Jag har inte råd med ett SL-kort, så det är uteslutet. Det skulle göra så att jag inte har råd med min hyra. Istället måste jag köpa remsa, och det är tre klipp á 11,25 kr styck (vuxenpris) fram och tillbaka. Alltså 67,50 kr bara för resan, varje dag. Min timlön är 100 kr i timmen, alltså måste jag arbeta i ungefär 40 minuter varje dag för att ens betala resan. En resa som faktiskt är helt nödvändig för att jag ska kunna genomföra mitt arbete, för min arbetsgivare. Det är något jag helt självklart förväntas betala, rent praktiskt är det inget annat än en lönesänkning, i det här fallet (halvtid) på ungefär 17 procent! (400-67,5=332,5 ; 332,5/400=0,83125 och 1-0,83125=0,16875 dvs. ca. 17 procent)

Ska vi dessutom räkna ut all tid som – faktiskt – går förlorad i själva resan så handlar det om totalt lite mer än två timmar per dag. Det är två timmar som jag faktiskt ställt till min arbetsgivares förfogande – jag kan inte göra vad jag vill under de timmarna utan måste just resa till jobbet. Det är – i mitt fall – obetalt arbete som annars skulle kostat arbetsgivaren 200 kr per dag. Ett bortfall på helt osannolika 60% från den inkomst vi hittills räknat fram! Och då räknar jag inte på all tid som jag gör mig i ordning för arbete, gångväg, marginaler p.g.a. den osäkra trafiken m.m. Ska vi räkna på det också så skulle jag gissa på att minst en timme till skulle försvinna där varje dag, men låt oss säga en halvtimme.

Man kan tycka vad man vill om att vi betalar för att jobba på det här rätt så omfattande sättet. Många skulle nog vid första tanken säga att det är självklart, att man måste betala för sig och att det är ”så det är”. Men låt oss slippa såna moralkakor för en gång skull, vi vet att det är ”så det är”. Gör din egen bedömning, men jag tror inte det är så få som känner med mig när jag säger att det är obetalt slit för en arbetsgivare som inte bryr sig ett dugg om hur du får din dag att gå ihop. Du har hela ansvaret för jobbet och utanför det, du tar all skit och du utför allt obetalt arbete.

Obetalt arbete som innebär att jag tjänar 332,50 kr brutto för totalt över 6,5 timmars arbete inklusive restid och förberedelser – när jag istället kunde tjänat 600 kr brutto! När den här tanken flög genom mitt huvud på vägen hem så kändes det i maggropen. Frågar du mig så är det stöld, och ju mindre du tjänar desto mer förlorar du procentuellt eftersom det här rör sig om fasta kostnader. Hur borgerliga partier kan klaga på skatter och tv-avgifter blir i kontrast så skrattretande, de har mage att bli upprörda av att deras feta löner naggas i kanten, medan det alltid varit en självklarhet att den osynliga stölden från de fattigaste fortsätter.

Gå med i planka.nu och börja fuskåk, de betalar dina böter om du åker fast. Uppmana alla du känner att skriva om det här. Prata med dina arbetskamrater, få igång en bra fackavdelning där ni tillsammans kan pressa upp era löner. Försök få igång människor omkring dig och organisera dig politiskt för att lära dig.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels, Kristoffer Ejnermark skriver Venezuela och de privata medierna

Tystheten är det som ter sig så bestämt annorlunda från vardagens alla oljud hemma i stan. En stillsam vind smeker träden och någon insekt surrar till när den lämnar en blomma i jakt efter en ny.

Jag befinner mig uppe i västerbotten hos mina farföräldrar. På somrarna bor de i släktens gamla soldattorp utanför staden där de har sin lägenhet.
Det är första dagen på min dryga arbetsbefriade månad innan jag ska befinna mig på högskolan för att delta i uppropet till lärarutbildningen.

