-jobb. Tänk om man skulle kalla sekreterare, folk på callcenter, marknadsansvariga, Bill Gates och receptionister för “kommunikationsarbetare” och hävda att dom är en egen, fullkomligt naturlig kategori som automatiskt skriver dryga kolumner i fina tidningar va? Jag är i alla fall en sån där kulturarbetare den här veckan, som mina föräldrar.

Jag tänkte först på typ Arbetaren-skribenter som Andreas Malm eller muppiga tyckar-liberaler som Blondinbella, Federley eller Louise P. Jag tänkte mej att jag skulle skriva om hur jobbigt jag tycker det är med “tyckare” som får en massa utrymme i media, inte uträttar ett dyft och ändå vet precis hur politiken, arbetet och världen ska skötas. Jag hatar att bli tillfrågad som en “tyckare” i varje småsak som dyker upp, bara för att jag är intresserad av min omvärld. Jag har ärligt talat ingen åsikt om t.ex. Kinas OS-arrangemang, jag orkar inte bry mig om allt när jag redan bryr mej om det mesta.

Sen slog detta mig: jag blir irriterad på “tyckare” på ungefär samma sätt som jag blir irriterad på miljöaktivister. D.v.s. jag är avundsjuk - för att de lyckats kämpa till sig en liten glimt av uppmärksamhet i tidningarna och på nyheterna. För de här “tyckarna” och medelklassvänstern är inget problem, helt ärligt. Att DN Kultur publicerar marxistiska artiklar är inte något självklart, att Aftonbladet släpper in Åsa Linderborg (som i.o.f.s. kanske inte är medelklassvänster riktigt) inte heller. Det är något som vunnits genom påtryckningar och genom det allmänna inflytandet som arbetarrörelsen faktiskt fortfarande har. Ändå är det bara en liten glimt, en minimal portion av allt som TVn och tidningarna spottar ur sig. Kapitalet har fortfarande makten över media genom sponsorer, journalister och nyhetsbyråer.

Hur kan det komma sig att alla hatar kulturell medelklass när det är folk som faktiskt har inflytande och ändå helt klart positionen att förstå och stödja radikala krav från arbetarrörelsen? Hur kan det komma sig, framför allt i jämförelse med den osmakliga, feta, fundamentalistiska och kriminella överklassen? Jag försöker bara vara öppen här - jag kan känna starkt hat mot t.ex. folk från läkarbakgrund eller de som jobbar med reklam, men är det skäl nog att räkna in medelklassen och dess kulturmaffia bland mina objektiva fiender?

Slutsatsen är att vi alla borde sluta irritera oss över att max ett par dussin småstroppiga vänstertyckare i hornbågade glasögon - de kan vara jobbiga, men i stort sett är dom till nytta för oss. Det är inte som att vi förlitar oss på dem - snarare är de en produkt av vårt kollektivt vunna inflytande. Jag blir bara så trött på tyckare och att tycka hela tiden. Jag vill göra istället. Jag misstänker att jag helt enkelt bara är trött på att höra mig själv prata. Jag borde dra och träffa folk, kanske shoppa lite.

Som jag nämnt tidigare så går snart min visstidsanställning på lagret ut. I måndags upptäckte jag att det bara var en vecka kvar, inte “några veckor” som jag trodde. Detta fick mig att gå till jobbet igår trots hosta, huvudvärk och igentäppt näsa.

Detta dels för att jag fortfarande inte är 100% säker på att jag och mina visstidsanställda kollegor kommer bli förlängda och därför vill spara ihop så mycket pengar som möjligt inför den hotande arbetslösheten och dels för att om det råder några tvivel om vem som ska förlängas så ville jag inte göra ett dåligt intryck genom att sjukanmäla mig sista veckan.

Även om jag van att jobba trots att jag är sjuk (precis som alla som jobbat inom barnomsorgen) så höll det inte idag. Jag vaknade med en hostattack, en ännu kraftigare förkylning och en lätt huvudvärk. Instängd luft, damm och tunga lyft lär inte göra det bättre tänkte jag och sjukanmälde mig. Antagligen är jag frisk imorgon eller tills på fredag.

På vägen hem igår så gick jag och en arbetskamrat och snackade om allt möjligt. Vi kom till slut in på, som man gör, hur trötta vi är efter 8 timmar. Jag berättade hur skönt det hade varit att bara jobbat 7 timmar i måndags (lugnare stämning + högre lön därtill) och vi lätt tankarna vandra iväg i drömmar om en kortare arbetsdag. Sen pratade vi om robotar. Jag är så trött på alla naiva framtidsforskare och liknande som på allvar tror att vi i framtiden kommer behöva jobba mindre pga att robotar gör skitjobben åt oss.

