Augusti till augusti: Anställd, varslad och uppsagd

Så kom den, uppsägningen.
Efter att ha arbetat två år på lagret och innan det varje sommar från det jag var 16 år så sägs jag nu upp. Den officiella anledningen är arbetsbrist men såklart har vi fortfarande lika mycket att göra som vi alltid har haft.
När vi blev varslade i början av året så blev jag så jävla uppgiven. Helt plötsligt var jag och mina arbetskamrater i samma sits som alla andra som hotades om uppsägning. Och vad kunde vi göra åt det? Ingenting. Det kändes som en kalldusch av hjälplöshet.
Företaget sa att de var tvungna att sparka folk för att anpassa organisationen så att den passar den minskade orderingången. Det handlar såklart egentligen om att de hellre gör sig av med arbetare och tjänstemän än att de sänker de skyhöga direktörslönerna eller ger ut mindre pengar till aktieägarna.

 
Stämningen bland var och är bitter. ”Det är maffian som styr” sa en arbetskamrat när han gav mig skjuts hem förra veckan, vi snackade om storföretagens beteende i allmänhet.

Precis som de äldre arbetarna gissade så kunde de flesta av de ”nödvändiga” uppsägningarna lösas genom avtalspensioner. Företaget ville såklart inte gå efter LAS-listan och sparka de yngsta arbetarna. Allt snack från det extremistiska Centerpartiet om att ”LAS måste skrotas så att ungdomar kan få behålla sina jobb” är rent nonsens. Det är de unga man vill behålla.

Men trots relativt lyckade förhandlingar gällande förtidspension tackade några äldre arbetskamrater nej till de erbjudanden de fick. De tyckte inte att pengarna räckte till för alla år av sina liv de slitit för företaget. 

Veckan innan alla förhandlingar om vilka som skulle få gå skulle vara klara så vinkade då mina fackliga representanter in mig till verkstadsklubbens kontor för att diskutera problemet.

Långt tidigare så hade jag berättat för klubben att jag inte planerade att vara kvar särskilt länge inom industrin, utan min framtid låg inom barnomsorgen eller utbildningsväsendet. Frågan hade kommit upp nära flera arbetskamrater ville nominera mig till diverse lediga fackliga poster. Även om jag kände mig hedrad av deras förtroende så ville jag såklart inte ta på mig uppdrag jag inte var säker på att jag kunde genomföra till fullo.

Mitt fackombud hade nickat förstående när jag svarat att jag inte var säker och sagt att han visste att min ”huvudnäring” såklart var bland barn och ungdomar och att jag nog skulle trivas bättre där. Men han sa också att det skulle vara tråkigt att tappa en sån radikal och medveten arbetare.

Jag fick i alla fall uppmaningen att hålla tyst om mina planer på att söka till någon pedagogikutbildning för att inte cheferna skulle få för sig något. Ett mycket klokt råd, som jag följde så gott jag kunde.

Och det var därför jag nu bads komma in och prata. Mina representanter frågade om jag fortfarande funderade på att studera igen. Jag svarade att jag hade det, antagligen till hösten. Men jag beklagade mig över att jag väntat för länge med att ansöka om studieledighet och nu var rädd för att det var försent. ”Då kanske du är intresserad över vad vi tänker lägga fram för dig nu?” fortsatte min ordförande. ”Men kom ihåg att det här bara är ett förslag och ingenting du måste besluta idag!” fyllde ombudet i.

De förklarade läget, att det inte fanns nog med äldre kamrater som kunde tänka sig att gå i pension i förtid. Och att de därför såg en lösning i att jag, i utbyte mot avgångsvederlag, gick med på att gå från arbetet.

Vilken chock!

Jag frågade om storlek på avgångsvederlag, om hur länge jag skulle vara kvar, om hur det nu skulle bli med min semester och en massa andra saker. Efter att fått det mesta uträtt för mig så gick jag ner till telefonen för att ringa min mamma för att be om råd. Åter igen så hade de bett mig om att inte läcka förslaget till någon, då företaget knappast skulle vilja ge mig några pengar om jag ändå tänkt lämna företaget inom den närmaste framtiden, men såklart så var det ingen risk att min familj och närmaste vänner skvallrade.

En vecka senare hade jag bestämt mig och jag gav min ordförande klartecken att starta förhandlingarna. Han frågade vilka veckor jag hade sökt ledigt i sommar och lovade att göra sitt bästa för att jag skulle få ta ut hela min semester.

Ytterligare en vecka senare så stod det klart och jag mottog med lite smått nervöst darrande händer kontraktet av en kvinna från personalavdelningen inne på min förmans kontor. Den här gången var det min förman och hon som bad mig hålla tyst om vår uppgörelse för mina arbetskamrater. Jag tackade och gick direkt till verkstadsklubben för att be dom läsa igenom det en sista gång. Allt verkade vara i sin ordning och dagen efter hade jag skrivit på och överlämnade det till den högre lagerchefen.

Givetvis berättade jag för mina närmaste kamrater på jobbet att det var jag som var den som skulle få sparken och de lovade såklart att hålla tyst om det. Allt kändes overkligt, vi sa adjö till de två visstidare som inte fick stanna när deras anställning gick ut och vi åt tårta och lyssnade på tal när en av de äldre hade sin sista arbetsdag.

Men den sorgsna, bittra stämningen på jobbet kunde inte tynga ner känslan av befrielse som jag kände. Äntligen! Det var som en sten fallit från mitt bröst.

Jag var äntligen på väg någonstans! Med avgångsvederlaget och mina ihopsparade slantar som bas så skulle det vara mycket enklare att dyka ner i böckerna på högskolan. Jag återfick fort känslan jag kände igen från alla mina sommrar på lagret, att min tid instängd i den dammiga och högljudda fabrikslokalen var begränsad. I mitt huvud började jag räkna ner dagarna jag hade kvar tills jag kunde stämpla ut för sista gången och jag blev genast mycket gladade på jobbet. Arbetskamrater berättade hur mycket kommer sakna mig men att de verkligen tror att jag kommer bli en bra förskolelärare. Givetvis måste jag hälsa på!

Det är fortfarande över två månader kvar tills jag sticker. Vardagspusslet på jobb och fritid har fortsatt som vanligt. Men det känns bättre.

På en bekants födelsedagsfest inte länge efter att jag skrivit på kontraktet så skrek jag ”Drinkar till alla! Bolaget bjuder!” och viftade, full som jag var, med bankomatkortet i riktning mot mina vänner runt bordet. Som tur är så hoppade bara en kompis på uppmaningen, de andra ville vara snälla mot mig.

Jag hoppas i alla fall att allt ska gå bra och att jag kommer in på någon av utbildningarna jag sökt.

/Krastavac

Intressant? <- (Klicka där och låt fler läsa)
Dessutom: Följ min blogg med bloglovin
…
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Och så fick de ockupera ett par hus, andread0ria skriver Vitt är det nya svart, admin skriver ockupanter på taket, Vidar skriver Film: Victor Marx på möte med Mejan om konstprojekt (O)önskad samhällsutveckling, Wot skriver Fina, rara, söta internet, Forever United skriver Varför man blir kommunist

Etiketter: Arbetare, arbetarklass, Arbete, Arbetskamrater, arbetsplatsen, augusti, avgångsvederlag, avtalspension, Barnomsorgen, c, centerpartiet, ekonomi, få, förhandling, Förskolan, gå, Industri, Industrin, köpa, kicken, kris, Lagret, LAS, maud, olofsson, pengar, sägas, Sommarjobb, sparken, till, upp, uppsägning, ut, vardag, Vardagspussel, varsel, verkstadsklubben