Jag suckar och lägger ner pocketromanen jag köpte på flygplatsen och viftar slött bort en fluga från mina bara fötter. Sen min sista arbetsdag i fredags har jag haft på mig skjorta och kostymbyxor. På lördagen bar jag min kavaj. Som jag tidigare bara använt på i majtåget och på en arbetskamrats bröllop. Likaså var jag finklädd för min resa från Stockholm hit upp.
Nu har jag bytt om. Knäbyxor och en randig t-shirt får duga under den norrländska solen.

Jag ser ut över den äng som när jag var liten bar hö som grannbonden betalade en slant för att få ta hem till sina kor. Vid något tillfälle fick jag vara med och köra traktorn och vid ett annat så hjälpte jag till att skörda vetet på den mindre åkern bredvid.
Men det är länge sen nu. Det blev överskott på hö och när släkten till slut fick betala för att få ängen slagen så köpte farfar en stor gräsklippare man kunde åka runt på. Nu är ängen en enda stor gräsmatta.

Efter middag och kaffe så går jag runt lite på ängen och tittar bort mot platsen där det gamla båthuset stod. Rivet för några år sedan. Sen går jag fram till skogsbrynet och inspekterar den brädhög som tidigare var en liten lada. Jag och mina kusiner brukade skjuta luftgevär mot dess vägg. Bredvid högen med bråte så ser man spåren efter min och farfars arkeologiska utgrävning. Vi hann blottlägga tre grundstenar på någon gammal byggnad som tidigare legat alldeles bredvid den nu rivna ladan innan jag tröttnade.

Det är så tyst.
Jag upptäcker att jag nästan längtar till morgondagen då jag ska hoppa upp på gräsklipparen och ge mig ut på ängen för att tvinga naturen att anpassa sig till våra krav. 20 millimeter högt ska gräset vara, så är det bara.
Min första dag fri från arbete och jag ser redan fram emot att “göra ett handtag” . Jag har fått en snabb genomgång i vad min far förra veckan, när min familj var här, gjorde för arbeten på torpet och gäststugan. Taklister lagades och målades vita och verkstadsbordens väggar ströks med röd färg.

Jag dricker ett glas kallt vatten och sitter tyst tillsammans med min farmor och farfar. Vi ser alla tre ut över landskapet och solen står ännu högt på himlen. Den går ner först runt elva eller tolv på natten och inte ens riktigt helt då heller. Vattnet glittrar på sjön och där ute står två i en roddbåt och fiskar.

Vi talar lite om mina kusiner. En av pappas bröder bor kvar här uppe och jag har tre kusiner här. Två av dem ingifta. Den ena av dem ska tydligen vidareutbilda sig från sjuksköterska till ambulansförare. Vi pratar ett slag om sjukvården och om den otacksamhet som sjuksköterskor och undersköterskor möts av i allmänhet. Både i fråga om lön och respekt.

Vi äter vaniljglass med vildhallon och efter det så tackar jag för mig. Att äta gott och mycket och sedan bara sitta och läsa i solen en vanlig måndag är inget jag är van vid.
I gäststugan är det varmt och jag öppnar fönster och sätter in myggnät. Ihopvikta i linneskåpet ligger svarta tygstycken att hänga för när man ska sova. Ett måste under midnattssol.

Jag kollar kylen. En tillbringare av keramik fylld med juice, ett halvtomt mjölkpaket och några lättöl står där.
Jag går och lägger mig på soffan.
Fortfarande helt tyst.
Jag sneglar lite på korgen med tidningar. Serietidningarna däri har jag läst hundratals gånger. Istället letar jag lite bland en hög med kassetter. Hittar en som verkar intressant och trycker in den i den gamla kassettradion från Panasonic.

Ur högtalarna strömmar jazz. Duke Ellington.
Jag låter det avsluta min dag.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Svininfluensan och Spriten, Dom Ljuger skriver Jag har inte heller råd, men löser det ändå, johan skriver Radikal skolkamp i Sverige, Anders_S skriver ETA – en rörelse som historien sprungit ifrån, Björn Nilsson skriver Jämförande råttologi, autonomak skriver Svar till kamrat Nilsson!, MJE skriver Sufferer’s Time – tortyr och demokrati.