Vem tror på allvar att en företagare som skulle kunna byta ut sin arbetstyrka på, säg, 100 man med 40 robotar som jobbar dygnet runt och 10 tekniker som sköter om dom sen skulle ge de resterande 90 människorna mer än en klapp på axeln och sen sparken?

Visst, facket skulle jiddra som fan och avgångsvederlagen skulle bli höga. Kanske skulle till och med de varslade gå ut i strejk i protest.

Men det enda som skulle stoppa ett samhälle där robotar sköter det mesta och alla utom de som äger robotarna dör av svält är att kapitalismen kräver att man har någon att sälja nånting till.

Fast i verklighen är ju dagens robotar endast hjälpmedel för oss arbetare och få arbeten har försvunnit de senaste åren, så vitt jag vet, pga robotisering. Men det är ju inte såna robotar som visionärerna drömmer om. 

Min arbetskamrat sa något jag tänkte på hela vägen hem; “Vi människor har så stora möjligheter. Vi skulle kunna göra så mycket. Men istället står vi still” 

Forskare och uppfinnare tävlar mot varandra. De är låsta till nationer, institutioner eller företag istället för till mänskligheten i stort.

Den idéela forskningen räcker inte till att lösa världens problem. Forskning måste ge profit. Vem är villig att sponsra utveckligen av ett aids-vaccin när ingen de de värst drabbade länderna har så mycket pengar att du kan tjäna något på det? Vem är sugen på att satsa pengar på att bygga bilar som går på etanolnär det är så mycket billigare att köpa bensin gjord på brunkol?

I en annan värld vore allt det där möjligt utan problem. En värld utan gränser, utan rivalitet och girighet. Socialism handlar inte om centralisering, statskapitalism och diktatur. Det handlar om decentralisering, demokratisk ekonomi och självstyre.

“Let a hundred flowers bloom: let a hundred schools of thought contend” ;)

Ps. En ungerska som jobbade i sommras på lagret kom tillbaka och jobbade i en vecka på sitt skollov. Ert kärt återseende, även om jag verkar vara den enda av de yngre som känner igen sommarjobbarna. Snart är det sommar igen och om jag blir förlängd till augusti så ser jag verkligen fram emot att få träffa alla igen.

…

 Läs också:

Dogge slår ett slag för oss i förorterna (och resten av landet), Maffiarestaurangen Lilla Karachi ger inte upp (de gick äntligen med på förhandlingar tidigare), Petter har skrivit om konflikten tidigare också och Forever United kommentar de senaste händelserna.

Läs mera grejer: Akuhujan, Vida Latina, Dom Ljuger, Marcusen  och Slutstadium

Vaknar upp av att klockan ringer vid 10 ungefär. Jag minns inte riktigt hur jag kom hem och när jag ska hälsa på katten så märker jag att rösten är borta. Ah, just det, det både sjöngs och dansades igår. Herregud! Hur mycket drack jag egentligen?

Jag borde städa min stökiga förortslägenhet, få ner diskberget till acceptabel nivå, ta ett bad och sen promenera ut i det fina vädret och filma lite som jag planerat. Men näe, istället så sätter jag mig framför datorn och ser på teve och surfar. Med bara några små pauser för att äta och sova lite.

Imorgon är det röd dag, men jag ska till jobbet ändå. Det kommer bli stressigt så här efter långhelgen när saker lagts på hög sen kvällskiftet gick hem på torsdag. Men jag tröstar mig själv med att jag både kommer få helglön, produktionsövertid, frukost och lunch betalad åt mig och dessutom äta den på betald arbetstid.

Men just nu så är jag så där slödeppig som man kan bli på en söndag och att tänka på jobbet gör mig knappast gladare.

Jag har hunnit med mycket i helgen. Jag har dansat, tagit det lungt, fikat hemma hos en kompis, promenerat runt utan mål i stan med vänner och mycket mer.

Men det är så mycket jag inte hann med, och därför får jag ångest över att jag slösat bort hela söndagen på att göra ingenting. Jag gick inte in på den där gallerian för att hälsa på mina kompisar som jobbar som biträden, jag glömde helt bort den där fotoutställningen jag blev bjuden till, bakade aldrig äppelkaka som planerat, skött upp att betala hyran, gick aldrig igenom papper och massa annat viktigt.

Jag måste dessutom lägga mig nu. Jag ska gå upp kl.05 imorgon.

Deppigt deppigt deppigt.

…

Fast lite skoj att en kompis börjat blogga. Kolla in Foto, Musik och Diverse vettja!

Jag har nu mer inga vikariat på förmiddagen. Jag är som sagt nästan totalt utelämnad till skolan jag jobbar på när det gäller hur mycket arbete jag får. Och nu behövs ingen assistent i klassen jag jobbade i längre, för ordinarie personal har kommit tillbaka. De jag vikarierar för är ofta personer som är svaga på arbetsmarknaden som gravida kvinnor, långtidssjukskrivna. Oftast kvinnor och invandrare. De har fast jobb, så när de oundvikligt bryter samman av pressen av att t.ex. jobba 20 år i förskolan med 5 egna barn hemma - då är det jag som får mat på bordet. Annars får jag klara mig bäst jag kan, det är mitt problem.

Fördelen är att jag har sovmorgon, jag börjar oftast på lunchen eller efter den. Jag blir inte alls lika trött längre, snarare frustrerad. Att arbeta, att vara verksam, det ligger ju i människans natur. Åtminstone i min natur.  Och jag är nog inte svenne nog att sitta still en hel arbetsdag med min kanellängd och mitt kaffe och snacka skit. Det uppstår nån sorts panikkänsla i kroppen, som jag inbillar mig inte bara är pliktskyldig duktighet inlärd i skolan, utan en drift att göra nåt kreativt. Kanske starta en bandyturnering med barnen? Måla blommor? Sätta mig och läsa nåt? Det är samma drift som får mig att sätta mig och sluka böcker när jag kommer hem från jobbet totalt utmattad istället för att sätta mig framför “Vänner”.

Jag hatar likgiltiga människor. Var ute och affischerade för SUF Stockholm med ett antal kamrater när jag träffade på ett gäng berusade villaflickor med vodka i petflaskorna. Vi var rätt sura redan, hade träffat på ett par unga kvinnliga fascister som vi var tvungna att ta hand om. Det myllrar av förvirrade, spåndumma, berusade muppar en skärtorsdagsnatt. Folk som inte förstår något av något och uppenbarligen aldrig brytt sig om att försöka förstå, utan skiter i allt. Man märker det på dom, att dom blir arga och vill slåss eller mucka, när dom ser att man är ute och gör nånting, t.ex. sätter upp en affisch, går i en demonstration, läser en bok. Dom är unga, skiter i allt, kommer ur alla samhällsklasser och är idag ett långt större problem än t.ex. organiserad fascism. Det är dom som kommer att bli ett problem när ni behöver hålla ihop på jobbet. Dom förstår inte socialism, för dom har aldrig lärt sig att ifrågasätta sitt livs grundvillkor, aldrig fått uppskattning för sin fantasis skull. Varje skitval mellan socialliberalerna och liberalsocialen, varje skitgala med Bert Karlsson, varje ljuglektion i samhällskunskap, varje skithelg efter skitjobbet med s.k. “fritid” bidrar till att dessa puckon blir fler och fler. Man ser direkt på dom att dom föraktar alla som bryr sig, dom ser fega och rädda och puckade ut. Tyvärr måste dom också vara med, vi behöver alla. Låt oss hoppas att vi tillsammans kan vända vinden. Jag avslutar med en vacker dikt av författaren till Fight Club:

Big Brother isn’t watching. He’s singing and dancing.
He’s pulling rabbits out of a hat.
Big Brother’s busy holding your attention every moment you’re awake.
He’s making sure you’re always distracted.
He’s making sure you’re fully absorbed.
He’s making sure your imagination withers. Untill it’s as useful as your appendix.
He’s making sure your attention is always filled.

And this being fed, it’s worse that being watched. With the world always filling you, no one has to worry about what’s in your mind.
With everyone’s imagination atrophied, no one will ever be a threat to the world.

- Chuck Palahniuk

P.s. - vi är nu med i Konflikt! Nytt på Konflikt (sen Krastavac’ senaste inlägg): Syrran manar till att hjälpa asylkassan och Slutstadium dissar religion.

Annat gött mos:  Ny vacker poesi från Tio meter över havet, de fullkomligt rasande bra Ekonomikommentarerna. Library lovers! Och SAC vann konflikten mott systembolaget! Ännu ett slag mot låglönemarknaden!

Intressant?