Den här sommaren har varit en svältsommar. Jag är en sån som väljer mackan för 40 kr utan extra pålägg istället för mackan med pålägg för 47, en sån som aldrig impulshandlar choklad på pressbyrån. Därför hade jag lite pengar när sommaren började, trots att jag levt enbart på CSN under året. Det tillsammans med skatteåterbäringen var tillräckligt för att jag skulle försöka låta bli att jobba i sommar. Man tappade ju ändå helt arbetslusten med den gigantiska arbetslösheten.

En helt arbetsfri sommar verkade oerhört lockande: jag skulle hinna träffa vänner och göra all den där musiken som jag slipper annars! Jag lade upp min ekonomi dag för dag i MS Excel och såg till att allt skulle gå ihop. Till en början såg det bra ut: jag kunde sätta av 100 kr om dan, och med mina matlagningsskills + att jag varken dricker eller röker så borde det gå bra.

Mitt första oduktiga beslut var att köpa ett par hörlurar i början av sommaren, något som visade sig senare. Jag tänkte mig att jag skulle kunna göra musik så mycket bättre med ett par hörlurar. Mina matkostnader annars sträckte sig till grönsaker, tomatkonserver m.m. Jag missbedömde verkligen både mitt musikskapande och mig själv – hur kul är det att sitta inne en hel sommar? Och vem kan behålla inspirationen i en sunkig lägenhet i 30 graders värme? Jag var tvungen att ta mig ut ibland.

Det här med konsumtionshysteri är missförstått – anledningen till att du måste shoppa så mycket är kanske främst att det präglar sättet att träffa människor i en stad. Du är tvingad att resa med kollektivtrafiken om du inte vill ägna halva dagen åt svettiga cykelturer eller stanna i din förort. Det finns få ställen att bekvämt sitta ner och prata, särskilt när det blivit mörkt och kallt, som inte kostar pengar. Vill du ha en bit mat, så kan du lita på att det kommer svida rejält i plånboken. Allt handlar om monopol – du är inte helt, men nästan tvungen att gå med på stadens regler. Visst kunde vi träffas i parker, snatta mat, planka in till stan eller hitta på saker hemma, men det sociala livet kan inte böjas och bändas hur som helst. Nån gång kommer det börja kosta pengar, t.o.m. för en snåljåp.

Jag fick göra om min budget i MS Excel ett par gånger: min dagskassa krympte från 100 till 40 kr. Redan i början av sommaren insåg jag att jag skulle behöva jobb trots allt. Inte förrän sent i juli dök jobbet upp, innan dess hade jag levt på nudlar och pasta, en eller två måltider om dan.

Mitt fall berodde på omöjligheten i att vilja ha ett liv och att upprätthålla det samtidigt. Alla som försökt ”ha ett liv” förstår vad jag menar, det handlar inte bara om ungas livsstil utan om allas sätt att leva. Att man behöver ha något i sitt liv förutom arbetet, förutom maten och sömnen. Oavsett om det rör sig om en platt-tv eller ett krogbesök eller dyra kläder: vare sig vi är fattiga eller rika så backar vi inte från det som får oss att känna oss levande. Det är därför unga tar extrajobb, skaffar sms-lån eller snattar, och låt oss inse att det är fullständigt vettigt. Vem har inte längtan efter ett eget liv?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Saabs nedläggning och flytt till Ryssland?, Jinge skriver Rysk Maffia bakom Koenigsegg?, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet., autonomak skriver Ett praktexempel på feministiskt självförsvar!, Kristoffer Ejnermark skriver Kultur i bygda

Tvättar och borstar tänderna snabbt innan jag trär på mig skorna och skyndar mig ner mot centrum. På bron över bilvägen så sneglar jag hela tiden ner mot hållplatsen. Är det där min buss som kommer? Folk möter mig i långsam morgonlunk på väg till tunnelbanan, de flesta ser trötta ut. Den bleka morgonsolen och sömnen i ögonen gör upplevelsen lite overklig, som en dröm. Jag önskar jag kunde vända och krypa ner i sängen igen.