När vi har det som mest stressigt på lagret lämnas inte mycket uttrymme till egna tankar och funderingar. Fort fort fort, ska det gå. Vi packar tungt fast vi egentligen bara ska packa lätt. Vi packar USA fast det är egentligen inte är vårt jobb (men man få ju hjälpas åt). Vi packar fort, men måste fortfarande packa noggrant. Vi packar efter tid och vi packar efter storlek. Förmannen är sjuk eller ledig och hans ställföreträdare kan inte hantera stressen och skriker på oss. Det hjälper inte särskilt mycket. Men å andra sidan skriker hon och är stressad även när vi inte har nånting att göra också.

Men så fort vi får lite andrum, ofta pga att vi kanske halvt stressat ihjäl oss dagen innan så börjar man tänka. En massa tankar strömmar genom huvudet och vi filosoferar och skojar med varandra. En outömlig källa till eftertanke i arbetet adresslapparna på paketen. USA, Grekland, Kina, Australien, Irland väcker många tankar kring dagsaktuella nyheter och politiska frågor. Nordkorea? Borde vi inte bojkotta dom här? Saudi Arabien? Stackars mina kollegor där nere som jobbar till usel lön och utan rättigheter. Haha, Haninge! Runt hörnet ju!

Ibland så så ger vi efter för impulsen och smyger ner en lapp bland packningsmaterialet. Till Nordkorea åker det med en liten lapp med streckgubbar som viftar med röda flaggor och ropar “Down with Kim Jung!” och verkstaden i Haninge får en “Tjena Handen, lagret hälsar!”.

I sommras så skickade feriearbetare en bitter lapp på engelska med ett paket som skulle till Edinburgh där hon bad om ursäkt för att paketet var slarvigt packat men att chefen sagt åt henne att skynda sig så hon inte hann göra det ordenligt.

En lätt kunskapsutjämning sker också hela tiden. “Nä jag svär, Schweiz är inte med i EU spring och hämta det där paketet igen!”. Jag har också lärt mig om Jersey och Guernsey. De är inte med i EU och används, enligt en arbetskamrat, som “skatteparadis för brittisk överklass”

Juggoslaverna på jobbet kommer alla från Serbien, men konstigt nog så blev det inte så mycket snack om Kosovos självständighet när det var på tapeten. En arbetskamrat som varit där på semester bara konstaterade att utanför huvudstaden så var allt lugnt och att de kravallande nationalisterna främst bestod av två fotbollsfirmor som hade gjort samma sak hursom.

Men om bara 2 månader så åker jag på en väl behövd semester i centraleuropa med en god vän och får se världen ur ett perspektiv som inte utgår från en kartong. Det ska bli skoj. Underligt också att ansöka om semester innan man vet om man i huvudtaget jobbar kvar då (min anställning går ut om några veckor). Men förhoppningsvis var ansökningslappen som delades ut, tillsammans med anmälningsblanketten till kickoffen ett tecken på att vi blir förlängda allihop. Jag har sökt fast arbete på lagret nu också.

Vi får väl se…

…

 Sluta inte läsa!

Udda Vinkeln om apoteksmonopol, Kim Müller skriver ett inlägg inspirerad av mig, Red Metal om veganer, Slutstadium om en radiodebatt, Vida Latina fortsätter skriva om Colombia och terrorister medan Petter skriver historia.

Dom ljuger, Trotten och Forever United är också läsvärda.

Intressant?

Men å andra sidan så kanske du inte tänkt på att sätta dig in i servicepersonalens situation och då är ju krönikan mer förstålig. När man arbetar på en tidning så behöver man ju inte dras med massa dryga kunder hela dagen. Förutom när de skickar arga brev som jag gör nu.

Med hopp på svar
Vänliga hälsningar
Krastavac, lagerarbetare”

Jag meddelar er om jag får något svar.

 …

Läs mer!

Konsumbloggen skriver klockrent om samma ämne och på Tjuvlyssnat blir det roligt.

Läs Petter om de Papperslösa, Kim Müller om utedagis och klass, Andrea Doria om gruvolyckan i Kiruna och Killfröken som blir överraskad.

Läs också, Den Udda Vinkeln, Slutstadium och Dom Ljuger.

Förresten så blir jag alldeles glad när jag läser att det ska bli möjligt för fler att bo i båtar längst Stockholms kajer. Det är något jag drömt om länge och just nu letar jag och två vänner efter en båt. Iofs lär det främst bli folk från Överklassen som flyttar in i lyxbåtar men kanske kanske kanske så frigör det då någon annan plats åt mig och mina vänner, kanske.

Intressant?