“Fan, det där är min buss!”
Jag springer för att hinna med

Sitter andfådd på bussen. Tar upp en bok för att läsa lite men slumrar hela tiden till över den. Pinsamt. Jag lägger ner boken. Bussen är fylld av människor på väg till jobbet eller till någon av AMS arbetsmarknadsåtgärder. De har lokaler precis vägg i vägg med lagret.

Skolungdomarna, både små och stora, har sommarlov och även om bussen är full så är det ingen trängsel som under terminerna.

Några stycken går av på samma station som jag. Känner igen dom som arbetslösa på väg till antingen tvätteriet eller slöjdsalen för att arbeta gratis åt… kommunen? Ja jag vet inte. Det är mest äldre. Flera kvinnor än män.

Klockan är tio i sju och jag skyndar mig förbi de andra. Efter gångtunneln så cyklar en man förbi mig. Nära, utan att plinga.

“Kontorist…“, tänker jag. Men är inte säker.

Jag går ner för en lätt sluttande backe och nu ser jag andra komma gående. Från tågstationen, på cykel och vissa från sina bilar. Vi är inte speciellt många, vi går inte speciellt tätt, utan snarare med stora mellanrum. Men ändå tycker jag vi flyter samman till en flod. En ström drar oss, kanske mellan 20-30 människor, i samma riktning. Jag ser arbetskamrater på långt håll, kontorister, personal från lunchrestaurangen, arbetslösa jag känner igen. Ingen av mina kompisar från lagret är nära nog för mig att gå ifatt. Ensamma så kommer vi fram till dörren till den gamla fabriksbyggnaden. Då är redan illusionen av människofloden bruten. Alla har svängt av till sina respektive arbetsplatser. Kontoristerna till kontoret, restaurangpersonalen till restaurangen och de arbetslösa till AMS. Arbetare som jobbar på grannlagret kilar vidare längre bort, som en egen liten bäck av människor.

Innan jag kommer fram till dörren så tänker jag som så många gånger förr att jag har gått här så länge . När jag öppnar dörren så slås jag av en minnesbild från när jag var liten. Alla sommarmornar jag som tonåring viftat med mitt tillfälliga passerkort och hasat in genom dörren och bytt om till arbetskläder gäspandes. Jag kommer ihåg att det fortfarande står ”visstidsanställd” på mitt passerkort, trots att jag varit ”tillsvidare” i ett år nu och egentligen borde ha en bild på mig tryckt på kortet.

Jag går för att byta om. Säger “morgon” till en arbetskamrat jag möter i dörren till omklädningsrummet. Någon god morgon är det inte och vi gör inte heller något sken av att låtsas det. Jag öppnar mitt skåp, suckar åt alla gamla papper och grejer jag inte orkat städa ur och byter fort om. Byxorna är för stora och tunga av spritpennor, arbetskniv och grejer i fickorna. Tröjan luktar kartong och gammal svett. Jag sköljer ansiktet i vatten och tittar mig i spegeln. Räcker ut tungan. “Fuck you!”

Ser på klockan igen och skyndar ut på golvet. Tänk om chefen är här!
Men det är han inte. Det är skiftet som börjar om två timmar som ska vara oroliga om de är lite sena. För dom klockar han noggrant. Vi som börjar tidigare slipper undan eftersom han inte orkar gå upp så tidigt.

Jag går genom lagret på väg till truckladdningen och hälsar lite slött på dom arbetskamrater jag passerar.
I truckrummet väljer jag samma truck som dagen innan. Jag vet att den är påfylld med plastpåsar, etiketter, gummisnoddar och annat man behöver sen gårdagen. Jag stänger av strömmen från laddaren och drar ut laddaren ur batteriet. Den sitter ganska hårt fast så man får ta i. Eftersom jag fyllde på med vatten igår så stänger jag locket och vrider om startnyckeln. Den elektriska motorn börjar surra och skrivaren vaknar till liv. Jag sätter igång datorn och kör ut för att hämta en pall.
Det gjort så loggar jag in, startar rätt program, loggar in igen och suckar. Inte så värst mycket att göra, men efter kl.10 ska jag packa istället. Jag tar ut några order som ska packas tillsammans. De kommer väga runt 250 kilo totalt när de andra plockarna lämnat sin andel. Inte så mycket, jag har själv packat saker som vägde ett ton eller strax under.

Efter att ha kört runt och plockat allt som är mitt att packa får jag tid över. Chefen är fortfarande inte på plats så jag tar en rast istället för att börja på nåt annat.  Vid nio är det rast, på riktigt alltså. Jag smyger iväg fem i och äter en macka och dricker kaffe. Tjugo minuter över är jag tillbaka. Rasten slutar kvart över och morgonmötet borde ha börjat. Men chefen är fortfarande inte på plats och det blir inget av det.
När klockan är tio går jag och kollar om allt jag ska packa är färdigt. Lite grejer som ligger i automathissarna är kvar och jag ber en arbetskamrat ta ut dom. Sen börjar jag packa.

Jag tycker om att packa tunga saker. Visst så känner man det i rygg och handleder efter en vecka och visst svettas man. Men man måste tänka för att få det rätt. Jag gillar det. Utmaningen i att välja rätt låda. Det tetrisliknande sättet att lägga ner artiklarna. Plankorna jag spikar fast för att säkra motorer och andra stora saker i pallen. Det blir ett projekt istället för något monotomt robotjobb. På lättpaketeringen så gör förväntas man packa paket efter paket. Ibland med bara en artikel i. 5 minuters jobb och när du uppdaterar systemet så har det dykt in mer rader att packa än vad du just blev av med. Stress, stress, stress.

Klockan elva är det lunch. Jag visslar när en vän åker förbi på sin truck och han nickar och pekar mot handfaten. Vi går och tvättar händerna och beger oss sen mot lunchrestaurangen. En annan arbetskamrat signalerar från sin station att han kommer snart. Förut, när vi åt senare mötte vi alltid några som redan käkat när vi gick förbi verktygspackningen. De sa alltid “maten är slut!” och någon av oss skämtade alltid med att svara nåt i stil med “jaha!” och låtsas vända. Samma skämt, varje dag. En ritual.

I restaurangen är det lugnt. Nästan bara arbetare går och äter vid elva och det sitter folk från oss och andra arbetare lite utspridda varstans i salen. Vi betalar och tar för oss av maten.
Vid vårt vanliga bort sitter redan en äldre kamrat och äter. Han skär maten i små, små bitar och äter långsamt. Vi brukar driva lite med honom. Men han tillhör den del av den äldre arbetarskaran vi yngre har respekt för. Han golar inte och gullar inte med chefen. Vi gillar honom.
Vi äter och samtalsämnena rör som vanligt maten dåliga kvalité, hur mycket vi har att göra, vad som hände i helgen och så vidare. Den som klagar mest på maten, går och hämtar mer. Nöden har ingen lag, mätt ska man ju bli.

Tillbaks till arbetet. Nu har chefen kommit och vi får sura blickar inne från hans lilla bås när vi går förbi. “Ni håller väl tiderna? Säger han lite irriterat. “Ni gick väl och åt elva? Vi har halvtimmeslunch”
“Vi gick tio över” svarar vi unisont. Den här dansen kan vi.

Vi arbetar med varsitt till klockan två. Dåsar till i solen ute på lastkajen, dricker kaffe, kollar datorn, sitter och snackar. Chefen är på hugget och efter en kvart är folk tillbaka på golvet. Men fortsätter snacka i några minuter till istället för att börja jobba.

En dryg timme senare, när klockan går över tre, så börjar det tidiga passet att lugna ner sig. Jag har packat klart mitt för länge sen och spenderar en kvart med att städa upp vid min arbetsstation och i allmänhet se upptagen ut. När tillfälle ges tar jag mina personliga tillhörigheter och går mot utgången. Nickar till kamraterna som ska jobba kvar tills bilarna kommer och skyndar till mitt skåp och byter om fort.
Jag småspringer ner för trappan mot utgången. Varje dag när arbetet slutar, hur trött man än är, så spritter det i benen när dagen är slut. Som kor som släpps ut på grönbete efter en lång vinter i ladan.
På vägen till bussen ser jag också att kvigorna från gården i närheten beta i sin hage och jag springer för att hinna med bussen hem…

Det där var i förgår.
Idag, fredagen den 31 augusti, är det min sista arbetsdag på lagret. I över två år har jag arbetat här. Och innan det varje sommar sen jag fyllde 16. Nu är det slut. Nu börjar en period på två månaders arbetsbefrielse med lön. Avgångsvederlaget och lönen är redan betald. Och i september så ska jag börja studera till förskolelärare.

”Adjö kära grottekvarn!”

Från Konfliktportalen.se: kamratwot skriver En idiots uppgång och fall, kimmuller skriver Platon om kapitalister och politiker, Jinge skriver Ibland blir jag irriterad…, Björn Nilsson skriver Vad blir bokslutet efter Mandela?, Anders_S skriver Har verkligen Venezuela sålt vapen till FARC?, di Moda skriver Intersektionalitet samt hardqeer är ute och cyklar

Det handlar inte om att jag vill sluta tänka på orsakerna till den här världens problem eller att jag slutar organisera politiskt och tänka runt det. Det handlar om vad jag vill med mitt skrivande och hur jag bäst ger utlopp för det. Från och med nu kommer mina texter om organisering att kunna avnjutas av unga, nyblivna organiserade socialister genom tidningsartiklar, studiecirkelmaterial och inlägg på internforum. Där gör de bäst nytta och jag utvecklar min förmåga till att skriva enkelt och pedagogiskt om svåra saker, istället för att stapla akademiska begrepp. Mina mer allmänpolitiska texter kanske istället kommer synas om jag släpper ifrån mig en enstaka debattartikel eller på ett tal på ett torg någonstans. Min musik, mina tankar, mitt liv, min kreativitet, mina svårigheter, praktiska och direkta erfarenheter och politiska ämnen som berör fler än mina närmaste kamrater kommer ni kunna läsa på bloggen, där de hör hemma!

När jag bloggar vill jag mest skriva om mitt eget liv, också sånt som faktiskt är positivt med det fast jag nästan alltid är trött och allt går fel. Kolla t.ex. in min myspace på www.myspace.com/fractionofbp eller www.soundcloud.com/1b4p3m. Att sitta framför datorn och göra låtar och faktiskt få det att fungera och njuta av sin egen musik är underbart! Att stå framför en dansande publik med två skivspelare och ett gigantiskt ljudsystem ännu bättre. Det är sånt som gör det mesta värt att uthärda, och jag inbillar mig att kreativitet ger folk styrkan att orka så mycket mer – vi måste försöka ha något liv kvar i oss för att kunna leva i bättre tider.

Och för fler bloggar som skrivs ur ett vardagsperspektiv, se det här inlägget av Kim Müller!

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Ett antikt sätt att se på kunskap, Jinge skriver Detta är historien om en plats kallad Muslandet, Luddigt och Logiskt i Politiken skriver Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Kaj Raving skriver Svar till Bodil Johansson (c), Björn Nilsson skriver Off with their heads!

Vi är ensamma, isolerade mellan våra hem och vår arbetsplats. I våra olika färdmedel finns inget kollektiv. Vi är för få för att hitta varandra på tåget, bor för långt ifrån eller känner varandra inte nog bra för att samåka i bilarna.
Det är därför vi skäms när vi är försenade. Utsatta, ensamma, skyndade mot ingången senare än alla andra.

Det är först när vi står på vår station framför sin maskin eller på sin truck som vi känner oss trygga. Gömda och skyddade av kollektivet. Vår flock.

Jag hatar att komma försent.
Rädslan att chefen ska ha valt just den här dagen att vara på plats prick kl.07.
Osäkerheten av att inte veta om nån av förmannens golare ska se mig och anteckna min sena ankomst.
Skammen att komma försent, att inte duga, att inte klara av att hålla tider.

Men jag skäms också för att jag skäms. För det är en dubbel skam. Det är pinsamt att inför sina vänner erkänna att jag är rädd att komma försent, speciellt när alla är rörande överrens om att våra arbetsgivare är skyldiga oss så jävla mycket mer än några minuter på morgonen.

När jag sjukanmäler mig är jag alltid darrande nervös. Inte för att lurar till mig en extra ledig dag, utan för att det känns hemskt att prata med chefen och säga att man inte kommer. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på.
Besvikelse över att jag inte kommer, det stora behovet av att jag kommer, skämten om att jag inte alls är sjuk, frågorna om hur länge jag kommer vara borta. Man vet aldrig när han är seriös eller när han är allvarlig. När han skämtar eller menar det han säger. Misstron dryper ur hans röst när han säger att ”okej, vi får klara oss utan dig idag om du måste stanna hemma”.

Jag hatar honom för det.
Men ändå skäms jag.

Igår så kom jag till jobbet efter att ha varit hemma dagen innan. Han fick mig att lova det.
Men vafan. Jag har ju fått sparken! Om två veckor så är det bye bye lagret och arbetsbefrielse som gäller.
Men ändå står jag där, hostandes, vid min maskin och plockar reservdelar. Chefen är inte på plats på fredagar, men ändå är jag där.
En arbetskamrat blir arg, inte på mig utan på chefen. ”Han kan inte bete sig sådär! Du ska vara hemma egentligen. Han snackar bara sådär mot vissa, inte mot alla. Så jävla dålig stil!”
Hon har hört honom prata med mig i telefon dagen innan.
Jag skäms för att jag kom till jobbet i alla fall. Min arbetskamrat visar förståelse.
Samma dag så havererar systemet. Jag jobbar jobbar över en halvtimme för att det senare skiftet annars inte skulle hinna bli klara.

Helgen infinner sig och jag andas ut.

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten, Di Moda skriver Mode och alternativ sexism, Dom Ljuger skriver Överklass-liberalserna skrek våld

Missa inte heller att Sommarjobbskampanjen är tillbaka!

Klasskampen tar inte semester: www.sommarjobb.net

Men när hon sedan häver ur sig att ”det är väl roligt att tjäna lite extra pengar!” undrar jag vilken värld hon lever i. Vadå extrapengar? Det här är mitt jobb, de pengar jag tjänar här är de jag betalar min hyra och min mat med! Det är inte något jävla hobbyprojekt. Och extra slantar är det inte tal om: jag får ut 8000 efter skatt för heltidsarbete. Men fine igen, hon vet kanske inte vad jag tjänar eller så tror hon att jag är någon sommarjobbande (och lönedumpande) snorunge (tack för den i så fall).

Men när jag sedan surfar runt lite på företagets hemsida ser jag att hon är personalchef (sådant får man inte veta här)! Med andra ord vet hon mycket väl hur länge jag har jobbat här, vad jag tjänar, hur gammal jag är osv. Men kanske känns det bra att tänka att jag inte behöver kunna leva på den lön jag får här, utan att pengar på något magiskt vis trillar in från annat håll och att jag jobbar heltid bara för att det är så skoj. Eller så är det bara så att chefer inte fattar någonting, som bekant. Jag blir så trött.

En annan som var trött på jobbet var min morsa, som jag träffade när vi båda slutat. Att ta in vikarier när folk går på semester finns över huvud taget inte på kartan på hennes arbetsplats, trots att produktionen är större än vanligt under sommaren. Vi svor lite tillsammans över livet och sedan kändes allt lite bättre, åtminstone för min del. Blev även på lite bättre humör av att få med mig en bok hem som hon snott med sig från jobbet. Hon är allt bra fin, mamma.

—

Det här är kanske inte det mest konstruktiva inlägg jag skrivit, men ibland är det skönt att raljera. Men ha förtröstan, det finns många andra som tar sig tid att analysera och skriva långt och bra. Bland det bättre jag läst på länge är Salkas Gud finns inte. Läs också gärna hennes rapport från Alternativa politikerveckan. Jag har själv varit med och arrangerat APV medan jag bodde på Gotland, men kom inte iväg dit i år. Även om det är tråkigt att missa kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt också slippa det jävla eländet Almedalsveckan. Läs också gärna Planekonomens kritik av Hardqueer, här på Vardagspussel, och Henrik Bromanders beskrivning av att jobba inom mentalvården (och peppa den senares bok som släpps i augusti!).

För det första: att skapa allianser mellan olika kamper är inget nytt. Dagskrav som fackliga strider, problem med trakasserier från rasister, bostadskonflikter m.m. har alltid samordnats av både kommunistpartier och lösare sammanhållna politiska rörelser. Att kamperna tar sig väldigt olika uttryck är inte heller en nyhet, och att de kräver ”olika aktionsformer”.

För det andra: intersektionalitet är ett perspektiv när vi analyserar maktförhållanden i delar av samhället. Jag tycker begreppet är mycket användbart, men de senaste åren har vi fått se en tendens till att blåsa upp begreppets betydelse och tillämpa det utanför sitt rätt så akademiska användningsområde. Att som många queeraktivister använda ordet för att beteckna den praktiska samverkan mellan olika kamper är att tillämpa ordet fel. Jag anser att just detta är mycket centralt och därför är jag mån om att diskutera det på riktigt och finna slutsatser. Att sätta ett akademiskt ord för att förklara det kanske mest centrala inom politisk organisering som finns, är ett cirkelresonemang. Intersektionalitet eller att arbeta med olika ”förtrycksordningar” är inte en definition i sig. Med andra ord riskerar ”intersektionalitet” att förhindra just det många vill att ordet ska lyfta fram!

Och för det tredje och viktigaste: det finns en god anledning till varför det upplevs som att ”den traditionella vänstern” (det är oklart vad vänstern i Hardqueers artikel egentligen innebär, men jag godtar ordet ändå) lägger större delen av sin kraft på klassfrågor och antikapitalism. Det är nämligen så att de allra flesta av oss någon gång möter uppsägningar, psykopatiska chefer, låga löner, diskriminering och hot på vår arbetsplats – det är i produktionen på våra arbeten som en stor del av våra problem samlas. Det handlar inte om någon ”gradering” av förtryck, utan om var vi konfronteras mest med kapitalismen eller patriarkatet. Och där vi möter mest problem, där hamnar den gemensamma kampens fokus. Därför står facklig kamp och i förlängningen politiska frågor som har med antikapitalism att göra högt på vår dagordning. Vi kan inte välja mellan fråga A eller fråga B eller gradera dem, du och jag måste käfta emot, organisera och göra motstånd var vi än trycks ner.

Sammanfattning: Hardqueers inlägg förtydligar inte mycket teoretiskt och blir knappast början till något nytt organisatoriskt heller. Det som förut kallades ”förtryckssamverkan” och ”triple opression” är kanske användbart som ord i akademiska sammanhang men begreppen måste utvecklas och bli mer praktiska om vi pratar om verklig organisering. Exakt hur alla olika kamper ska kopplas samman är något som många av oss funderar på dygnet runt, och det är det vi behöver diskutera. Att förtryck samverkar är vi överens om, och de sexister eller liknande som förnekar detta måste motverkas genom en bra kultur i våra rörelser och genom välorganiserad bildningsverksamhet. Den kapitalistiska produktionen på arbetsplatserna berör större delen av de flestas liv och måste därför hamna i fokus för många kamper, och att säga det innebär inte att mer eller mindre vikt läggs vid t.ex. queerkamp. Vi tar striderna där de uppstår i våra liv helt enkelt. Partier som t.ex. Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kanske kan skriva ett program med de 10 viktigaste punkterna, men vi skriver inte program utan vägrar helt enkelt att ta skit oavsett vilken ”förtrycksordning” det kommer från.

/Plan

—

Se även Dom ljuger om Lagenakonflikten och bemanningsföretag.

Men nu ska jag på semester och blir borta två veckor! Förhoppningsvis är jag utvilad nog efteråt för att komma igång med Vardagspussel igen.

Tills dess! Glad sommar på er!

…

Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Kapitalisternas framstötar kräver motstånd!, kamratwot skriver När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden, salkavalka skriver GUD FINNS INTE, Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten